onsdag, juni 30, 2010

EU räddas inte av mer överstatlighet

Det märks en ny ton i den vänsterinriktade EU-rörelsen. Förra veckan utspel från de rödgröna bjöd inte särskilt mycket på konkreta åsikter, men en ny viljeinriktning kunde man urskönja. Idag går en skara vänsterdebattörer ut och föreslår en rad åtgärder som en metkrok till vänsterkartellen. Det är dock förslag influerade av en hel del överstatlighet. Mycket av de gemensamma problemen måste lösas på internationell nivå. Men internationella regleringar är inget som skapar ro, det är inget som skapar sunda offentliga finanser.

Förslaget om ett europeiskt skattegolv är ett förslag. Vänsterdebattörerna menar här att detta kan hålla uppe de offentliga utgifterna, men det är inte vad som löser problemet. Vi måste snarare komma till faktum att onödigt högt offentligt spenderande tenderar att elda på underskottet. Det som ofta glöms bort i debatten är den egentliga orsaken till krisen. En starkt bidragande orsak är förstås den amerikanska bolånemarknaden, den andra är rena statsmakter. Sverige har framstått i krisen som ett land som fokuserar på att stävja sitt budgetunderskott och hålla onödiga utgifter nere. Många andra länder har dock valt en annan väg. Budgetunderskott mött med fortsatta upplåningar har varit en tillfällig lindring men som nu har orsakat många länders kollaps. Att förespråka gemensamma regleringar i skattenivån är inget som löser det.

Ett av de förslag som ofta lyfts fram är Tobinskatten, den globala skatten på valutahandeln. Men vad jag anser är inte större skatteuttag för att motivera för höga offentliga utgifter. Gunnar Hökmark som har varit särskilt engagerad i frågan har tidigare pekat på andra väsentliga punkter. Stabilitetspakten som det tidigare har varnats om kring dess uppluckring spelar en stor roll. Här ligger mycket av lösningen kring varför budgetunderskotten i EU:s medlemsländer måste tas på allvar.

Om man ska se till en bidragande lösning kring de finansiella problemen i EU:s medlemsländer är det viktigt att se till de förebyggande åtgärderna som ställer krav på EU-länderna. Därför måste stabilitetspakten återfå sin betydande roll i det europeiska samarbetet. Diskussionen kring att värna om sina offentliga finanser måste stå i centrum, inte diskussion hur EU kan reglera ytterligare för att legitimera enskilda staters ansvarslösa ekonomiska politik. Jag ser positivt till en utökad EU-debatt från vänsterhåll, men jag ser hellre en debatt som fokuserar på gemensamma ansvarstaganden än strävanden efter ytterligare överstatliga regleringar.