söndag, juli 11, 2010

Är Geijeraffären bortglömd nu?

Gårdagsmorgonens publicering om att Sven-Otto Littorin anklagades för att ha köpt sex var något som tog skruv direkt. Enbart Aftonbladets artikel i nuläget har resulterat i 154 inlägg. Skit kastas numera från praktiskt sätt många håll, man kan undra om det är ett sätt att frångå sakfrågorna. Problemet i sig är att det handlar om en misstanke om ett brott som i det här fallet redan skulle ha varit preskriberat, en åklagare skulle aldrig kunna utreda. Därför står där ord mot ord, 30-åringens mot Littorins ord. Mitt stöd kommer inte ligga på någon av dessa personer. Jag tycker historien är så pass pinsam att man ens kan bli misstänkt för något sådant.

Men det jag kan vända mig mot är personer i det här fallet har fått för sig att allt nu är sant kring Littorinaffären, att nu den här 30-åringen talar sanning. Det tog mig inte lång tid att börja tänka på Geijeraffären, en av socialdemokratins skamligaste historier. En historia om höga politiska tjänstemän på bordellbesök, en ljugande statsminister och en tidning som får göra avbön för en publicering som hela tiden var sann. Är denna historia numer bortglömd bland många av dem som nu kämpar om vem som ska få fälla svärdet över Littorins huvud?

Geijeraffären i sig var en särdeles intressant historia och dess hantering minst lika mycket intressant när det kom till hanteringen kring det hela. Tänk dig att iaktta dåvarande justitieminister Lennart Geijer på trappan till den dåvarande bordellmamman Doris Hopp. Tänk dig senare att detta skrivs ner i en promemoria som lämnas av rikspolischefen till självaste statsminister Olof Palme. En av Palmes närmaste män plus fem andra pekas nu ut som en säkerhetsrisk, allt hade kunnats hanterat väl om nu inte en viss Leif G W Persson hade försett uppgifter om detta pm till en viss Peter Bratt, mannen som tillsammans med Jan Guillou avslöjade IB-affären fick nu sitt andra stora scoop. Tänk dig senare att Palme blånekar inte bara en gång utan två gånger.

Historien i sig är en ganska pinsam historia för Palme i sig, nu när han ljög inte bara en utan två gånger. Fredrik Reinfeldts sätt att hantera Littorin torde kretsa kring att Littorin har talat sanning, att anklagelserna inte stämmer. Därmed faller allt ljus ansvar på Littorin, skulle han ljuga vore det jobbigt för Reinfeldt. Men vad mer ska vi få utifrån Littorin? Inget går att utreda, mer än en eventuell förtalsanmälan mot Aftonbladet. Den blogghets som fortgår kommer alltjämt att fortgå.

P.S. Det finns goda exempel på
folk som vill lägga fokus på annat. D.S.