fredag, november 05, 2010

Om opinion och band som bryts och borde brytas

Den icke förhädliga opinionsvinden blåser vidare. Nu mer har vi ett färskt valresultat att luta oss emot, men den trend som nu visar sig, är inte alls olik den som visade sig på valnatten. I Fredrik Reinfeldts tillvaro torde denna trend vara mer gynnsam än vad den var för exakt fyra år sen. Med ministerkarusell och allt började utförsresan i opinionen som man turligen lyckades ta in till detta val. Det som bekräftas är bara att inget egentligen har förändrats. Moderaterna är det tongivande partiet i det svenska politiska landskapet. Ansvarstagande hävdas det från partiledningens håll, men orsakerna är säkert många fler. Trovärdighet spelar förstås in, men också nyfikenheten, att Moderaterna inte längre är ett stillastående parti utan ständigt rör sig och söker nya utmaningar. Lite det fokus som borde ha funnits inom Socialdemokraterna och inom det rödgröna samarbetet där nu banden töjs ut ännu mer.

Banden som töjs ännu mer är förstås de mellan Vänsterpartiet och de rödgröna. Eftersom Vänsterpartiet nu allt mer visar på hur osunt det rödgröna samarbetet var med Vänsterpartiet som aktör, visar det på den sunda situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu kan agera ostört och mer konstruktivt. Vänsterpartiets ohämmade oförmåga att sälla sig till en sund hållning genom att främja sunda finanser, utan istället överge kraven på överskottsmål och budgettak, de principer som mycket lägligt lades fast under 90-talet, blir Vänsterpartiet återigen det marginaliserade partiet som de också gjorde sig till genom att frångå möjligheterna till en övergripande överenskommelse bland de sju etablerade partierna i Afghanistanfrågan.

Ett annat band som töjs och ofta ifrågasätts är banden mellan Socialdemokraterna och LO. Att bara en tredjedel säger sig ha stöd för LO:s agenda att enbart stödja ett parti ekonomiskt som politiskt, är inte förvånande. Att LO:s förhållande till Socialdemokraterna har varit omtvistat är en debatt försiggått under lång tid. Det är alltid en balansgång för en rörelse som en gång i tiden startade socialdemokratin med hjälp många andra folkrörelser, att kapa banden till just Socialdemokraterna. Men tiden är förstås en annan än den var på 20- och 30-talet då arbetarrörelsen började bygga sin starka maktbas. En rörelse för arbetare kallas de, men det som har utvecklat sig är att den stora delen av de som arbetar nu inte längre röstar på Socialdemokraterna.


Vad är framtidens utmaningar för LO-kollektivet? Självklart handlar det om att vara en fortsatt relevant part på arbetsmarknaden, företräda medlemmar i främsta hand och belysa problem och utvecklingsmöjligheter på arbetsplatser. Byggnads utspel gällande asbestskandalen på Karolinska är just ett sånt grepp som gör en fackföreningsrörelse relevant när de belyser problem på arbetsplatser, ett problem som riskerar att skada deras medlemmar allvarligt.

Att kapa banden med socialdemokratin kan tyckas svår. Men LO är idag en rörelse med medlemmar med en mer varierad politisk tillhörighet. Frågan som ställs, är det relevant att LO går in med stöd både politiskt och ekonomisk till ett parti eller är det mer relevant att stödja fler än ett? Särskilt relevant blir det inte i mitt tycke om man gjorde det senaste. Dessutom finner jag det som en sund utveckling där arbetarrörelsen främjar en mer öppen hållning till politiken och inte sluter sig till ett enda parti. För medlemmarnas bästa är LO:s kärnuppgift. Den får de aldrig svika för att tappa sin relevans.

Bloggar: Peter J om Vänsterpartiets återgång, Kjellberg om dess isolering, Peter A om partiers behov till varandra, Högberg om en misstänkt röta (?) i rörelsen.