onsdag, november 03, 2010

En mot alla, alla mot en

Riksdagen har återigen kommit in i styrfart, utskottet är fyllda och motionerna är skrivna för första gången denna mandatperiod. Det är också när partiledarna drabbar samman som den vardagliga politiska lunken får sin extra krydda. Dagens partiledardebatt var speciell, inte bara den första för mandatperioden, utan också den första med en ny deltagare. In i ringen hoppade den nya partiledaren i riksdagen, Jimmie Åkesson och hamnade som väntat i en batalj med hugg från alla håll och kanter. Men det var inte bara han som fick fäkta vilt.

Debatten blev lite speciell i den mån att det är svårt att peka på vad som är en samlad opposition. Oppositionen var emot regeringen, oppositionen var emot oppositionen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet var emot regeringen och Sd, regeringen var emot både oppositionen och Sd, Sd var emot oppositionen och regeringen, Vänsterpartiet var emot både regeringen, oppositionen och Sd.

Det som besvärar är förstås Vänsterpartiets tidigare samarbetspartners förmåga till ansvarstagande i Afghanistanfrågan. Lars Ohlys agg hystes både mot regering och sina tidigare samarbetspartners. Även ungdomsförbundsledaren Ida Gabrielsson uttryckte missnöje och hoppades igår att dessa övergripande överenskommelser inte skulle bli "en vana". För det är "så" orättvist att inte få vara med och påverka.

Det var något som Hägglund myste över, "Om det är så här det låter offentligt, då undrar man hur samarbetet sett ut egentligen.". Att se den rödgröna oenigheten i talarstolen får en att undra likt Hägglund över hur det verkligen såg ut bakom den rödgröna fasaden.

Men fokus var ju på Jimmie Åkesson, och det blev den förväntade bilden. Nog sagt om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas politik, men inte går den ihop någonstans. Det är viktigt att påpeka på att den typiska svenskheten bygger på öppenhet och tolerans.

Summeringen blev en debatt där alla var mot Jimmie och Jimmie var mot alla. Men det var även ett kvitto på en rödgrön fasad. Det märks att kilen har slagits in i den rödgröna fasaden och Lars Ohly visar på hur tydligt den sprickan är. Vänsterpartiet har förvandlats till ett ytterlighetsparti likt Sverigedemokraterna. För det är en passande roll för dem, partier som inte visar förmåga på att ta politiskt ansvar. Det är bara Mona och Peter som har insett att det är bättre att ta ansvar för övergripande beslut, istället för att sura och tro att inget har förändrats.

Bloggar: Peter om två debatter i en, Hökmark om att längtan efter gränser inte ger någon frihet, Peter H om en fortsättning på valrörelsen.
Media: AB, DN, DN, Exp, SvD, SvD, SvT.