lördag, mars 13, 2010

Inte kommunister men inga problem att samarbeta med dem

Tage Erlander vägrade, Olof Palme vägrade, Ingvar Carlsson likaså. Göran Persson insåg att Europasamarbetet var nödvändigt, därför lade både han och dåvarande utrikesminister Anna Lindh stor vikt vid att positionera Sverige som en liten men stark aktör i EU. Det var det som var den stora anledningen som man höll både Vänsterpartiet och Miljöpartiet utanför regeringen som stödpartier. Det var viktigt att framställa Sverige som ett land som tog Europasamarbetet på största allvar. Den viljan var tvärpolitiskt.

Dock har mycket förändrats sen dess. Numera är både Vänsterpartiet och Miljöpartiet starka aktörer i den opposition som vill återta makten efter valet. Hur kommer det utrikespolitiska arbetet att se ut efter valet? Mona Sahlin har gjort ett tydligt val, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska spela en aktiv roll i oppositionens eventuella regeringssamarbete, därav kommer deras hållning influera mycket av de rödgrönas hållning. Det är för mig mycket skrämmande att se ett parti som hela tiden varit emot medlemskap i EU, men som nu börjar vackla om motståndet, tillsammans med ett parti som inte bara vill gå ur EU utan riva upp hela samarbetet. Vad är det att ta internationellt ansvar?

Erfarenheten från den senaste tiden har varit att de rödgrönas hållning starkt har influerats av det parti som egentligen är minst av dem, synen på företagande i RUT-frågan, framtidens försvar och nu utrikespolitiken. Jag är förstås mycket förvånad att Sahlin väljer att låta Vänsterpartiet få så pass stort spelrum. Så pass stort att hon själv och partiet viker från sin hållning. I veckans debatt kring Sveriges erkännande av folkmorden i Armenien var det tydligt, i utrikespolitiska debatten var det tydligt. Det var Vänsterpartiet som drev de rödgrönas hållning i debatten i veckan, det var Västerpartiet som drev de rödgrönas hållning i utrikesdebatten. Min fråga är när oppositionens politik så pass starkt har influerats av Vänsterpartiets hållning, vilka samarbeten är nu viktiga?

Vänsterpartiet har visat på ett samarbete som är viktigt, det med Colombias kommunistiska parti. Det som skrämmer mig är inte bara det faktum att svenska biståndspengar har slussats vidare till ett parti i syfte att bedriva politisk kampanj, utan att Vänsterpartiet inte ser några problem med att samarbete med ett kommunistiskt parti. Vad är det egentligen nu Vänsterpartiet nu vill? Var det inte kommuniststämpeln de vill ta bort? Varför samarbetar de då med kommunistiska partier? Kommunistspöket är ett argument som man får höra ibland från vänstern, men jag tror att vår hållning gentemot Vänsterpartiet bekräftas på grund av detta.

För frågan kvarstår, vilka samarbeten är nu viktiga för den rödgröna alliansen? Vilka länder ska man nu samarbeta med om EU inte är den institution som man vill hålla sig till? Största ansvaret ligger på Mona Sahlin, vilken hållning tar nu Socialdemokraterna i denna frågan. Tänker Socialdemokraterna nu tona ner sitt internationella samarbete både i världen och inom ramen för den Europeiska Unionen? Hur mycket tänker man låta Vänsterpartiet influera utrikespolitiken? Det parti som skickade hyllningsbrev till öststatsdiktaturer, som vill tvätta bort kommuniststämpeln men som visar sken på att de fortfarande inte har några som helst problem med samarbeten med dem. Det var som sagt inget problem för Vänsterpartiet att inte längre kalla sig för ett kommunistiskt parti, men ej heller några problem att samarbeta med andra kommunister.

Bloggar: Andre, Kent, Linuz,