onsdag, september 29, 2010

Sahlin Wetterstrand ser fördelar med samarbete

Det regeringsförberedande arbete som nu har skett har förbigåtts av en hel del spekulationer om hur Alliansregeringen under de kommande fyra åren ska kunna uppbära tillräckligt stöd för att undvika hamna i en position där deras regeringsinnehav på allvar skulle utmanas. Nu tornar en helt annan bild upp om hur de rödgröna ter sig allt mer splittrade i sättet att bemöta Alliansen. I en situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet bjuds in till samtal med statsminister Fredrik Reinfeldt, lämnas Vänsterpartiet utanför. Det skapar förstås en irriterad situation, men en situation som med säkerhet var väl föruttänkt.

Genom denna hantering som förstås var nödvändig, förvandlades det rödgröna samarbetet till en samlad kamp mot en Alliansregering i minoritet till en fråga om huruvida det samarbetet kommer att överleva. Att just Lars Ohly som med Vänsterpartiet lämnas utanför gör honom förstås angelägen att kämpa för att hålla ihop samarbetet. Utan en gemensam agenda, i synnerhet en gemensam budgetmotion blir det rödgröna samarbetet allt mer meninglöst. Vad som väntar det rödgröna samarbetet återstår att se. Dock arbetar Alliansen och Fredrik Reinfeldt efter fler vägar att slå in sig hos de rödgröna, i synnerhet Miljöpartiet.

Vad är fördelarna främst för Miljöpartiet att ingå fler samarbeten med Alliansen? Fördelen finns att de mer kan få igenom mer av sin linje än att behöva rätta sig efter sina rödgröna kamrater. Skolan, arbetskraftsinvandring, förmögenhets- och fastighetsskatt och Afghanistanfrågan, områden som
man pekar ut som områden där Alliansen och Miljöpartiet kan komma fram till gemensamma beslut, är några.

Likt många andra ser jag den bild som både Mona Sahlin och Maria Wetterstrand nu arbetar efter. Både finner sig i en position där de kan dra fördelar av den situation som uppstår nu när Alliansen inte befinner sig i majoritet. Men det är inte det som gör Alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt svag. Det är snarare det som visar på det nödvändiga i regeringsbildandet. Tack vare blocköverskridande samarbeten har regeringsarbetet fungerat tidigare då regeringen befunnit sig i en minoritetsposition. Läget där ett ytterlighetsparti ska begränsas rent beslutsmässig har skapat ett läge där två partier hamnar i ytterligheten. Det är förmodligen det som skapar irritation hos Lars
Ohly.

Fredrik Reinfeldt har förstås skapat en situation där det rödgröna samarbetet hamnar i fokus snarare än hans förmåga att kunna få ihop ett hållfast regeringsunderlag. Genom att låta både Sahlin och Wetterstrand få gripa efter små, men betydelsefulla halmstrån, har det skapats en situation där det rödgröna samarbetet slits mellan förmågan att hålla ihop och ambitionen att få vara med och påverka. Att situationen med ett minoritetsstyre har skapat ett läge där Sahlin får ytterligare en chans att påverka, är det förstås lockande när statsministern sträcker ut en hand. Är det mer lockande än att hålla ihop det rödgröna laget? Det var ju ett lag som var tänkt att återta makten, kommer det fyra år där de gemensamt kämpar för att splittra Alliansens regeringsunderlag, eller kommer det fyra år där Fredrik Reinfeldt fortsätter att få till ytterligare blocköverskridande samarbeten, i syfte att hålla ytterligheterna utanför all möjlighet att påverka?

Bloggar:
Eva, Kent, Mats, Peter, Tokmoderaten.
Media:
AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD.