Är Stefan Löfven ironisk?

Även om Håkan Juholt nu är utbytt inom partiledningen innebär inte detta att hans möjligheter att få en framskjuten position är borta. Nu öppnar Stefan Löfven för att ge Juholt en post inom partiet.  

Det går inte att ta miste på Juholts retoriska förmåga, även jag kan skriva under på det. Det är bara frågan om ett parti som nu försöker stabilisera sig, tänker när de tar tillbaka en person som innebar oerhört lidande för partiet under nästan ett helt år."En person med en sådan kaliber måste partiet ta tillvara. Det är resursslöseri att inte göra det" säger Stefan Löfven till tidningen Östran. Säkert?

Ingen vann - alla förlorade

Regeringen har valt att tillfälligt att gå på reträtt i sjukförsäkringsfrågan och föreslagit att återta ett gammalt begrepp i sjukförsäkringen. En principiell förlust, men i längden är det en förlust för alla. Trots att det blir en återgång, blir det en återgång som egentligen inte betyder något.


Lösningen har varit i Ulf Kristersson, den ansvarige ministerns taktik att slå in på det faktum att arbetet med att ta fram ett nyare och mer rättssäkert begrepp att bedöma arbetsförmågan, ska tas fram till 2013. Det begrepp som har gällt i och med den nya reformen har i sig inte varit riktigt rättssäkert. Men eftersom det inte skulle innebära någon skillnad att gå tillbaka, har Försäkringskassan avrått från detta.

Det som bör påpekas är att regelverket nu måste utformas med ett mer rättssäkert begrepp när det kommer till att bedöma arbetsförmågan. Det är förstås frågan hur man ställer sig till varje enskild individs förmåga att att kunna återgå till arbete efter egen förmåga.

Varje människa har ett försörjningsansvar. Om detta är överliggande, bör rimligtvis bedömningen bli att människor som återgår till ett arbete som svarar upp mot ens förutsättningar. I debatten om möjligheterna att arbeta längre än till 67, snarare upp till 75 år blir det också en diskussion om vilken form av arbete som denna orkar med att utföra.

Det låter ganska rimligt att bedömningen av vilken form av arbete som går att utföra tas i enlighet med den enskildes förmåga att uppfylla sitt försörjningskrav. Priset blir annars att den sjukskrivne för alltid förblir arbetslös. Då förlorar både den sjukskrivne och samhället.

Oppositionen har genom sitt beslut, valt att tvinga regeringen på reträtt. Det signaleras om fler manövrer från deras sida i arbete, därför tåls det att fundera på kring hur väl de tänker involvera uppgörelser med det parti som de inte ville ha med att göra. Faktum är att regeringen inte fick majoritet i denna fråga, men vinner alla beslut utom de fall då de rödgröna kommer med gemensamma förslag och ger Sd det inflytande man inte ville ge. Det som är det prekära var att man i denna härva valde att låta Sd välja alternativ.

Men vem vann egentligen? Vann oppositionen? Vann regeringen? Vann de sjukskrivna? Faktum är snarare att utgången är att ingen egentligen är vinnare. Förlorare är regeringen för att de tvingas återta ett gammalt regelverk. Förlorare är oppositionen som dels bör svara på varför de lät Sd:s formulering gälla och som inte medverkade till att arbetet att förändra sjukförsäkringsreformen så att arbetet tog ett steg framåt, närmare en lösning. Förlorare är de sjukskrivna som omfattas i denna debatt, för dessa sker egentligen ingen förändring.

Bloggar: DHE, Kent, Leine, Martin, MMK, Peter.
Media: AB, AB, AB, DN, SvD, SvD.

Det är fortfarande alternativen som saknas

Det kommer i slutändan vara välkommet om den samlade oppositionen enades vid ett gemensamt lagförslag istället för att på enskilda håll försöka slå hål på den existerande lagstiftningen i sjukförsäkringen. Återgången till ett gammalt begrepp leder senare till att ett nytt begrepp instiftas.

Riksdagens två beslut från förra året har satt tonen för debatten om sjukförsäkringen. Det är tråkigt att man från oppositionens håll har den tillräckliga viljan att se på helheten och presentera ett eget alternativ till den sjukförsäkringsreform som regeringen har instiftat. I denna debatt handlar det bara om ett diffust begrepp gällande vilken bedömning av arbetsförmågan som ska göras efter 180 dagars sjukskrivning.

Faktum är att Försäkringskassan och regeringen bedömer att både det gamla och det nya begreppet har i sig brister. Det som också händer är att en återgång till det gamla begreppet "normalt förekommande arbete" öppnar man upp för det godtycke som riskerar att uppkomma. Vem ska avgöra vad som är "normalt" förekommande arbete? Tillslut innebär det risken rättslig spiral där varje fall ska prövas. Är det på det viset man vill ha det får man gärna säga det.

Nu bör rimligtvis arbetet med att ta fram ett rimligare begrepp tas vid. Propositionen som medger en återgång till ett tidigare begrepp, men behovet av ett tydligare och mer rättssäkert begrepp för att pröva arbetsförmågan för 3 000 av drygt 62 000 som är sjukskrivna längre än 180 dagar.

Vad som kommer utifrån alternativen. Det som synliggörs är snarare en vilja att bara vilja vara barnslig, jävlas och sätta käppar i hjulet. Det som är det bärande i de två beslut är att man ska återgå till ett gammalt begrepp. Inte ett helheltsförslag, inte en tillstymmelse till lagförslag från oppositionens sida. Det är tämligen uppenbart att det finns den parlamenteriska möjligheten att göra detta. Det är tråkigt att man mer använder det till ett politisk spel för att i vissa delar sabotera regeringens reformer, det är tråkigt.

Media: DN.

Mycket att bevisa - Vad är egentligen alternativet?

Tecken på att förväntningar tornar upp sig gör en allt mer påmind. Det utbyte som har skett inom socialdemokratin tyder på att nu jämmnar oddsen ut sig lite mer. Därför växer tilltron nu till att det ska åstadkommas saker och ting. Det är frågan om vad svaren blir.

Ser man till den webundersökning som har gjorts av Novus/TV4, visar det sig att bortfallet i varje fråga är mellan 42 och 52 procent. Med andra ord kan man egentligen inte dra en rimlig slutsats utifrån denna mätning kring hur förtroendet egentligen är. Det känns egentligen ganska underligtatt man slår stort på denna undersökning, mer rimligt är den slutsats som levereras, att opinionsvindarna bygger på förväntningar, förväntningar som ändå ska besvaras.

Att opinionsvindar som dessa skapar förväntningar, är inget annat bekymmer för den som förväntningarna riktas emot. Hittills går det inte att avgöra utfallet utifrån de besked som har givits. För besked är det få om. Stefan Löfven vet om kraven som ställs på honom. Att han levererar på ett helt annat sätt än sin företrädare går inte att ta miste på.

Är detta bra eller dåligt? Bra för det politiska klimatet i sig. Förväntningar byggs upp och den som tycks tappa mark, väcks upp av situationen om att allt inte går att ta för givet. Det här går i nuläget bara att mäta utifrån de förhoppningar som Stefan Löfven skapar i och med hans ledarskap.

Det är i slutändan politiken som är avgörande. Ser man till Mona Sahlins intåg som partiledare var Alliansen i ett annat läge än vad som är nu. Det blir intressant att se fram emot beskeden som kommer härnäst och hur de avgör utgången. Än så länge är det svårt att se det politiska alternativt, rent innehållsmässigt.

Makteliten tjänar som 17 industriarbetare. Och skattar som 35

LO släpper en rapport om lönerna i en tämligen godtycklig grupp mycket högavlönade. Detta ska således betyda något.

Återigen använder man greppet att räkna på lönen innan skatt, och inte efter. "Makteliten" tjänar som 17 industriarbetare. Men är det hela bilden? Nej. Vi kan göra följande beräkning.

Månadslönen för en industriarbetare 2010 var 25 000 kronor. Utifrån detta faktum kan vi räkna ut att en genomsnittlig lön för "makteliten" är 25 000*17 = 425 000 kronor. En industriarbetare tjänar 300 000 kr/år och en i makteliten tjänar i genomsnitt 5 100 000 kr/år. Då inkomsten av kapital stod för 22 procent, bör rimligtvis inkomst av tjänst vara 78 procent.

Vi förutsätter att båda bor i Stockholm. En med 300 000 kronor i årsinkomst betalar enligt Skatteverket 68 211 kronor i skatt. En person som tjänar 5 100 000 kronor/år inklusive 22 procent i kapital, betalar 2 420 596 kronor i skatt.

Snabbt uträknat innebär detta att en direktör i "makteliten", tjänar som 17 industriarbetare, men skattar som (2 420 596/68 211) 35 industriarbetare.

Bloggat förra året.


Media: AB.

Hur är det med det andra regeringsalternativet?

De senaste dagarna har det kommit upp en diskussion om hur det är ställt inom alliansregeringen. Gårdagens besked från M-Fp-C om att gå vidare utan KD i frågan om inseminering skulle enligt vissa vara ett tecken på en djup spricka. I andra fall har man kritiserat KD för att sälja sin ståndpunkt för att ge med sig övriga. Hur ska folk egentligen ha det?

Det tar sig till grund av en och annan analys, någon mer ingående, andra mer diffusa om att det är just samarbetet i grunden som hotas av den oenighet som råder inom Alliansen i vissa frågor. Snarare tycker jag det är ett tecken på att vi har fyra olika partier med olika prioriteringar.

I fallet med insemination är det förstås beklagligt att Kristdemokraterna väljer att inte gå på samma ståndpunkt som resten av allianspartierna. Det är dock förståeligt att man väljer att hålla vid sin ståndpunkt i frågan. Det har tidigare förts diskussioner om att Kristdemokraterna allt för lätt säljer sina ståndpunkter för att få igenom olika förslag. I det här fallet blir det med stor sannolikhet ett förslag som klubbas igenom med brett stöd, samtidigt kan Kristdemokraterna stå kvar vid sin ståndpunkt.

Att partier har olika inställningar i frågor är i grunden naturligt. Att detta skulle vara ovanligt inom Alliansen ter sig märkligt. Att partier som Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna nu försöker profilera sig än mer är ett sundhetstecken. Ett samarbete byggs inte av ett partis framgångar utan på frukten av flera aktörers hårda arbete.

I den diskussionen bör man även fråga sig hur det är med det andra regeringsalternativet. De som nu självgott försöker peka finger på att vi har en allians som inte tycks komma överens, får ta sig tillkänna om att det fortsatt bara finns ett tydligt regeringsalternativ och ett alternativ där man inte ens tycks vilja ha med varandra att göra. Alliansen kommer med högsta sannolikhet att gå till val 2014 som ett samlat regeringsalternativ. Vem som kommer att ställa upp på andra sidan, vem som vill ta på sig rollen som oppositionsledaren och vågar visa på vad som är alternativet må göra det.

Liknade det som Kissinger sade en gång om Europa, vem är det egentligen som leder oppositionen och hur är det med det andra regeringsalternativet?

Media: AB, AB, Exp, SvD.

Något om om vad som händer

Kampen mellan de politiska giganterna Socialdemokraterna och Moderaterna hettas upp än mer om man får tro den omvärldsbild som går att ta del av. Kampen om de frågor som Moderaterna kopplade greppet om får en ny utmaning från en tidigare fackföreningsledare som nu sjunger både näringslivets och arbetets lov.

Det är i sig positivt att kampen hettar till och får liv igen. Stefan Löfven är i sig en utmaning. samtidigt som stödet för honom växer, växer även förväntningarna på att han även ska leverera. I nuläget är beskeden rätt ljumma.

Fokus i nuläget ligger på vad som bl a växer i takt med omvärldens efterfrågan. Det är intressant när "Brukskort-Ingvar" ska säga sitt om en sak som han tycker sig veta bättre än statsministern själv. Det som skulle vara ett rykte hos regeringskansliet är snarare en medvetenhet om det uppsving som sker inom den näring som blossar upp igen. En stark efterfrågan ställer krav på resurser för att klara av matchningen på arbetsmarknaden. Det besök som ändå gjordes var till den institution som fått drygt 8,5 miljarder i nya resurser.

Ropen på att politiken ska lösa allt lyser igenom. Infrastruktur ska fixas, bostäder likaså. Det är bara att någon ska ju bygga. I det avseendet finns det planer, det är bara för Ingvar Persson att gå in på Trafikverkets sidor för att se vad som planeras, både i norr och i Bergslagen som är hett.

Mycket kommer till stånd på grund av att det just krävs resurser, något som kommit infrastrukturen till del på grund av tidigare års svarta hål i finansieringen. Just ropen på att staten ska gå in med stora resurser är en sak. Det gäller också att planera för den dag då efterfrågan eventuellt viker. Skynda långsamt är kanske inte är så pjåkigt, då riskerar det annars att bli som i Grängesberg på bilden.

I tider av ekonomisk oro krävs det en politik som är ansvarsfull och satsar på de reformer som är jobbskapande. Att tro att allt till alla nu är möjligt, måste även kunna bevisa detta och vara beredd att svara upp när det löftet inte kan hållas. Att statsministern gör besök i Pajala är bara ett tecken på att intresset för den nu viktigaste frågan är hett.

Media. AB, AB, Exp, SvD.

Klart singlar ska få bli inseminerade

Att tre av fyra allianspartier går vidare i en principiellt viktig fråga är välkommet. Människors möjlighet till barn oavsett familjerelation är en av alla åtgärder som ökar människors individuella frihet. Att M-FP-C går vidare och föreslår en ändring av lagstiftningen är inget att anmärka på.

Detta faller samman lite med den debatt som har förekommit kring transsexuellas rättighet att slippa sterilisering vid könsbyte. Till slut gav även Kristdemokraterna med sig i den frågan, vilket var ett välkommet besked i den frågan. Detta är ytterligare en fråga om människors individuella frihet som det nu ska tas tag i. Alla små steg för friheten är i sig viktiga.

Till val med 20-miljardersreformer i fördyringar

Man tåls fundera kring det faktum varför den politik som gör det dyrare för arbetsgivare att anställa, i synnerhet unga människor som söker sitt första steg in på arbetsmarknaden är den medicin som behövs i tiderna efter den djupaste finansiella krisen sen 1930-talet. Totalt sett har regeringens reformer för fler i arbete inte gett fullt utslag. Det är frågan om fördyringen för arbetsgivare skulle göra situationen bättre för dem.

Budskapet från Magdalena Andersson är rätt tydligt. Det är fördyringar för människor som försöker få in en fot på arbetsmarknaden. För Sveriges kommuner och landsting handlar det om en nätt summa på 3 miljarder enligt Riksdagens Utredningstjänst - RUT. Försvarsmakten dras med risken om en fördyring om cirka 300 miljoner, inte det enda svarta hål som dyker upp i Socialdemokraternas budgetalternativ på det utgiftsområdet. Summa summarum blir det en fördyring som dessa parter numera får finansiera själva.

Foto: Per Ankersjö.

(Edit 07:40) Det är också en Magdalena Andersson som slår ett slag i dagens SvD (ej ännu på nätet) för behovet av riskkapital. Jag finner en del positiva vibbar i den inställningen. Behovet av att skapa ett gynnsamt klimat för människor med kapital att både föra in i och tillbaka i Sverige är stort. Slopandet av förmögenhetsskatten är ett led, utmaningen förstås för Magdalena Anderssons del är att kongressbeslutet från 2009 fortsatt ligger fast om förmögenhetsskattens återinförande.

Utmaningen mot Anders Borg är tydig, personerna är nya. Det är bara det att politiken inte har gjort sken av att vara ny. Det är en tung uppgift för den nya socialdemokratin att övertyga väljarna, näringslivet och övriga arbetsgivare om varför omfattade fördyringar för dem skulle innebära bättre förutsättningar för jobbskapande. I en bloggpost igår kväll pekades det på några förslag att underlätta jobbskapandet. Hur dessa skulle uppfyllas från firma Löfven/Andersson är svår att se i nuläget.

Till sist: Det är i sig konstigt att en av kandidaterna till posten som ny LO-ordförande vill skriva om Medlingsinstitutets roll och möjliggöra för staten att gå in i lönebildningen och ge sina medlare i uppdrag att minska förekommande lönediskriminering. Om detta är på riktigt kan man fundera på det faktum om LO verkligen skulle vilja släppa på denna princip att blanda in andra än arbetsmarknadens aktörer i lönebildningen, skulle inte tro det i nuläget.

Media: DN, SvD.

Fler unga i jobb - en utmaning med möjligheter

Unga svenskar saknar jobb och problemet är gymnasieskolan. I stora drag är det precis detta som är problemet, därför är de förändringar som sker nödvändiga för att stärka kvalitén i skolan. Vissa saker kan göras nationellt, andra saker lokalt. Det är bara den politiska viljan som sätter gränser.


Det finns tydliga exempel runtom i Sverige där man skapar förutsättningar för att unga kan växa efter egen förmåga. Att skapa de där goda förutsättningarna för arbetsmarknaden som i Solna, att ta in nya kreativa moment i utbildningen som i Sollentuna, eller ta till sig befintlig pedagogisk forskning som i Essunga, där finns exempel på hur ungas kreativitet och möjligheter att växa skapas genom att politiker fokuserar på att skapa gynsamma förutsättningar för unga.

Aftonbladets kartläggning synliggör problemet, det är frågan om den som har viljan att föreslå de lösningar som är nödvändiga för att skapa gynnsamma förutsättningar för unga att klara av sin utbildning och komma ut på arbetsmarknaden.

Vad som anförs nedan är inte bara vad som skulle kunna skapa bättre förutsättningar för unga att komma in på arbetsmarknaden, utan också stärka förutsättningarna generellt:

• Stärk drivkrafterna för arbete genom att fortsatt sänka inkomstskatterna.
• Fortsätt sänka egenavgifterna, framförallt för små- och medelstora företag som vill anställa den där extra resursen.
• Anpassa arbetsmarknadslagstiftningen efter dagen arbetsmarknad, för att garantera både trygghet och flexibilitet.
• Öppna upp för konkurrensutsättning av Arbetsförmedlingens tjänster. Fler nischade aktörer.
• Stärk förutsättningarna för akademiker genom att ta bort den förhatliga värnskatten som snarare skapar hinder än bidrar till statskassan.
• Stärk kopplingen mellan utbildning och arbete på gymnasie och eftergymnasiala utbildningar.
• Stärk ungas möjligheter att göra val som stärker deras möjligheter på arbetsmarknaden, genom att stärka studie- och yrkesvägledarnas roll.
• Stärka lokalt och regionalt företagsklimat som lockar företagare till sig än skrämmer bort dem.

Utmaningarna är stora, möjligheterna likaså. Det som sätter gränser är förstås det rådande ekonomiska läget. Då krävs det att man fokuserar på det som är mest jobbskapande för tillfället. Ansvar för att skapa bättre förutsättningar är både nationellt som regionalt och lokalt. Det är bara en politisk vilja att se de lösningar som skapar bättre förutsättningar som behövs.


Media: AB, AB, DN, DN, Exp, GP, SvD, SvD, SvD.

Jobbpolitikens olika alternativ - jobb vs bidrag

Fredrik Reinfeldt gjorde ett framträdande i Agenda igår. I sig är det positivt att diskussionerna om arbetsmarknadens förutsättningar diskuteras allt mer. De stora problemen som finns idag är på grund av höga hinder in på arbetsmarknaden. Det är frågan om vad som då blir fokus, mer av arbetsmarknadsmässiga reformer eller mer av ersättningar.

Det finns på dagens arbetsmarknad stora hinder. Ett av dem är socialbidragssystemet som regeringen valde att lätta upp regelverket kring i den senaste budgeten, som underlättar människor med socialbidrag att gå i arbete utan att de påverkar ersättningen. Detta har varit ett problem, då ersättningssystemen fungerar som spindelnät snarare än studsmattor in i arbetslivet.

Faktum är att det finns ljusningar i arbetsmarknadspolitiken trots de rådande förutsättningarna. Konjunkturinstitutet konstaterar exempelvis att jobbskatteavdraget var en starkt bidragande orsak till uppgången i arbetskraftsdeltagandet efter den värsta krisen sen 1930-talet. IFAU konstaterar att reformen för nystartsjobb har gett lägre arbetslöshet och högre sysselsättning.

Vad bör rimligtvis vara den fortsatta vägen? Rimligtvis bör det vara att i nuläget fokusera på mer av reformer för att stärka möjligheterna och överbygga de hinder som finns för att komma in på arbetsmarknaden. Den stora skillnaden i svensk politik är inte synen på villkoren i arbetslöshetsförsäkringen, den justering som gjordes var ett arbetsvillkor på 70 timmar i månaden som höjdes till 80.Vad är egentligen skillnaden?

Det finns två vägar att gå i tider av ekonomisk oro, att fokusera utrymmet på reformer som är jobbskapande och som gör det mer lönsamt att arbeta eller en väg som gör det lönsammare att inte arbeta. Faktum är att skiljelinjen är tämligen tydlig i svensk politik. Det har från oppositionshåll sagts nej till halverade arbetsgivaravgifter för unga, nej till RUT och ROT och nej till sänkt restaurangmoms, den senare riktat mot en näring som är starkt sysselsättningsintensiv bland unga som är den stora utmaningen.

Jag är i sig inte förvånad att mer av fokus riktas mot den arbetsmarknadspolitik som regeringen fokuserar på. Det är i sig bra att fokus ligger på just jobben i en tid av ekonomisk oro. Att ta de rådande förutsättningarna i beaktande är viktigt. Det är dock den stora frågan vad som kommer som alternativ, om alternativet är mer av jobbskapande refomer, eller mer av reformer som försvårar för fler i arbete. Redan förra veckan lovade Socialdemokraternas nya ekonomiskpolitiske talesperson runt 20 miljarder i ökade kostnader. Man kan fråga sig om det ger fler i jobb.

Bloggar: Edvin, Högberg, Maria, Martin Tokmoderaten.
Media: DN, DN, Exp, SvD, SvD.

McDonald's och en vänsterinriktad cynism

Dagens Aftonbladet Kultur torde vara ett tydligt exempel på avsaknaden av kulturella inslag. Det är just en politisk kamp med konspiratoriska drag som får utrymme snarare än en kulturell debatt som kanske borde ha figurerat på detta uppslag. Vad är egentligen problemet? 

Astma- och allergiförbundet valde att instifta en "Tryggare mat"-certifiering, där restauranger som gav tydlig information om näringsinnehåll blev belönade med en certifiering. Eftersom McDonald's riktar sig mycket mot barnfamiljer är det högst ett ansvarstagande från dem att deras mat har ett tydligt innehåll, för att föräldrar och barn ska vara säkra på vad de stoppar i sig. Filippa Reinfeldt som landstingsråd och Moderaternas talesperson i sjukvårdsfrågor tyckte det var ett bra initiativ och valde att skriva om certifieringen. Att det var just på McDonald's serveringsbrickor var mer uppseendeväckande än att ett förbund valde att öka konsumenters medvetenhet om tryggare mat.

Bortsett från det faktum att man bör undvika underskrift med enskilda företagsrepresentanter blir det i övrigt mer komiskt. Ser man till logiken i texten, räcker det med att man yppar namnet McDonald's i en argumentation för att det ska dras sammankopplingar mellan moderater och McDonald's. Inte på något sätt tycks det vara tillåtet att nämna McDonald's vid namn. Man kan tycka att det är just McDonald's som är problemet. Att de är Sveriges största ungdomsarbetsgivare, att de ger möjlighet till människor att driva sin egen restaurang under deras koncept är något oviktigt.

Det får förstås en cynisk vänster att dra slutsatser om att regeringens jobb är ett enda beställningsarbete för McDonald's. Sänkta avgifter för arbetsgivare som anställer unga under 26 år och nu restaurangmomsen. Problemet är bara att den sänkta restaurangmomsen inte är riktat till McDonald's utan mot tusentals av de entreprenörer runtom i landet som sliter dag ut och dag in för att få verksamheten att gå ihop. För många av dessa innebär sänkta arbetsgivaravgifter och momssatser, mycket mer än för det multinationella företaget. Det innebär att de kan anställa den där extra resursen, det innebär att de kanske kan göra den där efterlängtade investeringen. Problemet är ju tämligen uppenbart att vänstern inte bryr sig om dessa.

I debatten om dessa reformers vara eller icke vara är det just inte McDonald's som kommer i kläm. Exempelvis hotas vart femte jobb i Försvarsmakten om den sänkta ungdomsarbetsgivaravgiften tas bort. För  Sveriges kommuner och landsting innebär det en ökad kostnad på runt 3 miljarder kronor, enligt en beräkning från Riksdagens Utredningstjänst. Inget av detta kompenseras. För många små restaurangföretagare innebär det en hårfin skillnad mellan vinst och förlust.

Det är just deras vardag som glöms bort i vänsterns cyniska kamp mot företag som just McDonald's i tron att allt är ett beställningsarbete. Man trodde inte att det skulle bli mer patetiskt. Jag förstår att vänstern har det lite svårt med multinationella företag. När de väl trampar på de små restaurangföretagen ursäktas det av att det finns någon annan de visar sin avsky mot.

När läget normaliseras kommer förväntningarna

De som Håkan Juholt skrämde bort återvänder nu en efter en. Den slutsatsen skulle man kunna dra av det normaliserade läget när Socialdemokraterna hämtar in från den avgrund som man befann sig i. Juholt brukade motivera att man visserligen var nere i en djup grop, men stod med huvudet över kanten och observerade läget. Faktum var dock att Juholt aldrig kom upp ur gropen.


Nu blir läget annorlunda. Den popcornmaskin som Håkan Juholt innebar har förbytts till mer av en jäsdeg, ihopblandad av den mer återhållsamma Stefan Löfven. Hans inträde i partipolitiken har inneburit ett lyft och en hel del förväntningar på att det parti som sedan nästan två år har haft svårigheter med att utföra det arbete som hade förväntats av dem, att vara en konstruktiv och utmanande opposition.

Det är nu som vi egentligen ser tecken på att det finns en opposition därute som på allvar vill utmana den sittande regeringen. Det är förstås ett sundhetstecken, både för socialdemokratin, oppositionen i dess helhet och även för regeringen.

Det är dock frågan hur Sverige och omvärlden ser ut och hur det påverkar oppositionen. Utifrån det nordiska forum som statsministern fick arrangera för några veckor sen finns ett tecken på att han på allvar vill ta tag i de långsiktiga och framtida utmaningarna. Maud Olofssons främsta drivkraft var inte bara att iscensätta Alliansens politik, utan också bryta sossefieringen av samhället. När människor vänjer sig vid Alliansen, när Alliansen och Moderaterna gör nya frambrytningar i frågor där man inte tidigare har varit starka, skapas nya förutsättningar.

Veckans märkligaste företeelse var Socialdemokraternas varumärkesskydd av den "Nordiska Modellen". Att man i överhuvudtaget är så pass desperat att skydda vissa begrepp, ger en känslan av att man känner sig lite hotad när man tar till en sådan manöver.

Problemet är att politik inte är kommersialism och partiers främsta ambition är inte att tjäna pengar utan människors förtroende. Att varumärkesskydda något är att hindra någon annan att tjäna pengar på ens varumärke. Det är frågan hur Socialdemokraterna ska hindra Moderaterna att tjäna röster på att kommunicera sin bild av den nordiska modellen mot väljarna. SSU försökte under valet med en kupp och varumärkesskydda ordet "Alliansen". Det är just problemet att varumärkesskydda enskilda ord, det patetiska som signalerades från SSU:s sida syns nu igenom i hela partiet.

Utifrån denna pseudodebatt behövs det verkligen fokus på mer frågor. Dagens Nyheter har exempelvis under veckan haft uppslag om samhällets mest utsatta människor, idag om socialbidragsnormen. Bakom varje system finns en människa, den ene olik den andre. Behovet av att se människors olika förutsättningar och inte behandla dem som en homogen grupp är en utmaning i sig.

Vad som kommer utifrån den normalisering som sker inom inrikespolitiken är det som kommer att utveckla sig under de kommande månaderna. Förhoppningarna är att debatten om de olika alternativen mer och mer växer fram och att alternativen blir mer tydligare än vad de är nu, de förhoppningarna är i nuläget stora. Avsaknaden av en konstruktiv opposition försvinner nu allt mer i förhoppningarna kring att oppositionen nu kan kunna tas på allvar och att regeringen nu får en riktig utmaning.

Bloggar: Göran.
Media: Exp, SR, SvD.

SSU:s brist på idéer

Läser man Gabriel Wikströms sex punkter för fler jobb, blir man aningen förbryllad kring det faktum att SSU tycks sakna kreativitet kring vad som skapar jobb och bygger tillväxt på lång sikt

"1.Ge alla som har lämnat grund- och gymnasieskolan utan fullständiga betyg en utökad möjlighet att, under generösa villkor, komplettera dessa, för att sedan kunna läsa vidare.
2.Förbättra arbetsmarknadskopplingarna på de yrkes- förberedande gymnasieprogrammen. 

3.Höj kraven och kvaliteten på högskoleutbildningarna.
4.Kvalitetssäkra praktikprogrammen.
5.Effektivisera Arbetsförmedlingen. Som ett första steg måste man slopa kravet på tre månaders öppen arbetslöshet6.Gör Umeå-modellen till ett nationellt projekt."

Man kan säga på detta viset; unga som inte lämnar gymnasiet med fullständiga betyg är en starkt bidragande orsak till ungdomsarbetslösheten. Det är därför som det satsas runt 7,5 miljarder under de kommande åren för att stärka ungas förutsättningar på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadskopplingen är viktigt, det är därför som yrkesprogrammen byggs om i grunden. Det är dock synen på Arbetsförmedlingen och dess roll på arbetsmarknaden.

Det borde rimligen vara nästa steg i utvecklingen av arbetsmarknaden och dess aktörer. Arbetsförmedlingens roll är betydande och i viss mån allt för dominant. Att se över AMS:s roll och se över hur dess tjänster kan konkurrensutsättas. Att utgå från situationen när Arbetsförmedlingen förmedlar i snitt 1 jobb per arbetsförmedlare och månad, enligt en rapport från Riksdagens Utredningstjänst 2006, finns grunden till att se över hur Arbetsförmedlingens roll.

Det är dock bristen på idéer i övrigt som förbryllar. Lokalt och regionalt företagsklimat, ekonomiska och regelmässiga för små- och medelstora företag, regelmässiga hinder som gör att arbetsgivare undviker att anställa en till person. Utmaningarna är många, det kändes inte som att jag fick svaren här.

Bloggar: Martin, Mikael, Rasmus, Roger,

Ett stilla tecken på hybri(s)?

"Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ”lyssna” på människor." Ett framträdande säger sig räcka för att vissa ska kunna dra långtgående slutsatser om regeringschefens intresse för sitt uppdrag. Jag tror det är en del i den tid som råder, när en ny hungrig socialdemokratisk ledning ställer sig på banan, finns det läge att göra dessa jämförelser, allt för att framstå som mer drivna och förpassa sin motståndare som passiv och uttråkad.


För egen del lyssnade jag till till statsministern när han närvarade på måndagens personalmöte för att ge sin lägesbild. Insikten finns om att det råder en helt annan situation. Den upphämtning som sker är förklarlig, men att tro att det är en förklaring av att de politiska alternativen har tydliggjorts är lite väl drastiskt. Att Alliansen fortsatt leder i opinionen om man nu ska kommentera den, är att det är ganska uppseendeväckande med tanke på att Alliansen för fyra år sen hade ett tjugoprocentigt underläge.

Själv har jag inga problem med den hybris som tycks infinna sig. I och med att politik för mig är något som inte handlar om quick fix som ger en temporär popularitet utan ett långsiktigt förtroende. Att moderaterna startar en barnpolitisk grupp är förståeligt. En del av förnyelsen och utvecklingen av politiken handlar också om att ta tag i frågor där man inte tidigare har haft ett större förtroende.

På sin sida har socialdemokratin en del att övertyga om. Inga problem med att förhoppningar byggs upp, det är när förväntningarna inte besvaras som sveket blir uppenbart. Utifrån vad som har presterats finns det fortsatt mycket att bevisa. Som utspelet om äldrevården där Stefan Löfven inte ens behagade att närvara. De har inga problem med vare sig valfrihet eller med alternativa driftsformer, men de tycker ändå att kommunalpolitikerna ska ha sista ordet om vilka verksamheter som ska få etableras i respektive kommun.

Stefan Löfven själv har högtflygande planer för svenskt näringsliv och innovationskraft. Socialdemokraterna är välkomna om de klarar av att presentera ett alternativ till en innovationsstrategi. Men de bör inte låtsas om att det inget sker och att de slår in öppna dörrar, inte minst när arbetet med en nationell innovationsstrategi arbetas fram. I hösten presenteras även en ny forskningsproposition. Om nu Stefan Löfven vill bevisa något genom att presentera konkret politik, är det bara att möta upp det arbete som presenteras i höst.

När jag ändå fokuserar kring Stefan Löfven kan jag inte undvika att fokusera lite kring hans radarpartner Magdalena Andersson. En socialdemokratisk Anders Borg har uppenbarat sig, en person som arbetat inom politiken, lämnat den och nu kommer tillbaka. Att hon redan dag ett vågade gå emot två tydliga kongressbeslut om förmögenhets- och fastighetsskatten är intressant. Att hon inte säger sig se några kraftiga ökningar av inkomstskatten är just det som kan riskera bygga upp ett luftslott av förväntningar, förväntningar som senare inte kan finansieras.

Faktum är att politiken kan bli ointressant när motståndet känns ovisst, att man som sittande regering känner sig tillfreds och självgod med situationen. Det är dock intressant att läget i politiken håller på att stabilisera sig, på håll väcks en del hybris kring den gemytliga situation som nu råder igen i socialdemokratin, att intaget opinionsmässigt sett är ett tecken på höga förväntningar. Det är dock höga förväntningar som kan falla lika snabbt igen, om nu luftslottet inte byggs med innehåll. Då hjälper inte den hybris som tycks infinna sig för tillfället.

Bloggar: Kent, MP.
Media: DN, SvD.