onsdag, september 30, 2009

Att våga tala klarspråk

1989



2009

Det som är så underbart är att vi har en politiker som har förmåga att säga ifrån och som gör det på ett så tydligt och enkelt sätt. Det är helt rätt, polisen borde tänka på vad som är bäst för situationen och lägga ner revirtänkandet. Svensk polis framstår som amatörer när de inte kan förmå att samordna bättre mellan de olika instanserna.

tisdag, september 29, 2009

Kampen mot slöddret

Foto: Aftonbladet.se

Om laget inte presterar beter sig inte vissa fans. Så ser det tyvärr ut för två lag i kris. Hammarby och Djurgården är två lag i kris på flera områden. Hammarby är i fritt fall och Djurgården missar tillfälle efter tillfälle att kunna komma igen. Det sätter förstås många bollar i rullning. Tyvärr för många, för det som vissa individer tenderar att göra går över en gräns som ej bör överträdas. Dock har Hammarby sagt ifrån, det hedrar dem. Nu hoppas jag att Djurgården säger ifrån på riktigt också. De ska inte bara få betala för sig, de ska heller inte vara välkomna in på matcher, in i gemenskapen. När de goda krafterna påverkar presterar laget allra bäst.

Upplyftande sida

Allt om Alliansen är en ny sida som jag fick nys om idag. Det är mycket bra informativ sida för den som söker information som argument i sin strävan att övertyga fler människor om Alliansens politik. För tillfället finns ett reportage om Anton Abele, mannen som blev känd efter Riccardo-fallet för hans kamp mot oprovocerat våld.

måndag, september 28, 2009

Det blåare Europa

Det fanns en dag då då Socialdemokraterna satte agenda runtom i Europa, i enskilda länder som inom EU. Men idag försvinner de en efter en, Romano Prodi lämnade EU-kommission, Tony Blair avgick som premiärminister i Storbritannien, Gerard Schröder motades bort som förbundskansler i Tyskland och Göran Persson gick samma öder till mötes hemma i Sverige.

Idag vaknar Europa upp till vetskapen att den socialdemokrati som tidigare dominerat EU nu alltmer minskar med tidens gång. Gårdagens valresultat ledde till att CDU/CSU och liberala FPD kunde bilda en borgerlig regering. Angela Merkel behövde inte bekymra sig om att gå i koalition med tyska Socialdemokraterna SDP, utan kunde nöjt inse att hon kan fortsatt kan regera Tyskland, men nu i en helborgerlig regering.

Utvecklingen i Tyskland är bara en del i det led av socialdemokratiska nederlag runtom i Europa (bortsett från Norge). I Europaparlamentet styrkte de konservativa EPP-ED sin position jämfört med socialistblocket. I Ungern och Tjeckien ser nu befolkningen hur en ny politisk utveckling tar form.

Men som det märks tydligt, Europa blir öppnare och friare. Människor är mer månare om att kunna ta sina egna beslut, styra mer över sin ekonomi och leva i ett samhälle med mindre politisk klåfingrighet. Bortsett från Norge går Socialdemokraterna tillbaka, det hände i Europaparlamentet, det hände i Tyskland, det kommer säkerligen hända i både Storbritannien och Sverige. Som Gunnar Hökmark brukar uttrycka det: De hade fel igår, de har fel idag och de kommer ha fel imorgon.

lördag, september 26, 2009

Om kultur och medelsvennen

Begreppet kultur känns väldigt komplext att förklara vad det verkligen är. Skulle jag benämna det vid ett ord skulle det vara skapandekraft. Att skapa något som har en inverkan både på en själv och på andra. På Wikipedia går det att läsa följande:

”Ordet kultur kommer från latinets, cultura av cultus, som betyder odling”

Just det bekräftar mycket min tolkning av kulturen i sig, den andra betydelsen ”socialt överförda levnadsmönster” bekräftar tesen kring berörande. Kultur berör människor. Debatten har under lång tid kretsat kring inte vad som är kultur utan vad är rätt att göra inom kulturens ramar och vilka som sätter normerna. Därför blev jag glad över Göran Hägglund när han först under sitt tal i Almedalen och sedan i sin debattartikel i DN startade en kulturpolitisk debatt som rört upp många känslor inom kulturetablissemanget.

Det som jag ser som Hägglunds syfte är följande, en viss grupp av människor, kallad kulturelit vill sätta normen för vad kultur är och vad som får göras. De bereds stort utrymme på tidningars kultursidor samt i övrig media. Vad Göran Hägglund har gjort är att han på ett respektfullt sätt trätt in i kulturdebatten och startat en diskussion kring vad som är godtagbar i kulturens mening.

I gårdagskvällens Svt Debatt blev det tydligt vad som står emot vad. Debatten mynnar i stora delar ut i anklagelser att Hägglund är emot kulturellt skapande generellt. Det är inte sant. Sanningen ligger i att Hägglund väcker en debatt kring vilka medel som är tillåtna.

För övrigt blev jag inte särskilt imponerad av Hägglunds kritiker. Särskilt blev jag ganska förbryllad över att Expressen har en kulturchef (Björn Wiman) som inte kan förmå att få ur sig ett enda relevant argument, utan ägnar större delen av tiden åt att döma och mästra Göran Hägglund som okunnig. Men okunnig över vaddå? Okunnig för att Hägglund har ett annat synsätt än just Expressens kulturchef?

tisdag, september 22, 2009

Greider saknar verklighetsfokus

Jag läste Göran Grediers krönika på vägen hem i tunnelbanan, alltid skönt att spara något att läsa på vägen hem. Tråkigt bara att krönikören själv verkar ha fastnat med intellektet i 70-talet.

"När alltför mycket kapital snurrar runt i finanssektorn, där de till slut hamnar, byggs framtida finanskriser in i systemet. För då finns det pengar att spela med, och förr eller senare startar jakten på folk att låna ut pengar till"

Problemet var snarare att politiken tog för mycket plats inom banksektorn. I USA blåstes lånekarusellen upp då man genom att man drev på banker att låna ut till personer utan betalningsförmåga. Vid en sådan enorm kreditskuld blåstes bubblan upp och sedan sprack den. Det är viktigt att peka att banker inte tar samma risker återigen. Staters tillskjutande av kapital får inte leda till att bankers risktagande fortsätter. På den fronten är den svenska staten bra ute i min mening.

I mina ögon är Göran Greiders krönika ren vänsterpopulistisk smörja. Han belägger ingen tid till att nämna det vårtbiträde eller metallarbetare som har fått en skattesänkning på upp emot 1500 kr i månaden. En sänkning som med oppositionens politik riskerar gå om intet. Göran Greiders taktik rätt enkel, att slå på folk som tjänar pengar. Genom nämnda citat belyser det hans ståndpunkt. Allt för mycket kapital i fritt omlopp är inte bra. Det är en tydlig syn på att staten är den främsta garanten till att ansvara över kapital, inte vanligt folk.

torsdag, september 17, 2009

Vem springer till Ghezalis försvar nu?

Jag minns tydligt kontroversen då det uppdagades att en av de intagna på Guantanamo var svensken Mehdi Ghezali. Nyheten ledde till en av de mest omfattande diplomatiska turerna som jag har upplevt. Det hela ledde till en triumf då Ghezali frigavs utan åtal och flögs hem i regeringens plan. Detta var minst sagt en triumf för UD och dåvarande statsminister Göran Persson i synnerhet. Nu väcks frågan, var det värt?

Då vi inte riktigt fick veta vad Ghezali egentligen hade gjort där borta i Afghanistan väcktes frågorna. Nu ter sig fokus rikta sig mer och mer mot hans egentliga intentioner att åka till området, inte mot arbetet att få honom frisläppt ännu en gång. För mig är det uppenbart, Mehdi Ghezali har gjort något som bara kan benämnas vid dumdristigt. Varför bedyra sin oskuld och återvända till samma område? Är det någon som kommer att demonstrera till hans fördel denna gång? Jag kan inget annat än att rynka på pannan kring denna situation. Färden som har tagit sig över Iran, Afghanistan slutade strax efter gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Mina intentioner är att detta handlar om något helt annat än en pilgrimsresa.

Ghezalis pappa berättade denna gången att sonen var på en pilgrimsresa till Saudiarabien och Mecka, inte helt konstigt under Ramadan, men varför navigera så fel och sluta i ett fängelse i Islamabad? Aftonbladet rapporterar om flera fångar som släppts fria och återgått till terrorism. Det är klart att rättsprocessen kunde ha skötts smidigare, att fångarna på Guantanamo kunde ha fått sin rättegång. Nu släpps många fria istället och när Mehdi Ghezali återigen beger sig till samma område är tvivlet kring hans syfte inte särskilt stort hos mig. Jag vet inte om jag skrev på någon protestlista till Mehdi Ghezalis fördel förra gången, men jag kommer garanterat inte göra det den här gången. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gör nog det klokt att inte dra allt för stora växlar denna gång. Vi får vänta och se hur denna situation utvecklar sig.

Raportering i media om fallet

Aftonbladet
Här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här

tisdag, september 15, 2009

Den norska borgerligheten har att lära från den svenska

För första gången på länge valde de norska väljarna att premiera en sittande regering med förlängt förtroende. Frågan är hur de svenska socialdemokraterna kommer att använda sig av det här. Mona Sahlin väljer att tolka det här som en inspiration, men steget till norska Arbeiderpartiet är långt. Norge har liksom Sverige klarat sig bra genom finanskrisen. Norge har haft god hjälp av sina tillgångar i sina oljefonder, en ansvarsfull ekonomisk politik bäddar för fortsatt förtroende, det är något som borde inspirera den svenska regeringen. Att Mona väljer att inspireras av den socialdemokratiska valsegern i Norge får ses som symbolisk. Steget till enighet inom den svenska opposition är fortfarande långt.

Situationen är dock mer prekär inom den norska oppositionen. Problemet ligger enligt mig mycket i det invandrarfientliga Fremskrittspartiets centrala ställning inom norsk politik. Partiet bedriver i månt och mycket en bra politik, minskade skatter och mindre statlig inverkan i folks privatliv. Mycket ljus riktas mot Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen. En person som framställts som en person som lovat allt åt alla (finns vissa likheter med den svenska oppositionen) men varit oerhört restriktiv mot ökad invandring.

I ett Svt Rapportinslag vittnade en person om att det råder extrem arbetskraftsbrist. En brist som driver upp lönerna på nya nivåer. Där finns en anledning till att främja mer invandring. Främja för arbetskraftsinvandring likt den inriktning som den svenska regeringen har drivit om att främja invandring inte bara ur flyktingsynpunkt utan också i arbetskraftssynpunkt. Fler invandrare skulle kunna komma till Norge för jobb.

Dock visar den norska borgerligheten på vad som är viktigt i trovärdighetssynpunkt. Ansvarsfullhet och enighet är viktiga ledord för att vinna förtroende, där har de mycket att hämta från Alliansen. I Norge har den röd-gröna regeringen anammat dessa ledord, vilket vinner förtroende hos de norska väljarna. Både Alliansen och Socialdemokraterna kan hämta från det norska valresultatet, Socialdemokraterna genom framgången för sitt norska systerparti, Alliansen för den ansvarsfulla politik som den röd-gröna regeringen har bedrivit i vårt grannland.

Förbifart för Sverige

Framkomlighet har länge varit en prioriterad fråga i debatten om hur Sveriges infrastruktur ska förbättras. Jag har noterat att två av oppositionens företrädare i Gävleborg, Alf Norberg (V) och Bodil Ceballos (Mp) har opponerat mot regeringens klartecken för Förbifart Stockholm.
Alf Norberg vräker ut sig en rad argument till förmån för dubbelspår på norra stambanan, inte mig emot. Men vad han grundar dessa argument på får stå för honom. Dock ställer jag mig undrande till en sak.

Alf och Bodil ondgör sig över satsningen på runt 27 miljarder för Förbifart Stockholm, men nämner inte med ett ord den satsningen på runt 17 miljarder för att bygga Citybanan genom Stockholm. Om nu Alf är emot ett infrastrukturprojekt i Stockholm för att han vill att hela Sverige ska leva, varför opponerar han sig inte emot det andra stora projektet genom huvudstaden?

Jag håller helt med Bodil Ceballos om att vägnätet borde ha byggts på ett sätt att man inte hade behövt köra genom Stockholm för att ta sig norrut. Nu tar regeringen steget för att öka rörligheten i Stockholms vägnät. Detta är inte bara något som har till syfte att gynna Stockholmsregionen, utan hela Sverige. Tillsammans med Citybanan tas nu omfattande steg för att förbättra infrastrukturen i Stockholmsregionen, det gynnar hela Sverige.

onsdag, september 09, 2009

Regeringens skattepolitik går hem hos folket

Lite drygt 70 000 personer har röstat. Inte för att man statistiskt kan säkerställa en sådan undersökning, men drygt 37 % tycker att skatten behöver sänkas, lägg till de drygt 20 % som också är mot skattehöjning, då landar stödet för regeringens en bra bit över 50 %. För mig är det förståeligt att folk blir friare av att ha lite mer över varje månad. Det är en politik att eftersträva, när folks vardagssituation inte handlar om att hur man ska klara de sista dagarna innan löning. Friheten av att kunna ha lite större möjlighet och om det är möjligt att kunna lägga undan pengar för framtiden är en politik som vi alla ska eftersträva. Det är inte acceptabelt att eftersträva en politik där få personer ska få bära en allt tyngre börda.

Det går heller inte att eftersträva en god välfärd om både fokuserar på att höja kvalitén i sjukvården och samtidigt höja bidragen för folk som inte arbetar. Det är viktigt att slå fast om ett bidragssystem som är rimlig för att folk utanför arbetsmarknaden ska kunna klara ekonomin i tillfälligt utanförskap, men samtidigt inte cementerar utanförskapet för att skillnaden mellan jobb och bidrag är för liten.

En solidarisk skattepolitik är en politik som gör det lönsamt för de med låga inkomster att jobba, men som även slår fast att även de som har högre inkomster ska få ha rätt att tjäna pengar. Det är mig helt osolidariskt att den som exempelvis har lagt ner fyra-fem års studier, tiotusentals kronor i studieskulder, ska straffas med en extra beskattning bara för att denne har ett mer kvalificerat jobb med högre lön än en med ett mindre kvalificerat jobb.

Det är viktigt att slå fast om att jobb är viktigt för välfärden. Alla lediga jobb behöver besittas i största möjliga mån. Det måste finnas en bra attityd kring arbete. Jag har hört många inklusive ICA-handlaren i Svt:s debatt och min egen syster om hur många som har en dålig inställning till jobb. Folk som har en lat inställning till sitt arbete och inte inser att det jobb de utför är viktigt inte bara för deras personliga utveckling, utan även för att samhället ska ha råd att värna om kvalitet i skola, omsorg etc.

Läs mer om (S):s skatteutspel här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här

Frågor till (S)

Idag skriver Mona Sahlin och Tomas Östros vill göra följande om de vinner valet nästa år
  • Höja inkomstskatten
  • Höja fastighetsskatten för villor med ett värde över 6 miljoner
  • Återinföra förmögenhetsskatten
Men:
  • Varför tror de att den politik som gjorde att de förlorade senaste valet?
  • Varför tror de att en politik som gör det mindre lönsamt för de med små inkomster att det blir fler jobb?
  • Hur tror de att en återinförd förmögenhetsskatt, vilket bara leder till att kapital flyr landet och inte går till investeringar i jobb näringsliv, skulle vara bra?
  • Kommer de att också att återinföra dispensen till Sveriges rikaste människor?

Det är en skenhelig politik av skenheliga politiker. Jag uppmanar Sveriges löntagare att hålla hårt i sina skattepengar, nästa år riskerar ni en ny lågkonjunktur, den när Socialdemokraternas politik gräver allt djupare hål i era plånböcker. Eller röstar ni för en politik som tar fokus på arbete, låga skatter och ansvarsfull ekonomisk politik.

"What the honorable member is saying, is that he rather have the poor poorer providing the rich were less richer" - Margret Thatcher

tisdag, september 08, 2009

När sandlåderetoriken slår till

Har noterat följande i de senaste dagens utspel och dess reaktioner från oppositionen:
  • 10 extra miljarder till kommuner och landsting. Reaktion: Brandkårsutryckning
  • 4 extra miljarder till rättsväsendet, bland annat för att nå upp till målet om 20 000 poliser innan valet nästa år. Reaktion: För sent.
Personligen kan jag bara säga en sak, det är förvisso en valstrategisk manöver, man gör det för att inte äventyra sin ställning som en ansvarstagande regering. Fokus bör snarare ligga på att peka på kommuner och landstings ansvarstagande. Påpeka att ansvar kring skattebetalares pengar är minst lika viktigt i dessa tider, att fokus ligger på att värna välfärdens kärna, och bortprioritera prestigeprojekt som brukar förblinda många kommuner. Det handlar inte om att välja bort, utan att prioritera viktigare saker framför andra.

Men som Edvin Alam beskrev det, "Oppositionen vill ha ner sina politiska motståndare i sandlådan, för där har de alltid övertaget".

torsdag, september 03, 2009

Gemensamt mediejippo, men när kommer politiken?

De politiska alternativen inom svensk inrikespolitik håller allt mer att utkristalliseras ett år innan nästa val. Det har märkts tydligt att man i alla politiska läger inser faktum att det är koalitioner som är nödvändigt för att uppbringa folks förtroende, trots att det finns en rad socialdemokrater som fortfarande verkar leva i tron att Socialdemokraterna är ett 50-procentsparti.

2004 bildades Allians för Sverige. Det var ett historiskt sammangående då de fyra borgerliga partierna presenterade en gemensam agenda för hur de vill styra Sverige. Två år senare belönades det sammangåendet med väljarnas förtroende. Det är då inte svårt att förstå att denna idé ska försökas anammas av våra politiska motståndare. På söndag (6/9) hålls en ”familjefest” i Kungsträdgården i syfte att lansera sin idé om ett gemensamt alternativ. Dessutom ska en gemensam hemsida lanseras. På ytan ska det se bra ut, men vad händer bakom fasaden.

När Alliansen bildades 2004 var det men en tydlig agenda om att just de skulle regera tillsammans. Inför valet hade 16 gemensamma politiska program arbetats fram, väljarna fick en bild av vad ett Alliansstyre skulle innebära. Nu ett år innan valet ställs ju en rimlig fråga, när ska de röd-gröna presentera trovärdiga program för hur de vill regera tillsammans? När kommer ett gemensamt budgetförslag, likt det förslag som Alliansen släppte 2005, ett år innan valet 2006?

Bildandet av den röd-gröna oppositionen har inte varit särskilt smärtfritt. Det var många som förvånades av Alliansens bildande 2004, något som inte skett innan. Det positiva var också hur utformandet tog fart, de borgerliga hade inte varit särskilt samarbetsvilliga tidigare. Dock ärutformandet av den röd-gröna alliansen en svårartad konst, särskilt roande för oss på högerkanten. Idén med en allians på vänsterkanten har inte alltid stått särskilt högt i kurs. För att få en bild av detta kan man gå tillbaka i valrörelsen 2006. Hur såg det ut då?

Jo, Socialdemokraterna gick till val på att söka stöd för en socialdemokratisk regering med stöd från de två stödpartierna, V och Mp. Dock var de två helt annorlunda sin syn mot Socialdemokraterna och mot varandra. Mp vill samarbeta med S, men inte med V. Vänsterpartiet vill samarbeta med S, men inte med Mp. För Socialdemokraterna som parti blev det en pärs då partiet är tydligt indelat i en del falanger gällande samarbetet med de två övriga partierna på vänsterskalan.

En falang som gärna vill samarbeta med Miljöpartiet, en falang som vill samarbeta med Vänsterpartiet och en falang som tror att Socialdemokraterna kan regera gemensamt. Den röd-gröna falangen framstod som ett icke-trovärdigt alternativ för väljarna. Det hela fick sin spets i Svt:s avslutande partiledardebatt där Göran Person tydligt framställde sin vilja om en socialdemokratisk regering. Dessutom Lars Ohlys hårdnackade motstånd mot gemensamma allianser.

”Jag avskyr tanken på att ställa upp två alternativ mot varandra. Vi ställer upp sju alternativ, på vår sida är vi tre”. – Lars Ohly 2006

Men förändringen kom, vänsterkartellen svalde stoltheten och ett politiskt alternativ började växa fram alltjämt, men det skulle inte vara lätt. Den 8 oktober förra året stod två partier, redo att forma en politisk allians, men ett parti saknades. Det hela slog runt i 360 grader, att så tydligt lämna Vänsterpartiet ute var något som smärtade många inom arbetarleden, i partiet som inom LO. Mona svalde dock stoltheten och gick dagarna efter det med budskapet om att, jovisst finns vänstern med i förhandlingar om en gemensam allians. Och så stod de där två månader efter den första presskonferens, tre partier stolta och utåt sett tämligen obemärkta av debaclet två månader tidigare.

Misstaget att lämna Vänsterpartiet visade sitta kvar länge, om det nu inte fortfarande sitter kvar. Inför EU-valrörelsen blev förvirringen svår kring hur det egentligen skulle bli med den gemensamma röd-gröna alliansen, inte minst tack vare den mest skärpte inom vänsterkartellen, Maria Wetterstrand.



Nåväl, på söndag står de där i Kungsträdgården, sedvanligt stolta över sin gemensamma allians. På ytan ska allt se bra ut, frågan är bara, när kommer politiken? Vad vill de göra med Sverige? Kommer undersköterskan få se sina 1500 extra i månaden som hon fick tack vare jobbskatteavdraget gå om intet? Kommer den omtalade skattesänkningen för pensionärer som reellt sett blir en skattehöjning för dem? Kommer kvoteringslagen, rätten till heltid och den delade föräldraförsäkringen att få genomslag? När ska de forma ett gemensamt budgetalternativ med tydlig finansiering för sina 100-miljarderslöften? Frågorna är många, svaren är få.

För mig är valet tämligen självklart, ingen allians som inte kan presentera en gemensam politik och som tydligt kan presentera tydlig finansiering som ihar förmåga att värna om skattebetalarnas pengar förtjänar förtroende. Det tål att upprepas, men regeringens skattesänkningar orsakade inte underskott. Överskottet från 2006 (18,4 mdr) överträffades av ett betydligt större överskott 2008 (139 mdr).

När oppositionen ivrigt basunerar ut sin skrämselpropaganda om ”sänkta skatter för lånade pengar” bör de besvaras med frågan: Hur mycket tänker ni låna för era förslag? Men framförallt, hur stor smäll får vanliga skattebetalare ta för en oansvarig politik. Tid går inte att köpa, och tillslut kommer dagen då väljarna kräver svar, svar om hur deras vardagssituation kommer att förändras med ett röd-grönt styre.

Personligen är jag upptagen på annat håll på söndag, typiskt också. Belåtenheten av att varje år gå ut på första maj när arbetarrörelsen protesterar mot många av de orättvisor som de själva har varit med om att skapa är stor, säkerligen kommer detta jippo mynna ut i något liknande. Tydligt missnöje utan ett uns av självkritik.

En dopad blir ingen bra förebild

Det är ingen tvekan om att Magnus Hedman har gjort ett karriärdödande felsteg. För detta är viktigt att påpeka, en dopad stjärna blir ingen bra förebild, därför förtjänar denne inget förtroende. Nu pekar vissa uppgifter på att Magnus Hedman blev sparkad från Tv4 redan innan domen gällande dopingbrott föll mot honom. Men bilden av en dopningsfälld före detta idrottsstjärna är lika illa som nuvarande idrottsstjärna. Barn och ungdomar ser upp till idrottsmän som har lyckat, de försöker få en förebild för folk som har lyckats.

Magnus Hedman var en framstående målvakt som fick en halvdan avslutning på sin proffskarriär. Då är frågan ganska självklar, vad var syftet med dopningspreparaten efter karriären? Var det ett beroende, ett beroende som sträckte sig från hans tid som proffsmålvakt? Var han dopad under lång tid av sin proffskarriär.

Många är de idrottsstjärnor som åkt dit under ganska tveksamma former. Under Friidrotts-EM i Göteborg 2006 uppdagades en kokainhärva där flera friidrottsprofiler var inblandade, däribland den förre häcklöparen Sven Nylander som fick lämna föreningen ”Ren idrott”. Bilden av en stjärna som tar droger är ingen bra bild, inte för de barn och ungdomar som eftersträvar att hamna på samma nivå som sina förebilder.

onsdag, september 02, 2009

Om prognoser resultat och tomma löften

Min politiskt vän Edvin Alam som har en fallenhet för rapporter av alla dess slag, har tydligen grottat in sig i konjukturinstitutets senaste prognos. Själv känner jag ingen direkt lust att vältra mig i den hög av prognoser som institutioner väller ut. Det som intresserar är resultat, hur stort och vilka effekter de har.

Men det är dock intressant att se hur statens underskott är uppbyggd. 2009 beräknas underskottet landa kring 201 miljarder. I den siffran går det att räkna in följande: 100 mdr i lån till Riksbanken, 25 mdr i stöd till bilsektorn samt 5 mdr i stöd till Island. Dessutom med tanke på den ökade arbetslösheten är det rimligt att regeringen håller i skattebetalarnas pengar. Att utnyttja denna situation till att höja skatter är helt omdömeslöst. Då är det bättre att stimulera för att fler ska komma in från utanförskapet och tillföra medel till statsfinanserna, genom utökande av platser till högskolor och Komvux (passande i kristider och inte i högkonjuktur). Det finns helt enkelt ingen kaka som ska fördelas, det går alltid att göra den större.

Det som också är underhållande i denna kris är det överflöd av socialdemokratiska bloggar som basunerar ut hur regeringen lånar till skattesänkningar. Låt mig säga så här, 139 mdr i överskott 2008 i jämförelse med 18,4 mdr 2006, trots omfattande skattesänkningar. Låt mig fråga, hur mycket ska de (Socialdemokraterna alltså) låna till sina hundramiljarderssatsningar? Hur mycket ska de höja skatten för vanligt folk? De vill låtsas som att de vill höja skatten för de rikaste. Men tro mig, deras skattepolitik kommer slå mot de med lägst inkomster. Inte minst om Lars Ohly får ratta skatteinstrumentet.

Visst ska pensionärerna använda hushållsnära tjänster

Enligt beräkningar har regeringens satsning på hushållsnära tjänster har visat sig vara en besparing för många av landets pensionärer. Istället för hemtjänst som städar kan en privat firma göra det för samma penning. Vad är fördelarna med det? Jo, städfirman gör ett helhetsjobb till skillnad från vad vissa kommunala hemtjänster gör. Ett pensionärspar vittnar:
Vi får bara städat var tredje vecka av kommunens hemtjänst, säger Ingrid. Och då städar de bara två rum och köket. Vi har fyra rum och då blir det ju bara städat var sjätte vecka, det blir för smutsigt.

Hemtjänsten putsar inte heller fönster, de är rädda för arbetsskador. Och de drar inte ut tunga mattor. Men vi vill kunna ha mattor på golvet.
Visst är detta bra. Det är en tjänst som borde utnyttjas av fler äldre. Tack vare skatteavdraget har det gjorts billigare för vanligt folk att anlita städhjälp på annat håll. Dessutom kostnadsbesparingen för pensionärer jämfört med hemtjänsten, Vingåker tar ut en timtaxa på 395 kronor mot en timtaxa på 150 kronor för ett företag som tar 300 kronor i timmen. Men framförallt, eftersom hemtjänsten inte utför de tunga jobben blir detta också en konkurrensfördel för privata städfirmor.