måndag, juli 26, 2010

One moment in the name of love

Blev först lite butter när Tokmoderaten tog min passande rubrik, men vad ska jag göra? Det går ju inte att bli arg på alliansbloggarnas egen Maradona, mannen som tänjer lite mer på gränserna än vad någon politisk bloggare vågar med. Men det säger väl en del om hur många tänker, Pride - In the name of love. Vad än är mer passande? En festival, en företeelse som växt från ett forum för hbtq-personer att träffas och ha roligt, har växt till en kärleksfestival som engagerar hela samhället. Varför är det så? För oss frihetsvurmare känns det ganska självklart. Det handlar om friheten till sitt eget liv. Att kunna leva det på ett sätt utan att det skänker missaktning och avund hos andra.

Just mitt heteronorma beteende är egentligen inget som jag skäms för. Det jag kan skämmas för är just att människor likt jag som vill leva på sitt sätt inte respekteras för det. Under mina tidigare tonår var just hbtq-frågorna något som var väldigt främmande. Att leva det vanliga heteronorma livet, kärnfamiljen, spela lagidrott där heteronorma machokulturen var något påtagligt blev lite som vardagsmat. Just tabun kring att vara homo- eller bisexuell var fortfarande stor. Mycket kanske beroende på att jag kommer från en stad där alla sätt att sticka ut möts med blickar, vare sig vilken läggning eller vilka kläder som man bar.

Dock kom den dagen då jag blev uppmärksammad på just hbtq-frågorna. Mycket berodde på att just en vän i min närhet som jag hade umgåtts med sen tidigare, trädde fram som homosexuell. Det var kanske en överraskning, men inget som förvånade. Att visa respekt för någon annans livsval är något extremt viktigt, särskilt när det handlar om vänner i ens närhet. När jag nu engagerar mig politiskt är det ju en sak som genomsyrar just hbtq-frågorna. Frihetsbegreppet genomsyrar hbtq-frågorna i allra största grad. Att homo-, bi-, transsexuell eller queer handlar inte om att vara annorlunda. Det handlar om friheten till sitt eget liv, att få leva det på det sätt som man själv har valt det.

Vad gör politiken för hbtq-frågorna? Mycket har ju förstås hänt sedan 70-talet då homosexualitet var något som klassades som en sjukdom, till ett beteende som sågs som en stor orsak till utbredningen av just HIV och AIDS. Idag är det annorlunda, Sverige har i mitt tycke gått i bräschen för just hbtq-frågorna. En av de som driver frågorna är Birgitta Ohlsson, som i sin roll som EU-minister drivit frågorna hos många medlemsländer. Just Sverige har länge setts som ett öppet och tolerant land. Trots det sker det diskriminering runtom i vårt samhälle. Frågan är ju om det hela är systematiserat eller rentav slumpartat. Min direkta uppfattning är att det beror lite på den smygrasism som lite genomsyrar samhället. Den smygrasism som är ett bra mycket större än de främlingsfientliga grupper som florerar i samhället. Om något skulle vara satt i system, skulle vi befinna oss i ett mer allvarligare läge. Att just inrätta en diskrimineringsombudsman som täcker alla former av diskriminering anser jag är ett effektivare sätt att jobb mot diskrimineringen i samhället.

Vad gör vi politiker för HBTQ-frågorna? Just denna vecka har ju växt till ett evenemang som har blivit en maktfaktor i svensk inrikespolitik. Det är kanske det som hbtq-frågorna behöver, att bli en maktfaktor i svensk politik. Men den maktfaktorn kan politiker inte förvalta. Den måste förvalts av de som kan frågorna främst. Därför är det viktigt att de politiker och partier som syns under Prideveckan inte bara gör det för att synas. De gör det för att de tar frågorna på allvar. Och är där finns ett forum där de som driver frågorna främst, visar på varför just Pride är en maktfaktor. För "Pride" handlar förstås om stolthet, stoltheten att få leva på sitt eget sätt. "Pride" handlar förstås också om frihet, frihet att få göra sina livsval och få leva sitt liv på sitt sätt. Men framför handlar det om kärlek, kärlek utan några som helst begränsningar.