torsdag, oktober 21, 2010

När knutarna börjar lösas upp

Mötet mellan Mona Sahlin och regeringens företrädare statsminister Fredrik Reinfeldt samt utrikesminister Carl Bildt visar på en öppning och en stark möjlighet för att en överskridande överenskommelse går att ro i hamn. Jag håller likt många med om att en bred överenskommelse är mycket bättre än en agenda byggt på den som lyckas uppbringa störst stöd i riksdagen. Den svenska insatsen i Afghanistan är en insats som bör få ett brett samlat stöd från politikerhåll.

När man hör tongångarna från Mona Sahlin och Maria Wetterstrand, finns det förhoppningar om att en gemensam agenda som löper genom nästintill alla riksdagspartier är möjligt. Problemet är fortfarande den nuvarande rödgröna tidsplanen och Lars Ohlys benhårda motstånd mot ett avsteg från den. Både Sahlin och Wetterstrand visar på stor mognad i denna fråga, de inser att det finns ett läge att påverka och både ger öppningar samt ser öppningar i den argumentation som kommer från statsministern. Det märks tydligt på deras retorik där de i ånga fall framhåller bra saker från sina politiska motståndare, en taktisk manöver för att skapa förtroende. Det förtroendet spricker om de nu inte vill följa med i gemensam agenda.

Vad som kommer från vänsterhåll återstår att se. Det som inte är osäkert är det motstånd som vilar hos hela Vänsterpartiet. En bred överenskommelse med alla sju partier kommer hänga på Lars Ohlys tjurskalliga motstånd mot insatsen i Afghanistan. Hur långt han nu kan gå i sitt motstånd mot vare sig förlängning och därmed avsteg från den rödgröna tidsplanen blir den stora nöten att knäcka. Men det handlar om Vänsterpartiet vill ta ett solidariskt ansvar. Kan de se genom sitt antiamerikanska skimmer, stå bakom både de svenska militära insatserna samt respektera den osäkra situation som ännu råder.

Nu är det inte på det sätter att Socialdemokraterna vill spela med sin trovärdighet i dessa frågor. Inte bara Mona Sahlin, men också Urban Ahlin, Håkan Juholt samt Björn von Sydow inser att samlat grepp är nödvändigt. Den svenska militära insatsen får inte äventyras av blockpolitiskt käbbel, Socialdemokraterna är för erfarna för att inte inse detta faktum. Även Miljöpartiet bör inse detta faktum, vilket förstås lämnar Vänstepartiet och Lars Ohly i sitt hörn.

Den överenskommelse som bör komma ska bygga på bred enighet. Om den lämnar Vänsterpartiet utanför, om den nu riskerar splittra den rödgröna enigheten är det den risken som både Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu tar. Vänsterpartiets cyniska hållning och flagranta USA-hat är inte det som får bygga någon framtida överenskommelse. Den skamsenhet som säkert råder hos en och annan sosse att tvingas genomlida Lars Ohlys dikterande av den gemensamma rödgröna hållningen, ser nu en ljusning i det mörka.

Den öppning som nu skådas är den som kan leda till en bred gemensam och hållfast agenda som ser till vikten av det svenska deltagande i Afghanistan, både militärt samt civilt. Ingen klarar sig utan den andre. Det är genom breda insatser som ett bräcklig afghanskt samhälle kan utvecklas mot en mer vardaglig samt demokratik statbilitet, där behövs Sverige.

Bloggar: Carolina, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvT.