måndag, april 26, 2010

Pennan är vassare än svärdet tangenten är hetare

Förra veckan gav sig Mona Sahlin ut på en förvalsturné i Gävle och Falun. Med på resan fanns några av de som onekligen har hamnat i fokus och vars existens diskuteras allt mer. Bloggarna har blivit en central aktör i partiers kommunikation, de aktiva politikerna använder idag allt mer sin blogg för att nå ut till sina väljare snabbare. Veronica Palm, Tomas Tobé, Sofia Arkelsten och Fredrik Federley är några av de folkvalda som idag använder sin blogg flitigt för att nå ut till sina väljare. Tomas Tobé som jag själv kampanjade för i valet 2006 var tydlig med att han ville ha en god kontakt med sina väljare. Bloggen som verktyg har gett honom och många andra politiker bredare möjligheter att nå ut än genom det vanliga samtalet.

Bloggen som verktyg har också på senaste tid ifrågasatts. Är bloggosfären ett forum för djup politisk diskussion eller har den blivit en plats för partier att nå ut med sina politik. Mycket diskussion blev det förra veckan kring ett inlägg från den socialdemokratiske bloggare Erik Laakso. Upprinnelsen var enligt honom en undran kring Socialdemokratins stora bloggportal Netroots, var den ett politiskt bloggforum eller hade den blivit en pingportal i syfte att höja likasinnade bloggar i olika bloggtopplistor för att nå ut mer? Per Pettersson skriver om hur han själv noterat fall där bloggare inom Netroots mer verka ha haft syftet att ge andra likasinnade bloggar högre poäng på olika topplistor trots att länkarna inte var relevanta med bloggarens inlägg.

Sanna Rayman skrev igår om att bloggosfären har blivit för slätstruken. Jag kan delvis hålla med om, i valet handlar det mesta om att synas. Mediabruset idag är enormt jämfört med tidigare. Sedan valet 2006 har fått bloggar fått en självklar roll i många partiers taktik att nå ut. Youtube, Faceboook, Myspace och Twitter är internetverktyg som utvecklat sätten att kommunicera ut till väljarna. Gammaldags metoder som torgmöten och valstugor har i månt och mycket förlorat sin roll som informationsplats för etablerade partier, samtalet med väljarna sker nu mer direkt, på arbetsplatser, i hemmet, per telefon och som sagt över internet. Om man får lyfta fram några sätt hur bloggar trots allt kan spela en stor roll vill jag nämna två exempel.

Johan Ingerö blev känd när han i sin blogg beskrev de rykten som cirkulerade kring förre statssekreteraren Lars Danielsson om en hemlig kärleksrelation med det förra departementsrådet Helen Eduards. Branden på Restaurang Kungsholmen var något som låg ute på bloggar långt innan traditionell media hade hunnit publicera. Förmågan att vara mer radikal och enkel gör att bloggar i snabbare grad kan nå ut till allmänheten än vanlig media. Där finns det förstås en större fördel, vanliga individuella bloggar har ingen redaktion som ser över och korrigerar det som skrivs. Inget är för radikalt att skrivas om, beslutet ligger hos skribenten själv.

Det jag vill påpeka är att bloggen som verktyg är här att stanna. Den sanna bilden är att bloggen har blivit en plats som skapat människor ett verktyg att ge sina reflektioner om aktuella händelser, men också initiera debatt, samt förmåga att skapa uppmärksamhet genom att på ett snabbare och mer ocensurerat sätt få ut information till läsare. Jag tycker veckans bloggdebatt är intressant, den skapar en diskussion kring vår roll i mediabruset och oss politiska bloggare som ett verktyg i den politiska debatten både kring valet och under mandatperioden. Tacka bloggarna för FRA-debatten, det var bloggen som blev det vassaste verktygen för att styra den politiska debatten kring FRA-frågan. Bloggen har blivit ett verktyg, inte bara för att förändra mediabruset utan också en plats där man kan styra den dagliga politiska agendan.