onsdag, november 10, 2010

Någon gång måste bilan falla


Några pratar om förnyelse andra pratar om personslakt. När det socialdemokratiska krisarbetet dra igång märks det en livlig diskussion inför öppen ridå. Runtom finns det en och annan ledande partifunktionär som han eller hon påstår sig ha det avgörande elixiret för att det socialdemokratiska maskineriet ska bli livskraftigt och trovärdigt igen. Kriskommission, alternativa kriskommission och interna krismöten i partiets innersta krets. Det blåser minst sagt full storm, jag är bara nyfiken vad som händer på andra sidan när stormen är utredd.

Låt oss ta till det avgångskrav som Håkan Juholt nu proklamerar i pressen. Jytte Guteland och SSU har nu fått en stöttepelare i partiets absoluta topp och taggarna mot partiledningen vänds nu än skarpare och vassare. Det är trots allt detta som ställer en frågan kring hur det hela hanteras, hela tanken kring krishantering verkar vara något väldigt svårt, särskilt för ett parti som under lång tid varit det absoluta maktpartiet i svensk politik. Nu är situationen en annan, vissa pratar då om förändring, andra pratar om vilka som ska få bära ansvaret.

Diskussionen om förändring i de socialdemokratiska leden bör givetvis handla om vilka som ska få bära ansvaret att leda partiets förnyelsearbete. Mona, Bagdad-Baylan, Östros, Ylva Johansson, Wanja, många är de som bär ansvaret för nederlaget. Vilka som väntas ta över är en annan sak, den självklara efterträdaren är inte lika självklar som tidigare.

Vad kan då socialdemokratin skaka fram som något nytt, fräscht och även ungt? Veronica Palm, en av socialförsäkringens mest högljudda kritiker, Kent Härstedt, mannen som var kompetent nog för talmansposten men inte som utskottsordförande, Ilija Batljan, butlermannen eller Littorinmobbaren i hög personlighet, Luciano Astudillo? Det finns andra namn som den mycket kompetente Urban Ahlin som nu dras in i en härva som inte var särskilt läglig för vare sig honom eller partiet. Det finns som sagt ett brett persongalleri, men som ska ta över är dock väldigt oklart.

En viktig förändring är förstås att komma till självinsikt om det ansvar som socialdemokratin bär för samhällsförändringen. Det låter därför ganska sunt när jag läser ur kriskommissionens senaste utlägg på DN Debatt om att ta itu med varför klyftorna ökade även under det socialdemokratiska maktinnehavet. Socialdemokraternas största utmaning är trots allt självinsikten. Insikten att förändringarna i samhället i stora delar är deras ansvar. Har man ansvaret blir det inte lika trovärdigt att gå ut och demonstrera mot de förändringar som man man till stor del har varit delaktiga i. Men någon gång ska S-skeppet vända kurs, någon dag ska den företrädas av en ny, ung och makthungrig partielit som har ambitionen att bygga det som en gång gjorde dem starka. Men de är inte ensamma i kampen denna gång.

Bloggar: Alltid rött alltid rätt, Johan W, Peter A, Synnerligen kunnigast.
Media: AB, DN, Exp, SvD, SvD, SvT.