söndag, juli 25, 2010

Söndagstankar om sociala medier

Jag påminns ibland av pappa hur han tillägger om hur häpna hans fäder borde ha varit om de hade levt idag och upplevt dagens mediavärld. De levde trots allt i den tid där sättet att vara social med andra på avstånd gick genom att man var tvungen att först ringa den lokala växeloperatören som sedan var tvungen att koppla in alla kablar för att de slutligen skulle kunna kommunicera med släkten uppe i Dalarna, allt för att kunna vara sociala på avstånd. Likt de som föddes på den tiden har de upplevt en tidsepok där sättet att vara social har fått allt fler dimensioner. Idag har den tekniska revolutionen sitt järngrepp på samhället, nu diskuteras det allt mer om hur vi ska vara sociala rent digitalt, inte reellt.

Det mänskliga samtalet är något som fascinerar många inte bara oss inom politiken. Förmågan att nå ut till människor har varit en gåva som många försökt ta till sig. Inget är mer viktigare än hos en politisk företrädare att nåt, att vara trovärdig och kunna attraherar fler människor. Trots allt har det skett en förändring under tiden. Vi är långt från den tid då sättet att basunera ut sin åsikt, så som personer från Branting till Palme lyckades göra på ett skickligt sätt. Problemet idag är att det i mitt tycke inte attraherar människor. Sättet att nå ut till människor har nått en ny fas. Idag handlar det inte bara om att tala till folk, utan samtala med dem. De politiska talen har ersatts med de politiska samtalen. Där har en ny arena blivit ett viktigt instrument.

När Ines Uusman uttrycke sin åsikt över internet och dess utvecklingspotential på 90-talet, visste hon säkerligen mycket lite om hur det skulle se ut idag. Hon kanske tycket att det viktigaste var det vanliga samtalet med människor, inte nya sätt att nå ut till dem. Lite konstigt i hennes roll som infrastrukturminister, men hon förtroendet att utveckla svensk infrastruktur raserade hon bara genom ett ogenomtänkt uttalande. Flugan var snarare en spindel som vävde sitt nät allt större. Idag är alla mer eller mindre fångade i det nätet, vi har inget annat val.

Att vara social och sticka ut är en utmaning i sig. Jag märkte det inte minst under Almedalsveckan där den samlade erfarenheten var att det krävdes sina ansträngningar att nå ut medialt. Även om man nu inte nådde ut fanns det en annan farlig väg, att inte ens vara där. Att inte ens vara där var mer iögonfallande än att vara där men ändå inte märkas nämnvärt. Det gällde ändå bara att vara deltagande och social, mer än det krävdes inte.

Det sociala mediet är idag i ett helt annat blickfång. Under valet 2006 befann sig de sociala medierna i en form av amöbastadie, bloggarna hade växt fram, Youtube hade börjat växa fram. Men det politiska samtalet på gatorna var dock det som dominerade valrörelsen. Idag 2010 märks något helt annat. Diskussionen kretsar kring sociala mediers närvaro i debatten och om hur de egentligen påverkar den politiska debatten. Jag märker fortfarande en hel del skepsis kring detta verktyg för att nå ut till väljare. Men varför är det på det viset? Folk har rört sig till att bli mer sociala på ett sätt som når ut i den digitala sfären, varför skulle inte politiker befinna sig där?

Vilken roll har då jag som politisk bloggare? Via min bloggvän Fredrik Antonsson, alias
Tokmoderaten, synar jag ett inlägg från något skulle se som ett kollektivt artilleriangrepp från den andra sidan, det under en form av sammanslutning kallad Netroots. Just detta kollektiv har växt fram under den senaste tiden och fått sin plats i den politiska bloggosfären. Mystiken blir ibland talande kring denna kollektiva sammanslutning som binder ihop dessa politiska bloggare som rör sig bakom vänsterexperimentets barrikader. Under Almedalsveckan var deras närvaro lika tilltalande som deras frånvaro. Vad är det egentligen som attraherar hos dem? Förmågan att formera sig kollektivt har ju varit något som känts som ett mindre behov hos vänstern. Jag känner inte det behovet kring min och andra alliansbloggares fortsatta existens.

Hos en bloggande konkurrent, Johan Westerholm som jag brukar ha ett stort intresse av att att följa, finner jag ett
inlägg som lite förbryllar mig. Det blir ju ganska talande när en bloggskribent i nästan samma andetag lyckas begränsa mig till både regeringsloggare och blek kopia av något som skulle vara några som agerade som högerns frontlinje. Men att förhålla sig till Netroots? Är Netroots verkligen så speciellt att så fort man bemöter någon som stämplar oss alliansbloggare som nästintill onödiga för att vi inte har en kollektiv sammanslutning, är det att förhålla sig till Netroots? På min sida förhåller jag mig hellre till vad som skrivs än att förhålla mig till olika karaktärer. Speciellt då min reaktion kring Netroots är att de hellre höll sig för sig själva under den vecka då det sociala nätverkandet var på topp.

Min reflektion kring det här med
sociala medier är att i fortfarande befinner oss i en fas där vi inte ännu befinner oss i den situationen där vi spelar en avgörande roll. Men vikten av att röra oss på en ny arena är minst lika viktig, för viktig för att vi skulle begränsa sociala medier till något onödigt. Om nu väljare ropar efter mer deltagande hos de folkvalda, här finns chansen. Om fler folkvalda inser vikten av nå ut är de sociala medierna ett verktyg. En halv miljard Facebookanvändare världen över kan inte ha fel, sociala medier spelar roll. Det är bara frågan när de ska spela en avgörande roll i det svenska politiska landskapet.

Bloggar:
Peter, Lilith, Borgarbarnet, Mary, Ronge.