söndag, november 21, 2010

Veronica Palm, ny partiledare med gammal politik

Foto: Veronica Kindblad/Svd

Det slår jag mig ibland den där diskussionen som kommer på tal hela tiden när mitt parti ska recenseras av motståndarna, är det just ett begrepp som alltid kommer på tal. Det är ett begrepp som blev en synonym under den gamle ledare Bo Lundgren, och som alltid har varit en synonym som har varit lätt att sätta på Moderaterna. Bara reaktionen vid nämnandet av ordet skatt kan få den mest politiskt enerverande personen att få antingen något ljuvt eller mörkt i blicken. Genom att sätta begrepp som "hög" eller "låg" framför skatt kan få både argumentation och känslor att svalla i båda de politiska leden.

Det som dock slår mig är dels, två saker. Svenska Dagbladet laddar upp en bild på en i många iögonfallande person, men som i det här sammanhanget framstår som något helt annat. En oretuscherad bild på en osminkad Veronica Palm med rubriken "Hon vill skärpa skattelagstiftningen" får en att känna en viss dos av obehag, men ändå en stor måtta av besvikenhet på en person som borde veta bättre om vad verkligheten har visat. Man kan gott och väl säga att det är den osminkade bilden av Veronica Palm som nu framträder. Därför även om hon kommer att framstå som något nytt och eventuellt det som partiet behöver, blir bilden av en politiker som vill bygga partiets framtiden med idéer som redan slängts i papperskorgen tydlig.

I många situationer blir man som moderat anklagad för att bara ha skatten som medel för att lösa politiska problem, bara vi sänker skatten lite mer blir allting bra. Jo, men nog har vi nog bevisat att saker och ting blir lite enklare, folk får lite mer över varje månad. I årets val röstade lyckades Moderaterna och Alliansen lägga beslag på den betydelsefulla gruppen TCO-väljare. Bilden av arbetslinjen slår igenom, även om vi har lång väg att gå. Men lika lika självklar blir bilden av en vänstersosse, att bara vi höjer skatten blir allting mycket bättre.

Därför blir det inte förvånande att en lågoddsare i partiledarvalet och partiets nye skattepolitiske talesperson nu vill allvarligt vill återställa allt till det som var innan valförlusten 2006. Återinförande av fastighetsskatten, återinförande av förmögenhetsskatten och avvecklande av jobbskatteavdraget. Men jag förstår inte varför vissa har svårt att inse allvaret i sin egen sjukdomsdiagnos, att samma medicin som gjorde partiet sjuk, nu ska göra dem friska igen.

Det är förstås inte trovärdigt. En förmögenhetsskatt som ska ge fyra miljarder redan 2012, men som ingen i socialdemokratin eller i de rödgröna leden kunde svara på vilka som kommer få betala den. En fastighetsskatt, fullsmockad med en rad olika undantag vilka får en att undra varför de seriöst kan stå för ett förslag som inte är perfekt i sin helhet utan alla dessa undantag. Men framförallt, hånet mot alla de låg- och medelinkomsttagare som ska få se sina disponibla inkomster krympa återigen. Jakten efter de viktiga TCO-grupperna borde ju inte gå genom att piska dem till att rösta på Socialdemokraterna igen.

Därför känner jag både en dos av obehag, men även en dos av välbehag med insikten av att ett parti med Vernica Palm som partiledare kommer bli återgången till de gamla förslagen som gjorde dem omoderna. Det är kanske en och annan som glädjs att Palm tar en tydlig vänstersväng, särskilt folk inom Vänsterpartiet som ser en öppning, att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ska bli ett trovärdigt alternativ. Men Vänsterpartiet är varken trovärdigt eller ett alternativ. Därför blir skenet av Veronica Palms vänsterprofil, skenet av det som socialdemokratin återigen kan drabbas av, men som gör dem fortsatt marginaliserade. Med Veronica Palm blir den återgången fortsatt möjlig.

Bloggar: Cornucopia om sjukdomsinsikt( ?), Tokmoderaten om Palms återkomst.
Media: SvD, SvD.