torsdag, november 04, 2010

Den krångliga gränsdragningen

Vad som är acceptabelt, vad som inte är acceptabelt för en riksdagsledamot är något som har blivit den stora diskussionsfrågan de senaste två veckorna. Visserligen har varken Arkelsten eller Sahlin gjort något fel. Men kritiken finns än där, det beror förstås på att man har haft svårt att avgöra vad som är acceptabelt. Riksdagens gruppledare säger sig inte vilja komma till ett gemensam agenda just nu. Förvånande, men förhoppningen är att denna fråga fortsätts att diskuteras alltjämt.

Jag tror inte heller att man ser lättvindigt på dessa händelser och de krav som nationella mututredare ställer på riksdagen att åtgärda. Gränsen för vad som är acceptabelt för en riksdagsledamot har kommit på tal med all rätt. Men det är just den gränsen, den tunna röda linjen mellan acceptabelt och oacceptabelt som är just den gräns som är svår att dra. Hur ett gemensamt papper eller regelverk skulle kunna lösa de problem som mutåklagarna ställer blir en utmaning att lösa.

Ska man se till en rimlig lösning är att kunna kräva öppenhet och transparens. Som s-debattören Widar Andersson skrev i sin debattartikel, är det väljarna som avgör om den enskilde ledamotens intressen inger förtroende. Problemet med Sofia Arkelsten är inte öppenheten, eftersom hon har skrivit om sina resor och varit öppen med vad hon har gjort.

Gränsdragningen är fortsatt svår att hantera. Men diskussionen bör fortgå alltjämt. Inte nog med att det krävs från auktoriserat håll som åklagarhåll. Men diskussionen om gränser får inte äventyra ledamöters förmåga att komma ut i verkligheten. Diskussion lär fortgå alltjämt.

Bloggar: Johan W, Sjöholm.
Media: DN, SvD.