lördag, oktober 16, 2010

Mission continues

Det är alltid tankar som flyger genom ens huvud när man nås av nyheten om att ännu en svensk har förolyckats. Som en person med både vänner och släktingar som har varit där, inte bara en utan flera gånger förstår jag det ansvar som man tar på sig när man åker ut i världen för att försvara de ideal som vi ser som självklara. Sverige har sedan lång tid befunnit sig ute i olika konflikter världen över. På många håll har Sverige satt sina spår, Kongo, Liberia, Libanon, Cypern och Balkan. Den begränsade förmågan som det svenska försvaret trots allt har leder till att man får välja inriktning på hur man omsätter sina personliga samt materiella resurser.

Svensk insats i Afghanistan är därmed en självklarhet. Vi får det klart att konflikter hanteras bäst i dess kärna, där de inträffar för att förhindra spridning av problem utanför gränser. Dagens konflikter handlar mindre om territoriella konflikter mellan stater. Dagens konflikter bygger mycket på inrikespolitisk instabilitet och spänningar. I forna Jugoslavien innebar detta problem när de löstes upp i mindre stater och formade den konflikt som har präglat Sverige, inte bara med tanke på den insats som Sverige bidrog med utan även närheten till en konflikt och för många de som kom till Sverige för att undkomma den tragik som försigick nere på Balkan.

Den svenska insatsen i Afghanistan är en komplex situation. Att hantera tillfälliga konflikter är en sak, i Afghanistan är situationen en annan. Sedan det kommunistiska maktövertagandet och den första sovjetiska stridsvagnen rullade in har den afghanska vardagen inte varit sig lik. Det är först nu internationella insatser på allvar kan arbeta för att återuppbygga det som var som hoppet om att kunna återuppbygga det som var innan. Uppbyggandet men även arbetet med att skydda återuppbyggnaden är två stora ansvar.

För Sveriges del ändrar detta inget. Oavsett om svenska soldater förolyckas, påminner det bara om vikten av att stanna. Kritiken bör ligga på hur vi hanterar vår närvaro i ett annat land, försvara öppenheten och hela tiden upplysa om vikten av vår närvaro, både i Afghanistan och hemma i Sverige. Det är en tragik att svenska soldater omkommer, men de är medvetna om den risk som föreligger. Men jag hoppas även att de inser vikten av det arbete som de utför.

Tokmoderaten skriver:
"Det är från Ohlys sida ropen hörs tydligast i denna sorgliga situation. Tidigare varumärken hos vänstergänget om internationell solidaritet och att stå upp för de svagaste har man sålt till oss på högerflanken. Det skriks om att vi svenskar skall dra hem illa kvickt, att vi skall lämna de som inget hellre vill än att vi stannar kvar där tills situationen är bättre eller att den egna militären klarar av att trycka tillbaka talibaner och terrorister. Vänstern visar sitt mest inhumana ansikte, ett plyte av ren och skär egoism där de anti-amerikanska känslorna man ständigt bär med sig gör att de inte kan tänka klart eller stå upp för solidariteten..."

Det jag vänder mig emot är den
cyniska hållning som många tycks ha, fegheten att inte våga stå för sitt prat om internationell solidaritet, i praktiken. Vi bör fråga de soldater som befinner sig därborta, om de känner sig som offer för amerikansk imperialism. I det fallet hade de säkerligen inte åkt. Insatsen i Afghanistan ändrar inget på den svenska närvaron. Diskussion kring hur den svenska närvaron ska fortgå utan att man får föreställningen om att den svenska närvaro inte skulle ha ett slutdatum. Det vi måste kommunicera till de hundratals svenskar som befinner sig därborta är att de har vårt allt som de gör för det afghanska folket. Insatsen i Afghanistan är ett ansvar, lika mycket militärt som civilt. Uppdraget fortsätter oavsett vad som händer, för den ambition som bygger den svenska närvaron är den som fortfarande ska vara starkare än viljan att dra sig tillbaka. Det är en ambition om att Afghanistan ska få bli det som det en gång var.

Bloggar: Allan,
Johan, Krassman, Tolgfors.
Media:
AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD.