fredag, september 24, 2010

Ett valfia(s)kos väntande efterspel

Jag kände idag en stor vånda att vilja skriva något på bloggen. Politiken tar sin energi och vi är alla som är aktiva inom politiken är rätt slutkörda. Medan den vanliga befolkningen oförtrutet kämpar på med vardagens bestyr befinner många politiker sig i någon form av dvala. Eftervalsanalyser avlöser varandra, misstänkligheter gällande valresultatet är det som fått stort fokus idag. Ett tråkigt efterspel till något som borde ses som en demokratisk höjdpunkt ger en del smolk i bägaren. Nästan 85 procent tog sig till valurnorna detta val, en rekordstor skara gjorde sitt val långt i förväg. Kan man ana att politiken börjar engagera människor igen? Det vore i detta fall väldigt glädjande. Det fyra senaste åren har varit väldigt händelserika, en ny regering som gick till val på att genomdriva reformer fick väljarnas förtroende. En politisk omläggning har präglat de senaste åren. Vissa har gläds, andra har upprörts, människor har fått en ljusare framtid, andra har hamnat i kläm i de många system som samhället är konstruerat av.

Det är många som kommer fundera kring vad so borde ha gjort annorlunda. Alliansen fick till slut se sin majoritet gå upp i rök, då hanterandet av ett nytt riksdagsparti inte togs på största allvar. Intåget av Sverigedemokraterna skedde till stora delar på att de lyckades med sin agenda, att undvika bli granskade för sin politik och kunna bygga ett martyrskap. Ett parti som spelade på folks missnöje, polerade sitt partis image, förvaltade ett växande väljarstöd och arbetade sig till slut in i politikens finrum. Självkritiken bör vara stor hos de etablerade partierna och media som hellre fokuserade på att snacka in Sd i riksdagen istället för att allvarligt ställa Sd till svars för sin politik.

Att Alliansen nu sitter kvar i regeringsställning är klart, dock i en situation som minoritetsparti. Det är i och för sig inget ovanligt. Det svenska valsystemet som inte var konstruerat särskilt bra för ett åttonde riksdagsparti har många gånger tidigare gett upphov till en situation där folket har fått sett en minoritetsparti. Paradigmskiftet från flerpartisystem till blockpolitik var ett sätt för Alliansen och de rödgröna att kunna regera med en stabil majoritet i ryggen. Nu grusades den möjligheten, de konsekvenserna lär få sitt efterspel.

Vad gäller situationen kring Alliansen är att de fortsatt kan regera Sverige, men med ett mer osäkert underlag. Efterspelet fokuserar mycket på det som försökte, men föll platt. Som jag
tidigare i veckan påpekade hade en rannsakning av partiet och dess politik inte tagits på riktigt allvar. Nu befinner sig Socialdemokraterna återigen på ruta ett, samma position som efter valnederlaget 2006. Nederlaget 2006 blev ett fiasko 2010. Nu kommer den väntade mellankongress där det sargade, före detta statsbärande partiet nu ska ta itu med sin fallna gloria. Nu går det inte längre att ducka, mellankongressen kommer bli en smärtsam process, men den är behövlig för att Socialdemokraterna inte ska falla ytterligare.

Jag tror inte att Mona Sahlin kommer att lämna partiledarskapet i detta läge, hon har överlevt många motgångar i sin politiska karriär, det här är hennes sista chans i det politiska rampljuset. Sista striden är ett lystmäte för arbetarrörelsen, att fimpa Mona i detta läge vore lite väl drastiskt av partiet. Dock kommer säkert diskussionerna att finnas. Men andra diskussioner lär följa, partiet befinner i sig en desperat situation att inte bara förnya sig, utan bara föryngra sig. Det bör vara det mest prioriterade arbetet för den kriskommission som nu allvarligt ska analysera Socialdemokraternas totala fiasko.

Jag skriver det här för jag fortfarande finner Socialdemokraternas roll i svensk politik som viktig. Socialdemokraterna har prä
glat hela 1900-talet, dess roll i den politiska debatten spelar roll. En stark opposition är viktig för den politiska debatten. De perfekta reformerna finns inte som Alliansen många gånger har påpekat, därför finns behovet av en konstruktiv debatt. De politiska ungdomsförbunden spelar sin roll, människor som är aktiva inom sociala medier är viktiga. Men en opposition är viktigt för det politiska arbetet, det är det som gör politiken levande. Därför ser jag att Socialdemokraterna inte förringar den viktiga uppgift som de nu måste klara av. Moderaterna klarade av det efter 2002, Socialdemokraterna måste klara av samma sak för att partiets existens inte ska dö ut.

Bloggar:
Eva, Johan W, Lasse, Mikael, Prärietankar, Tokmoderaten.