Det är nästan som att man får se upp, för nu går Persson, Freivalds och Ringholm på offensiven. Med rostiga lansar rider de nu ut och försvarar återstoden av den socialdemokrati som ter sig allt mer desperat, elva dagar kvar till vallokalerna öppnar. Vem trodde att dessa personer var den formtoppning som Mona Sahlin och det rödgröna gänget skulle släppa fram i slutspurten. Häpnadsväckande stor desperation får man säga. Men bilden har varit tydlig. Det har varit en återvinning av gamla profiler, inte minst i den laguppställning som Mona presenterade i Pagrotsky, Ylva Johansson, Thomas Östros och många andra som förpassades från regeringskansliet för fyra år sen.
Socialdemokraterna befinner sig i en situation som borde ses som mer desperat än lugn. Problemen har varit större än framgångarna, de utspel som har gjort har mötts med både kritik och väljarnas kalla hand. Valmanifestet tröt, splittringen börjar synas allt mer, efter Lars Ohlys framträdande i SvT väckte det rödgröna samarbetet mer frågor än svar på vad de egentligen. Sanningen var i den retorik som Lars Ohly framförde att oenigheten inte bara kunde räknas i en fråga. Det är förstås ett problem, speciellt för Socialdemokraterna. Det är just de som har fått betala priset för samarbetet. I ett läge där inget av ens utspel ser ut att vända trenden blir läget mer desperat, så pass desperat att deras smutsattacker mot Moderaterna hela tiden slår tillbaka mot dem, ibland redan innan de har hunnit gå till attack.
Vad kan man göra om läget är desperat. Det förväntade vore om Mona Sahlin nu hade ett ess eller fyra i rockärmen, det skulle hon behöva. Men hon synar med i något som borde ses som tvåor snarare än ess. In på banan nu går ett garde som man undrar hur de egentligen tänkte, för desperata är de. Det är inga stjärnskott, inga röstmagneter som nu träder in, det är gamla avdankade S-profiler, profiler som har tvingats lämna den politiska hetluften och som nu ska försöka dra ett lass åt socialdemokratin. Bosse Ringholm, Laila Freivalds och Göran Persson, bilden av socialdemokratisk maktfullkomlighet ska nu försöka dra upp S-skeppet från botten och göra det sjödugligt. Man nästan storknar.
Hur kan de tro att just dessa personer skulle göra skillnad? Det är föga förvånande att det skulle vara fallet. Gamla profiler som förpassats i periferin ska nu försöka göra en insats när 68:an desperat ringer och be dem skriva under en hastigt skriven debattartikel i DN. Just DN Debatt har varit Mona Sahlins stora forum under detta år, ingen annan partiledare har varit så aktiv som henne, men resultatet har uteblivit. Folk bryr sig inte om den svartmålning som hon och kollegan Östros målar upp, jag tror inte att Freivalds, Persson och Ringholm skulle spela en större roll. Tre personer som redan förverkat sitt förtroende på ett eller annat sätt, vilken trovärdighet skulle de inge i detta läge?
Jag får säga som partisk åskådare, det här är bilden av en desperat rörelse som ligger och kravlar efter luft, för att kunna bygga sig starka igen och bli den rörelse som de en gång var. Problemet är att folk har tröttnat på Socialdemokraterna. Den folkrörelse som tidigare byggde socialdemokratin har snarare förbytts i ren maktfullkomlighet, att makten framför allt är det viktigaste ledordet. Att idéerna uteblir blir mer tydligt, inte minst för att man i det rödgröna samarbetet saknar överenskommelse på flera tunga områden, som rättspolitiken. Nä minst sagt, Socialdemokraterna spelar desperata och det kan inte vara bra för dem. Därför är det en sargad rörelse som går mot väljarnas slutgiltiga dom.
Bloggar: Hedin, Kjellberg, Tobleronepolitik, Tokmoderaten.
Media: DN, Exp, Exp.
