måndag, november 15, 2010

Rollen som ingen vill ha men som någon ändå tar

Så börjar det nu igen, inte bara de spekulationer som kommer vid valet av ny ordförande i det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det är trots allt en tung roll, sen världskriget slut har partiet varit lett av bara fem olika partiledare. Den som efterträder gör det i den roll som tidigare förvaltades av Erlander, Palme, Carlsson, Persson och nu Mona Sahlin. Om nu Monas tid blev kort blev den även historisk. Hon valdes i opposition, hon kommer att ha suttit kortast tid jämfört med sina företrädare och hon blev också den förste att inte bli statsminister. Säkerligen var detta som inte det som hon hade hoppats få avsluta hennes lång apolitiska karriär.

Men det som börjar bli en vana, lika traditionellt som Kalle Anka på julafton, är den traditionella följetong av ledande socialdemokrater som nu, en efter en säger nej. Nu kan detta tyckas vara ett sätt att sålla bland möjliga kandidater. Men vi som kan våra nutida historia och följetongerna kring valen av socialdemokratiska partiledare, vet att ett nej inte betyder något då stämmoordföranden slagit klubban i bordet och förkunnat den nye partiledaren. Göran Persson sa nej, Mona var inte förstahandsvalet, de som nu ses som favoriter säger nu nej tack.

Finns då den nya efterträdaren bland alla de nej som nu förkunnas? Sannolikheten är inte liten, men vi kanske bör bejaka att det kanske bör bli någon som helhjärtat vill gå in och förändra partiet. Det kan tänkas svårt att tro att Socialdemokraterna återigen ska bli det dominerande partiet i svensk inrikespolitik, men den som har hjärta, har ambition och har en agenda för hur han/hon vill förändra partiet, har möjligheten att ta det stora ansvar som krävs att förvalta partiledarskapet.

Så vem blir det nu? Thomas Bodström, mannen med obotlig förmåga att inte klara sig utan att femtielva uppdrag vid sidan om sitt primära ansvar? Stefan Löfven, min favorit av alla LO-förbundsordföranden? Ulrika Messing, kvinnan som tog ett steg tillbaka, men som nu återigen är framme och ger skenet av "här är jag igen"? Jytte Guteland, SSU-basen som satte igång avgångskravskarusellen och som nu nämns bland möjliga kandidater?

Dock tror jag inte att Socialdemokraternas framtid finns i detta galleri. Framtiden ligger snarare i Mikael Damberg, Veronica Palm, Evin Cetin, Helene Hellmark Knutsson och varför inte Kent Härstedt? Eller möjligtvis Ilija Batljan, Nynäshamns starke man som satte kommunens bästa framför partiets bästa, men nu blivit känd som partiets butlerman? Det finns också ett namn som nämns, och det är Sven-Erik Österberg. Blir han gubben i lådan, eller vill någon släppa på den haspen?

Det intressant blir dock inte bara den som nu till slut tackar ja, utan de som följer med vid sidan av. En riktig förnyelse handlar dock om att släppa fram personer som inte kan förknippas för mycket med vare sig Göran Persson eller Mona Sahlin. Det är dock inte bara ett skadeskjutet skepp, det är en betongkoloss som håller tillbaka den riktigt drastiska förändringen inom partiet. Fast även om förändringsbehovet är stort, är frågan hur väl socialdemokratin vill och vågar sig på förändringen. Eller ligger förändringen i historien som den brukar göra?

Bloggar: Mikael, Krohn, Kent, Krassman, Mikael, Tokmoderaten.
Media: AB,
AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD.