tisdag, oktober 26, 2010

TIllfällig paus kanske till och med eject

Bandet tillfälligt pausat om än utmatat. Det rödgröna samarbetet fick sin slutliga spik i kistan i och med den som mest var beroende av det satte ner foten för ett samarbete som kom av sig redan från början. Tanken var enkel, uppgiften likaså. En alliansregering som var på kant med väljarkåren, bristande förtroende i hantering av landet och regeringsarbetet i sig. Opinionssiffrorna talade till att Alliansen redan då vara rökta, bara då för de andra att förbereda övertagandet. Sen kom hindren, och många av dem. För regeringen blev finanskrisen deras stora revansch. I takt med att regeringens hanterande rönte större och större förtroende börja man även från högerhåll skymta en ljusning. Men sen började även den andra sidan förena sig.

Där stod de, tre partiföreträdare, två partier redo att axla väljarnas ansvar enligt dem själva. Här kunde allt ha blivit annorlunda, för det blev annorlunda än vad Mona Sahlin och hennes miljöpartivänner hade tänkt sig. Det var ju några som glömdes bort, och i efterhand förstår jag till fullo varför man gjorde som man gjorde. Samarbetet blev tvunget att ta med Vänsterpartiet, ett demokratiskt tvivelaktigt parti med skev världsbild och en syn på samhället som ibland gör en skrämd. Ohlys gnäll om Vänsterpartiets utanförskap blev för mycket för Mona som fick vika sig för honom och även många kritiska röster inom Socialdemokraterna, ett tecken på att Mona hade svårt att hantera den falangen inom sitt eget parti.

När väl samarbetet började ta form kunde man snabbt ana vad som var på gång. ett samarbete som hade hamnat på sned redan från början visade sig inte ha det särskilt lätt att komma överens. När politiken började tala eller inte alls, började den opinionsframgången som oppositionen hade med sig att ge vika. Det började framstå för väljarna redan då hur övertygande det rödgröna samarbetet var i grunden. När väl den riktigt gemensamma plattformen kom, den första gemensamma budgetmotionen ko i början av maj, var det just den motion som sakta men säkert sänkte den rödgröna skutan. Vad som blottlades var inte färdriktningen utan alla hål i maskineriet. Splittringar, oförmågan att komma med konkreta besked syntes igenom och opinionsfallet inleddes.

Nu står de här, en månad efter valet, två år efter allting började. Ett samarbete tar tillfälligt paus om det nu ens återstartas till valet 2014. Det finns mycket att göra i de enskilda partierna, bara ett kan på riktigt börja staka ut sin agenda som trots allt gav dem medvind i valrörelsen. Miljöpartiets viktigaste resa mot att framstå som ett riktigt etablerat och trovärdigt parti har börjat. Nu väntar också en ny ledning för dem, Mikaela Valtersson och Gustaf Fridolin står i kulisserna och väntar, på att efterträda eller rentav fler kandidater redo för casting.

De två kölhalade partierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får befinna sig i en tämligen tillbakadragen tillvaro, där det egna partiets överlevnad och attraktivitet ska synas en gång för alla. Förvisso befinner sig Mona i en och annan gemensam överläggning med statsministern och andra regeringsföreträdare, men ska man tro vissa partiföreträdare är den sargade socialdemokratin tillbaka som ett slagfärdigt och trovärdigt alternativ först 2018 om ens då.

Bråkstaken i det rödgröna samarbetet, Vänsterpartiet inleder nu vad de kallar för en framtidskommission. Ledd av Ida Gabrielsson, med en retorik som andas 1910-tal än 2010-tal ska kommissionen nu arbeta för att det som redan borde ha kastats på historiens soptipp, få en ny fräschör och och anpassas till vad som Vänsterpartiet har svårt att sälla sig till, just framtiden.

Huruvida vi får se något gemensamt under denna mandatperiod är mindre troligt inom de närmaste 24 månaderna. Tanken kring en ett gemensamt försök redan 2014 känns idag väldigt långt borta. Tanken att samma konstellation skulle kunna framstå som trovärdiga ännu en gång känns långt borta. Det är som sagt originalet som är bättre än kopian. Försöket att kopiera Alliansens framgångsidé var döpt att misslyckas. I Alliansen framstår alla fyra partier, oavsett valresultat som vinnare. Detta beror på förstås att det handlar om ett samarbete som bygger på dessa fyra kuggar. Den rödgröna trojkan framstår som en enda samling förlorare. Socialdemokraterna som den stora förloraren eftersom de på allvar tog itu med sin väljarkris från 2006, Vänsterpartiet eftersom de i stora drag bidrog till katastrofen, och Miljöapartiet eftersom de tvingades dras med de två övriga. Det är bara Miljöpartiet som är vinnare på deras egen splittring, förhoppningsvis även Alliansen.

Bloggar: Borgarbarnet, Flyborg, Högberg, Hökmark, Kent, Magnus, Martin, Mikael.
Media:
AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, GP, SvD, SvD, SvD, SvD, SvT, SvT,.