söndag, december 19, 2010

Rödgrönas trotsbarn till attack

Söndag morgon, och sömnbristen efter en lördagskvälls trevligheter. Tröttheten och den biristande ambitionen är något som självklart reflekteras utav det politiska landskapet. Det rödgröna revirpinkandet, tunga profilers försök att försöka sko sig själva från ansvar kring det rödgrna nederlaget ekar alltjämt högt, även i jultider. Kamrat Ohly är den senaste i raden, och jag tycker att han i stora delar skjuter sig själv i foten. Själv tror jag att Ohly i fråga skulle ta sig en stor dos av självkritik kring hanterandet av den rödgröna alliansen. I min syn är han den stora orsaken till den rödgröna kollapsen.

Att Socialdemokraterna tappar i opinionen är tydligt, därför känns det ganska självklart att Ohly går till storms mot dem. Men det är inte bara Socialdemokraterna som går trögt. Även Vänsterpartiet bedriver sin allmänna kräftgång, och framtidskommissionens försök till trots börjar man undra hur Vänsterpartiet ska profilera sig då den den inrikespolitiska kartan målas om och Vp blir ett enträget parti på vänsterflanken. Endast Moderater, Miljöpartister och Sverigedemokrater kan vara nöjda så här till jul.

Problemet är ju inte att vinster görs i offentlig verksamhet, problemet är ju om vinster görs på bekostnad av kvalitativ verksamhet. På något sätt missar Ohly ett begrepp som man faktiskt får ge Socialdemokraterna rätt på. Det var Socialdemokraterna som vann slaget om välfärdsstaten, inget parti pratar idag om att montera den och ersätta den med endast grundläggande rättigheter, om man får citera en statsministers tidigare litterära alster, ett alster som han tagit avstånd ifrån sen länge.

Ohlys miss i mitt tycke var att han gick till storms för mycket mot de vinster som gjordes inom den offentliga verksamheten. Vinster på offentliga medel görs i många fall, av företag som deltar i offentligt drivna infrastrukturprojekt, av företag som underhåller offentliga lokaler etc. I slutändan var det inte just detta som var det viktigaste, utan värdet av varje skattekrona är just det som intresserar gemene väljare. Att saker som förmögenhetsskatt, fastighetsskatt är saker som skrämmer många väljare blir ganska tydligt. Det är ju inte politikerföraktet som stärks på grund av att man tar avstånd från en misslyckad politisk agenda. I min syn är det intressant att både socialdemokrater och miljöpartister anpassar sig efter vad väljare efterfrågar. I det avseendet ter sig Ohlys agenda mer att de rödgröna skulle presentera ett alternativ som stod i skarp kontrast mot Alliansens, snarare än att det skulle attrahera väljare. Fastighets-, förmögenhetsskatt och RUT-avdrag är just såna moment.

Om man ska få se till de rödgrönas stora misslyckande var det inte missen att få till ett tydlig ideologiskt alternativ. Misslyckandet låg i att inte forma en politik som inte stod i skarp kontrast mot Alliansen och som kunde attrahera väljare. I den biten kan jag hålla med kamrat Ohly. Men Ohly gjorde mycket för att stjälpa det rödgröna samarbetet. Insmusslandet med smygkommunistiska drag, en dold antiamerikansk agenda till utrikespolitik var en sådan. Trots att det finns en stark opinion mot den svenska insatsen i Afghanistan, var det inget som gjorde avtryck i de rödgrönas politik.

Grunden till misslyckandet var att de rödgröna ställdes till ansvar, snarare än Alliansen som hade styrt landet under fyra år och som borde vara de som man fokuserade på kring ansvarstagande. Sanningen bör ligga i att Alliansen lyckades med den biten innan valrörelsen, därför blev just Alliansen de som kunde beskriva samhällsproblemen och presentera sin agenda som gav trovärdighet. Medan rödgröna fick ställas till ansvar för en politik och agenda som skapade intrycket av att det var de som hade suttit vid makten. En opposition vill ju ställa regeringen till ansvar, inte bli krävda på ansvar själva. Där vann Alliansen matchen, och kamrat Ohlys trotsiga inställning skrämde bort det sista hoppet för att de rödgröna skulle vinna makten.

Bloggar. Kent, Mats, Tokmoderaten, Zac.