söndag, maj 23, 2010

M lyfter på politik, S på opinion

Jag förvånas inte över att nästan en tredjedel av de socialdemokratiska väljarna föredrar Fredrik Reinfeldt för Mona Sahlin. Det speglar mycket av det politiska landskapet i Sverige, det är här valet vinns. När det nu är ett faktum att valet står mellan två alternativ, blir det också tydligt för väljarna inte handlar om vilket parti som de vill som regeringsbildande. Det handlar om vem som ska leda regeringsarbetet, Reinfeldt eller Sahlin. Nu står mycket av utmaningarna hos de två regeringsalternativen, inte bara att visa på sin politik, utan vem som har den mest förtroendeingivande företrädaren. Om de rödgröna har gynnats i opinionen under mandatperioden, visar opinionen på att Reinfeldt är den mest förtroendeingivande regeringsföreträdaren.

När de rödgröna presenterade mycket av inriktningen kring sin politik den 3 maj var det tydligt vilken väg som de vill gå. Det visade mycket på en politik som tar en tillbaka till valet 2006, förändringsarbetet har nästan uteblivit. Det är lite nygammalt som präglar de rödgrönas politik. Dock tolkar jag lite kring många andra, att de rödgröna inte verkar visa på vad vad de egentligen vill. Faktum är att tre miljoner löntagare får högre skatt, faktum är att höjda bensin- och kilometerskatter slår hårt mot folk, speciellt på landsbygden. Det med tanke på att de nästintill inte kompenserar för sina höjningar mer än att lova en höjning av reseavdragen.

Vad ska Alliansen göra åt det? Det är att visa på att de rödgrönas politik i praktiken är orättvis då den leder till likt den politik som de hade mellan 1994-2006, tro att jobben kommer av sig själv utan att genomföra jobbskapande åtgärder. Skattehöjningar på inkomster för att finansiera bidragshöjningar kommer om de ledde till ökade klyftor under den förra S-perioden säkerligen leda till samma sak om de nu skulle få nytt förtroende. Förlorarna blir de med låga inkomster då skillnaden mellan bidrag och lön på arbete blir mindre. Alliansen har spelat på rättvisan att kunna leva på eget arbete, att lönen räcker och behovet av det sociala skyddsnätet inte sträcker sig längre än till det mest utsatta. Det är ju viljan, att det sociala skyddsnätet ska fånga upp de mest utsatta och där måste de två regeringsalternativen visa på hur de vill nå dit.

Jag noterade hos Peter Andersson att Sahlins stora fördel mot Reinfeldt är hennes politik. Jag börjar fundera på det faktum kring varför det är på det viset att Socialdemokraterna och de rödgröna tenderar att backa till följd av att de pressas på politik. Ser man till trenderna i opinionen har den varit ganska tydlig. Alliansregeringens opinionsstöd har tydligt påverkats av deras prestation och sin politik, de rödgröna har tjänat mycket på att spela på den allmänna opinionen och genom att försöka framstå som ett mer humant alternativ då allt som oftast har spelat på folks känslor snarare än att spela med sin egen politik.

Ska man se till Alliansens utmaningar inför valet finns det två stora, att framställa det rödgröna experimentet som icke ansvarsfullt ur en politisk synvinkel, att Alliansens politik visar på hur man kan ta ansvar under en kris, men även genomföra svåra men viktiga reformer. Den rödgröna sidans främsta kort under mandatperioden har ju varit att försöka spela på Alliansens politik som orättvis, effektivt utnyttja opinionen i media och spela på folks känslor. Men nu söker de mandatet att regera Konungariket Sverige, och det måste de göra med en plan på hur de tänker förändra Sverige. Alliansen har varit tydliga på att inte lova mer än vad som kan genomföras, därför har de hållit sig ganska korta om vad de vill gå till val på, mycket på grund av rådande läge. Där måste de peka på tydligheten att visa på vad de egentligen vill, utan att mörka för väljarna. Är de rödgröna villiga att visa på vad de verkligen vill?

Bloggar: Göran.