tisdag, september 14, 2010

Desperat att anklaga Alliansen för lönesänkarpolitik

Ytterligare ett utspel från den desperata socialdemokratin. Det är idag fem dagar kvar till valet och Mona Sahlin, Thomas Östros och Wanja Lundby-Wedin uttrycker ännu en gång sin desperation kring det vikande stödet för väsnterkartellen. Jag kan förstå den desperation som finns i de röda leden. Sanningen är den att just dessa angrepp som sker är ett tecken på den desperation som finns inom vänsterleden, det kan man tydligt märka bland alla de valarbetare som finns ute på gator och torg. Men vad ligger egentligen för sanning i denna kritik?

Det som hela tiden har varit Socialdemokraternas mantra har varit att öka beskattningen för vanliga löntagare. Det är inget intresse för dem att folks nettoinkomster har ökat med Alliansen. De bryr sig helt enkelt bara om bruttolönen. För ju högre bruttolön, ju högre skatteintäkter till staten. Nu var det säkert inte på det sättet att det inte skedde några löneminskningar under 19990-talet med den socialdemokratiska regeringen. Men verkligheten förtäljde en annan sak, att skatterna för vanligt folk ökade med 70 miljarder, lika mycket som Alliansen har sänkt med genom jobbskatteavdraget.

För en vanlig löntagare är inte det viktigaste egentligen vilken lön han eller hon får. Det viktigaste är att den del som de får i plånboken är tillräcklig för att klara vardagen. Att helt gå på den linje att propagera för ökade löner fungerar inte när man samtidigt driver agendan om att ytterligare beskatta löntagare. Jag vet att jag inte har svarat på den riktade
frågan som Peter Andersson ställde. Nej, klyftor är inte för mig ett sätt att mäta människors utsatthet. Vad man borde tillägga är att det inte går att minska klyftorna samtidigt som man bedriver en politik där fler ska få jobb.

Det är intressant att vänstersidan hela tiden framhäver Lars Calmfors, chef för Finanspolitiska Rådet. Vad som är intressant är den frågeställning som han har kring de
styrande politikerna: Varför diskuterar inte politikerna dilemmat med att de åtgärder som skapar fler jobb ger ökade klyftor, samtidigt som de åtgärder som ser till att minska klyftorna ger färre jobb. Intressant frågeställning. Därför blir Peters frågeställning om klyftor ganska ointressant, hela debatten om klyftor generellt blir ointressant. Det viktigaste i alla lägen är dock att skapa möjligheterna för fler att ta sig ur bidragsberoende och att jobb lönar sig mer. För vill man effektivt minska klyftorna, kan man göra som Peter Anderssons parti gjorde, det vill säga minska skillnaderna mellan arbetsinkomst efter skatt och bidrag.

Jag tror att detta inte egentligen spelar någon roll, vi har sett detta utspel tidigare. Att tvinga med Wanja Lundby-Wedin som medförfattare stärker inte Sahlin och Östros trovärdighet nämnvärt. Vi vet vilken politik som de vill genomföra, med skattehöjningar för vanligt folk. Vi vet hur det blev, förra gången då Socialdemokraterna återtog makten, gjorde de med ett löfte om att höja skatterna med 3,7 miljarder. Nu vill de återigen ta makten, med ett löfte om skattehöjningar för drygt 18 miljarder (Källa: Skattebetalarna). Förra gången blev 3,7 miljarder till 70 miljarder, man kan undra vad 18 miljarder skulle hamna på i slutändan.



Bloggar:
Brovig, Edgelius, Ekonomisten, Krassman, Mary.