måndag, maj 31, 2010

Tragiskt, men vänstern är så naiva

Det är tragiskt att detta slutade på ett dystert sätt. Ship to Gaza en aktion mer än en humanitär insats var dömt att misslyckats redan innan den sjösattes. Det var ingen tvekan om att Israel skulle agera mot konvojen, så enkelt är det. Det är dock tragiskt att det fick gå så långt som det nu gick, men kritiken som kommer måste förstås ges med en hel del måtta. Via filmer idag har jag noterat en helt annan inställning än den som organisationen Ship to Gaza vill kommunicera. Jag finner inte heller organisationens officiella förklaring som särskilt seriös. Syftet var att genomföra en politisk aktion, inte en humanitär insats. Den hjälpen med att få in varor nekade man. Detta är den enögda vänsterns sätt att utnyttja Gazaborna för sin plakatpolitk istället för aktiva insatser.

Hans Linde, som var väldigt tyst när närmare 50 sydkoreanska sjömän dödades helt oprovocerat av en nordkoreansk torped var synnerligen upprörd idag. Det är tydligt att Linde vill gå ut och åtala samt döma utan att ta reda på varken fakta eller bevis. Lars Ohly i sig är ingen trovärdig person heller, det gamla Palme-citatet kom "Satans mördare" väl till pass. Men vi kanske ska vänta tills vi riktigt vet vad som har hänt innan vi dömer några. Inget som brukar respekteras av den enögda vänstern. Niklas Wykman som självklart blev felciterad av den enögda vänstern fick göra ett tydliggörande. Men jag är på samma spår som, denna aktion är en aktion som bara skulle gynna Hamas och utnyttja den förtryckta Gazabefolkningen. Den har inget med solidaritet att göra, det är bara ren cynism.

Om jag får tydliggöra mitt ställningstagande, passar jag på nu. Just denna fråga har alltid varit laddad, jag märkte det på mitt inlägg i lördags som gav ifrån sig en del reaktioner. Mitt ställningstagande är följande, tvåstatslösningen ska efterlevas, båda sidor måste acceptera och respektera varandras närvaro. Just nu finns två allvarliga hot mot den lösningen, bosättningar på ockuperad mark samt Hamas uttalade motto om att utrota staten Israel. Bara om dessa två saker respekteras finns möjligheten till en mer hållbara och fredlig situation, Israel är trötta på att leva i ständigt hot från oprovocerade anfall, men måste leva efter kravet om att Palestinas befolkning inte berövas sin frihet. Att se situationen ur två perspektiv är extremt viktigt, dessvärre har många av mina politiska motståndare inte gjort det.

Den tragiska utgången är något som är helt oacceptabelt. Utredningar måste visa på vad som gjorde och vad som gjordes fel. Insatsen mot Ship to Gazakonvojen var väntad men utgången blev inte som det var tänkt. Det är ett tragiskt slut på en tragiskt organisation, en tragisk inställning till situationen i Gaza och Mellanöstern, Den palestinska befolkningen i Gaza hade fått större möjligheter om de organiserade hade ett större syfte att bidra med humanitär hjälp än att använda detta som en politisk aktion i syfte att elda på en redan bisarr och tragisk konflikt. Och nej Jytte, Niklas Wykmans framtid i partistyrelsen avgörs inte av Reinfeldt, det är MUF:s förbundsstämma som avgör det. Och jag har fortsatt förtroende för Niklas Wykman, för jag delar hans inställning.

Bloggar: Hökmark, Pophöger.
Media: AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvT, Svt, Svt, Svt, Svt, Svt, SvT.

lördag, maj 29, 2010

Hycklaren Mankell på charlatanexpress mot Gaza

Konvojen Ship to Gaza har ännu inte lyckats anlöpa kusten vid Gaza och jag tror inte heller de kommer att lyckas. Även om deras intentioner är goda är verkligheten en helt annan. Gaza kontrolleras av terroristorganisationen Gaza, de bestämmer över Gaza och är de som avgör hur befolkningen kommer kunna ta del av förnödenheterna. Aktionen är helt enkelt en aktion som kommer gynna Hamas rent PR-mässigt, för när konvojen når fram är det Hamas som tar emot oavsett om man vill det från räddningsaktionen eller inte. Det är Hamas som kommer ta på sig äran oavsett samtycke från aktionsdeltagarna eller inte.

Jag har inget emot det engagemang som människor visar för utsatta människor, Sverige är det land som utmärker när det gäller både civila insatser samt insatser från den svenska regeringen. Sverige ger ju störst andel av sin egen budget i utlandsbistånd. Dock finner jag mig inte i god kring den aktion som Ship to Gaza genomför. Jag kan inte finna någon anledning till att den här manövern ska fungera. Det är ren charlatanpolitik, man vill gott men det är ingen aktion som fungerar. Det är Hamas som kontrollerar Gaza oavsett deras vilja att hjälpa Gazas befolkning, Hamas kommer att kontrollera hela processen om de nu skulle nå fram till Gaza. Oavsett vad de anser om aktionen är det Hamas som kommer att dra fördelar av den, för de kontrollerar helt enkelt Gaza.

Situationen i Gaza är mer komplex än vad man kan föreställa sig. Det är något som man bör föreställa sig i den organisation som leder aktionen. Jag är helt enkelt emot den här aktionen för att det luktar ren plakatpolitk än en aktion som gör Gazaborna gott. Nu är ju inte risken att Gazaborna blir helt utan den här hjälpen, men det är Hamas som kontrollerar vilken hjälp som ges och det kan aktionsgruppen Ship to Gaza inte göra någonting emot. Men om man lever efter tron att det här ska bli någon form av ny Marshallhjälp är man nog rätt naiv. Man vill bryta blockaden mot Gaza, men det är blockaden mot Hamas som man bryter.

Caroline B Glick skriver i sin text kring författaren Henning Mankell att han liknar Hamas företrädare vid antinazistiska motståndsrörelser. En tämligen häpnadsväckande liknelse i fall den är sann, Nazisterna ville ta ihjäl alla judar, Hamas vill ta ihjäl alla judar och jämna Israel med marken. Jag förstod inte att en av Sveriges största författare kunde vara en så enorm hycklare som han framställer sig som i det här fallet. Hamas är terrorister och inget annat, de är ett lika stort hot mot sin egen befolkning som mot Israel. Att sända konvojen mot Gaza kommer hjälpa Hamas oavsett vad de tycker. Det är dags att de inser vad de egentligen gör, det är ren charlatanpolitik som de sysslar med, och Gazas befolkning kommer att utnyttjas för deras plakatpolitk.

Läs mer på sajten Fred i Mellanöstern och Israel i Sverige.

Media: AB, DN, Exp, SvD, SvD.

Det är Mona som är krisen

Foto: Dennis Lindbom
Det är en ganska dräpande rubrik som Aftonbladets har på sin löpsedel, Monas stora kris. Det är ju intressant att just Aftonbladet, en tidning som tidigare har varit nära det Socialdemokratiska Arbetarpartiet beskriver partiet på det här sättet. Men kanske har de tröttnat på vad som händer inom partiet. Förändringsarbetet som hade behövts inom partiet har nästintill uteblivit, just samarbetet med de andra rödgröna partierna har tagit mycket av fokus. I kölvattnet av det rödgröna samarbetet har arbetet med att förändra det egna partiet inte blivit lika viktigt. En miss i många fall, efter ett nederlag bör man ju ställa sig hur partiet behöver förändra sig för att förhindra historien att upprepa sig ännu en gång.

Aftonbladet går igenom det som de kallar Monas stora kris, väljare som flyr, oklar politik, interna bråk och kritik från andra S-profiler. Det är tämligen en stor utmaning för Mona Sahlin att ta itu med dessa problem. Men jag skulle vilja säga det inte är en kris kring Mona Sahlin, mycket i mig säger att det är Mona som är krisens centrum i sig. Hon har inte förmått partiet att göra den förändring som var nödvändig sen valnederlaget 2006. Varken Mona eller Socialdemokraterna har lärt sig den läxa som de borde ha lärt sig, varför flyr väljarna? Varför har vi inte förtroende? Hur ska vi förändra partiet för att få tillbaka väljarna förtroende? Om valet 2006 var ett nederlag i sig är det inget emot vad som kan hända Socialdemokraterna i detta val, de kan till och med tappa rollen som Sveriges största parti.

När Moderaterna led sitt stora nederlag 2002 blev det starten på ett förändringsarbete som skulle sätta avtryck i svensk inrikespolitik. Det blev också uppstarten som skulle bli den koalition som idag är Alliansen. Just förändringsarbetet inom Moderaterna var något som rönte stor framgång. Fyra år senare var Moderaterna ett helt annat parti, de reparerade sitt nederlag och lyckades tillsammans med allianskollegorna locka väljarnas förtroende. Det var ett krävande arbete, ett arbete som gjorde att man tyvärr fick offra en del frågor som jag gärna hade viljat se Moderaterna driva ännu mer.

Problemet med de rödgröna är att deras största parti inte har lärt sig sin läxa efter valnederlaget. Fokus har varit för mycket på att återta makten igen i detta val, det märks tydligt i det rödgröna samarbetet, fokus har legat på att få den ihop ett samarbete, tillräckligt trovärdigt för att locka väljarna i valet. Det har förstås spelat roll för Socialdemokraterna, de är idag i en position där 2006 års valnederlag riskerar bli en parentes i jämförelse med det valnederlag som de nu riskerar att genomgå. Krisen är här och nu, Monas kris riskerar att bli partiets största kris, och det är väljarna som ger domen.

Bloggar: Dick, Ekonomisten, Lars.
Media: SvD.

fredag, maj 28, 2010

M på väg att bli det nya statsbärande partiet

Vaknar man upp lite granna groggy är det alltid välkommet att mötas av beskedet att ännu ett opinionsinstitut säger det som de andra börjar säga, Alliansen är ifatt och i vissa fall förbi. 9,9 procentenheter svänger opinionen med på en månad, det är en förändring som tyder på en sak, människor är väldigt lättrörliga och de lättrörliga är valets största utmaning. Vad de rödgröna nu bör fundera på är hur de har misslyckats att förvalta den goda opinionen. Den tid när regeringen stod i vinhålet för sina reformer är förbi. Nu är det två tydliga alternativ, och opinionen börjar peka på något helt annat. Det är Alliansen som går in i sommarmånaderna med fördel i opinionen.

Novus Opinions mätning visade på att avståndet mellan Moderaterna är så pass lågt att det nästan inte fanns någon storleksskillnad. Synovate säger 0,7 procents skillnad, det är en skillnad så låg att den nästintill är obefintlig, jag börjar hoppas på en kul valrörelse, en valrörelse där vi kan göra Moderaterna till det nya statsbärande partiet. Alliansen kommer ha mer vind i seglen, ambitionen att göra många bra insatser kommer säkert vara stor när det visar sig att Alliansens politik ger resultat i opinionen. Nu ska den bara omsättas i att folk nu visar förtroende för den och väljer Alliansen för ytterligare fyra år.

När jag läste artikeln var det direkt ett antal s-bloggar som hade varit farten och klagat på störd nattsömn, jag kan förstå det. Det enorma övertag som de rödgröna tidigare hade är uppätet, jag kan inte låta bli att tänka på statsminister Reinfeldts inställning "Det brukar ju bli så när de pressas på sin politik". Minst sagt, de rödgröna har varit skickliga på att utnyttja opinionen när regeringen har pressats av kritik kring sina reformer. Det är ganska förklarligt, en opposition har alltid förmåga att kunna framställa sig som en bättre part gentemot regeringen. Regerings stora ansvar är att visa på att deras reformer verkligen fungerar.

Jag får nog säga på regeringens reformer fungerar, om än inte tillräckligt bra för att vara hundra procent effektiva. Men det är inget som man har förväntat sig, reformer blir inte hundra procent effektiva direkt, det krävs ständig uppföljning. Det som läget är nu att regeringens politik står emot de rödgrönas politik. Alliansens största uppgift är att visa på deras politik fungerar och att oppositionens politik är farlig för Sveriges utveckling. Jag hoppas även att väljare själva får upp ögonen för vad de rödgrönas politik innebär. Opinionen har nu vänt till Alliansens fördel, jag hoppas att de förvaltar väl fram till valet.

Bloggar: Fredrik, Johan, Kent, Mats, Peter.

torsdag, maj 27, 2010

Moderat bloggare utan telepatisk förmåga

Både röstfusk och bloggspråk blev en diskussion som gick hett idag. Jag blev inte förvånad att röstfusk var ett brett problem hos många partier, det är interna maktkamper som leder många olika misstänksamma handlingar som inte är bra för någon, varken för väljare eller för politiskt aktiva. Många tappar helt enkelt förtroende för att engagera sig politiskt, det är en förlust då många av dessa säkert skulle kunna fylla en roll.

Det misstänkta röstfusket hos Socialdemokraterna i Stockholm ger ju den signalen att bästa är att låta bli att från motståndarhållet hålla på att försöka plocka politiska poäng av detta, det kan ju alltid slå tillbaka. Mona Sahlin höll sig helt ifrån debatten kring Stockholmsmoderaternas provvalsförfaranden, det är förstås taktiskt smart av henne. En dålig manöver från henne skulle riskera att slå bakut, och den risken förutsåg Sahlin. Nu ser vi resultatet på deras sida också, och då är det lättare att förstå att förloraren är inte enskilda partier utan alla partier tillsammans. Inget mår sämre som den representativa demokratin om de som kandiderar om platser gör det på ett sätt som väcker misstankar.

Det kom för mig som en överraskning att Daniel Snällman hade gjort ett inlägg som väckte vissa irritationer. Per Ankerjö frågade sig varför Socialdemokraterna hatade villaägare, en rubrik som tämligen mild, men det där med att blanda ihop svensk inrikespolitik och nazism är ju lite magstarkt. Det har funnits tidigare exempel på hur man har viljat jämföra vissa socialdemokratiska ungdomsorganisationer (Unga Örnar) med det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets pojkavdelning under 30- till 40-talet. Det är förstås något som behöver undvikas, det går till en nivå som man som bloggare och opinionsbildare helst bör undvika.

Daniel Snällman är förstås förstående att kritiken gjorde att han fick göra avbön och be om ursäkt. Det är godtagbart att göra på det sättet. Johan skriver att Snällman borde be alla sina bloggande allianskollegor om ursäkt. För min del räcker det med en allmänn ursäkt samt att han tar avstånd från det som tidigare har skrivits. Jag ser ingen anledning till att Snällman skulle behöva löpa gatlopp för detta. Jag är förstående att han har gjort ett enormt misstag och förhåller sig till att inte använda ett allt för opassande språkbruk i sitt bloggande. Men jag kan ju inte heller likt någon annan kontrollera vad någon annan skriver. Martin Moberg är en person undrar varför vi i det borgerliga bloggkollektivet har kunnat tillåta ett sådan skamgrepp. Men Snällman har aldrig ringt och frågat mig om det går bra att publicera något, det är helt enkelt hans eget ansvar vad han själv skriver, vi kan ju inte kontrollera allt som skrivs. Jag tror inte heller att Netroots har ett inbyggt system som kollar av allt som skrivs.

Man kan ju förstå Mobergs kollektiva tanke, bara för att en har sagt det står alla bakom det. Martin Moberg i synnerhet lever i en tankegång då vi alla har koll på alla. Så enkelt är det inte, jag själv kan ju inte avgöra vad en annan bloggkollega ska skriva och är ingen som tänker ta ett kollektivt ansvar för att en moderat bloggare har skrivit på ett oförsvarbart sätt. Det ansvaret får Snällman ta själv, han är förstås en människa som ångrar sig djupt. Min undran till det röda kollektivet, är man beredd att frångå de så kallade skamgrepp som man kör med? Är man beredd att kalla sjukförsäkringsreformen vid något annat än vid ett medeltida avrättningsverktyg? Är man beredd att släppa saker som att kalla borgerligheten för Aliens eller rentav anklaga borgerliga för att ha felprogrammerade hjärnor?

Jag hade förstås varit glad om man hade tagit avstånd från detta och inte gett sig in i någon pajkastning. Tyvärr kunde inte Martin Moberg låta bli, lite tråkigt faktiskt. Det var ju ett bra tillfälle att reagera mot Snällmans misstag att använda den argumentation som nu användes, men hela det borgerliga bloggkollektivet ska skuldbeläggas, det går ju inte att uttyda något annan. "Hur kan man tillåta sådana skamgrepp från borgerligt håll?" Nej jag har minst sagt inte tillåtit det. Det blir ju ganska tarvligt att man kör med den argumentationen att alla vi i det borgerliga bloggkollektivet skulle stå bakom och tillåta detta.

Det bloggande skyttegravskriget som Tokmoderaten beskriver det med ett tämligen fyndigt inlägg är ju ett bloggdrev som skapade en hel del diskussioner. Han likt jag förvånas kring varför Martin Moberg för den argumentationen kring hur vi i den bloggande delen av Alliansen kunde tillåta detta språkbruk. Ja, hade jag sett detta skrivits innan det publicerades hade jag förstås rått Snällman att tänka över sitt språkbruk. Men det är ju en ren och skär önskedröm. Jag likt Tokmoderaten eller Kent kan inte drivas av någon telepatisk förmåga att vi skulle förutse att något illapassande argument skulle publiceras på en av våra bloggkollegors forum. Och jag tror inte heller likt jag noterar likt en vilja i bloggosfären att Kent Persson skulle gå in och ta en papparoll i den moderata bloggfamiljen. Daniel Snällman är en självständig person som kan stå för sina handlingar och be om ursäkt för de misstag som han gör, det behöver ingen av oss andra gå in och styra.

SIDA:s agerande får konsekvenser

Buller och bång får man kalla det, regeringen storstädar och byter ut ledningen för biståndsorganet SIDA. Det var en överraskande nyhet i sig, men det är förstås förståeligt att denna åtgärd tas. Skattepengar och biståndspengar i synnerhet kräver hård kontroll. Det är pengar som är till för viktiga ändamål likt varenda skattekrona bör vara. Det är förstås ett arbete som regeringen måste genomföra, att varje skattekrona används på rätt sätt, det som inte behövs ska förstås ges tillbaka till folket.

Det är förstås viktigt att regeringen värnar om skattebetalarnas pengar på alla plan. Inte minst är det viktigt när det gäller den andel som vi svenska skattebetalare ger ifrån oss i form av bistånd. Sverige är i särklass när det gäller bistånd, och den nuvarande regeringen gör inget undantag, Sverige når upp till det uppsatta enprocentsmålet. Det är förstås en väldigt generös politik, men ibland tenderar den att bli bristfällig, pengar hamnar inte riktigt där de är tänkta att hamna. SIDA är ett organ som tidigare har fått kritik för bristande kontroll. Biståndsminister Gunilla Karlsson har tidigare i riksdagen stått och förklarat att man inte riktigt har koll på vartenda öre försvinner. Ärligt och uppriktigt, men det är viktigt att man inte mörkar problemet i biståndsmyndigheten, utan tar tag i saken och försöka göra den mer effektiv.

Regeringens agerande är ett drastiskt grepp, men det behövs åtgärder för att komma åt problemet med SIDA:s bristande ekonomiska hantering. Intern kontroll är minst lika viktig som kontrollen över de pengar som är tänkta att nå ut till där de som bäst behövs. Jag finner det konstigt att man inom SIDA inte har tagit ett mer allvarligt grepp gällande de sin egen ekonomiska hantering. Just en bristande intern hantering ger ju ett sken av en myndighet som inte förmår att hantera stora biståndsmedel. Kan man inte sköta saker internt, kan man då sköta saker externt?

Jag får hoppas att omorganisationen av SIDA kan ge ny luft under dess vingar. Det vilar förstås ett enormt ansvar hos den nya ledningen att hand om en myndighet som skötts allt för dåligt för att förtjäna respekt som ett statligt organ som inte hanterar skattepengar på ett felaktigt sätt. Som skattebetalare måste man förvänta sig att de pengar som går till bistånd, når fram, att kontrollen av dessa pengar blir mer aktiv. Man måste som regering och ansvarig myndighet ställa höga krav på att dessa medel hanteras korrekt. Det är det ansvar som jag hoppas att regeringen tar och som även SIDA nu ser över att att också ta.

Bloggar: Fredrik, Johan, Kent, Norah,
Media: AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvT, SvT, SvT.

Vilken opinionsbonanza!

Jag har ställt mig den frågan hur det skulle bli med Moderaterna som största parti, det är förstås en smickrande tanke, men den är inte helt osannolik. Novus senaste mätning visar på det, den visar inte bara att vår insats som politiskt aktiva avgör valet, det avgör även om vilket parti som får träda upp på tronen som Sveriges största parti. Det är utmaningen som säkerligen lockar många att göra allt vad de kan för att nå framgång.

Just mätningen säger inget direkt till skillnad från övriga mätningar, de pekar på ungefär samma trend. Om man ska uttyda några tecken är det följande, Moderaterna kan nå till nivåer som de tidigare inte har varit på, Socialdemokraterna riskerar bli mindre än vad någonsin tidigare har varit. Det är förstås ett gissel för Socialdemokraterna, de rödgrönas framgång i opinionen kan inte tillskrivas socialdemokratin, det är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som drar upp opinionssiffrorna. Någon strateg måste väl fundera på hur det kan vara på det viset, hur det kommer sig att Socialdemokratin inte tjänar på opinionsövertaget.

Men till skillnad från de rödgröna är det de största partiet som drar upp siffrorna i Alliansen. För de rödgrönas del är just Miljöpartiet det parti som drar upp opinionsövertaget, det parti som flest väljare skulle kunna överge för ett borgerligt alternativ. Moderaterna tjänar mycket, inte bara på att de är största parti i Alliansen, de tjänar på att just deras frågor som ekonomi, skatter och jobb kommer att bli centrala i valrörelsen. Många vill peka på just det att övriga allianspartier ligger nära fyraprocentstrecket, men jag tror att läget kommer att utveckla sig än mer inför valet, och risken för att just det strecket kommer att fälla några av dessa partier.

Detta är inte bara en mätning, det är en av alla de mätningar som kommer att nå ut i media fram till valet. Just opinionshetsen nu är större än vad den tidigare har varit. Och ovissheten kring just mätningarna gör att den insats som räknas blir den som görs av oss aktiva. Dock kan vi säkert säga att detta avgörs av oss aktiva, läget i opinionen är för jämt för att kunna luta sig tillbaka. Men det är förstås glädjande att se att valet ligger i våra händer och att det är vår insats som räknas.

Det går dock att uttyda vissa tecken, Moderaterna är nästan ikapp Socialdemokraterna. Det om något borde vara ett gissel för Mona och Co. Just Socialdemokraterna är problemet inom de rödgröna. Valet kan utveckla sig inte till bara att Alliansen säkrar regeringsmakten ytterligare fyra år, Socialdemokraterna tappar rollen som statsbärande parti och riskerar även att mista titeln som största parti. Det om något är något som många kommer att kämpa för, därför valet 2010 är ett val som kan rita om det svenska politiska landskapet framöver.

onsdag, maj 26, 2010

Myrdal får väl förf*n försörja sig själv

Konstnärslönen fasas ut, och det är välkommet. Jag är personligen ganska trött på det gnäll som existerar i debatten gällande framtiden för kulturen om nu konstnärslönen nu försvinner. Att satsa på något eget är alltid ett risktagande, oavsett om man är företagare, idrottsman eller författare. Just termen författare är något som är ett känsligt ämne att diskutera. Det är inte bara på det viset att man enligt vissa får kalla sig författare, det finns ett unket klimat inom den svenska kulturen. Istället inrättas statliga stipendium, vilket är bra i mitt tycke. Det ska förstås innehålla en hög grad av prestation för att uppnå dessa premier, det är inte ett försörjningsstöd det handlar om utan ett sätt att premiera bra kulturskapare, det mår kulturen bättre av.

Jag har svårt att se varför vissa kulturskapande människor ska ha stöd bara för att de utför ett ett så kallat konstnärligt arbete. Varför ska en författare vars böcker ingen läser eller köper få kostnärsstöd? Är det rimligt att Jan Myrdal använder sitt statliga konstnärsstöd och besöker kommunistgerillor i Asien. Jag har inget generellt emot konstnärs och författarskap, men jag känner mig inte villig att försörja någon som tror de att de kan bli försörjda av skattebetalarna oavsett. Mathias Sundin skriver om hur han på egen hand skriver en bok utan författarstöd, han tänker även ge ut den gratis. Det finns exempel på skapandekraft även utan statligt stöd.

Det jag finner störande är det snobberi som finns på kultursidor och i debatten. Det finns ett sken av man inte ska sätta sig upp mot de som vill kalla sig en del av kultureliten, en grupp av människor som försöker diktera den kulturella scenen och har inte mycket till övers för andra som vill bidra till det konstnärliga skapandet. Jag finner snarare dem som ett större hot mot kulturen än ett avskaffande av konstnärslönen. Myrdal och andra får fundera hur de ska kunna försörja sig på sitt skapande. Är de oförmögna att klara de är det snarare ett tecken på ett dåligt kulturklimat än att kulturen riskerar att dö ut.

MP-väljare de mest otrogna

Nu kanske vi inte ska läsa rubriken ordagrant, men sympatisörerna hos Miljöpartiet är de mest otrogna mot sitt block, det vill säga att de har den största viljan att rösta på ett annat parti, och då ett parti i Alliansen. Det är förstås inte särskilt bra att ens väljare har en öppen vilja att vilja använda ett annat parti. Min syn är att utmaningen ligger här för att övertyga dessa väljare att stanna kvar. Som etablerat partier har Socialdemokraterna mer trofasta väljare, Socialdemokraterna är ändå ett parti som funnits en lång tid och knutit till sig många trofasta följeslagare

Det är många av de här undersökningarna som vi kommer att få se framtill valet. Att Miljöpartiet har lockat väldigt många sympatisörer har varit en framgång i sig, men valet avgörs ju av vilka som faktiskt röstar. Det blir förstås lite tvivelaktigt när fler tycker att regeringen för ett bra jobb, har den mest önskade statsministerkandidaten, har högst förtroende i frågor som jobb, skatter, försvar, och rättsfrågor ändå ligger efter i opinionen. "Vi tycker regeringen är mer kompetent, men vi röstar ändå på de rödgröna." Det är förstås förvånande, men i mitt tycke är förtroende en viktig aspekt, där måste Alliansen gå efter och inte se på opinionssiffrorna, även om de pekar mot ett mer gynnsammare håll för dem.

Miljöpartiets har de mest otrogna väljarna, det blir förstås en utmaning för dem att övertyga väljarna att inte bara sympatisera med, utan också att rösta på dem i valet. Traditionellt brukar det vara att framgång gynnar de större partierna. Moderaterna i synnerhet är ett parti som gynnats av att vara det största partiet i Alliansen. Valet i höst är inte bara en fråga om Alliansen kommer få fortsatt förtroende, det är ett val där Moderaterna kan locka var tredje väljare och även bli största parti. Bäva må många socialdemokraterna göra inför detta scenario.

En gynnsam stockholmsskatt

Den rödgröna fastighetsskatten slå främst mot medelklassen, av de mer än 40 000 husägarna har idag mer än hälften av dem en inkomst under 40 000 kr. Jag tycker inte att detta är rimligt. Det här blir en skatt som slår mot vanligt folk, det var väl inte tänkt så. Att sedan föreslå ett slopande av uppskovsräntan är enligt vissa helt ofinansierat. Det kommer även gynna de med högsta inkomsterna. Den gynnsamma Stockholmsskatten handlar om att de med låga taxeringsvärden, höga inkomster och högt värde på sin bostad blir de riktiga vinnarna på de rödgrönas förslag.

Man kan ju förstå de rödgrönas vilja att komma åt de riktigt dyra villorna, det är ju främst en skatt som ska slå mot just dem. Men fastighetsskatten slår mot själva markvärdet, inte mot det som är byggt på marken. Som jag tidigare skrev, slår den även mot husägare med minimalt boende, men ett boende i ett område med högt taxeringsvärde. Därmed kan man slippa undan tämligen lindrigt om man har en herrgård i Småland än vad småhusägare på Lidingö gör. Problemet enligt den kritik som kommer är enligt min kritik, den slår främst mot vanligt folk. De med höga inkomsterna är de stora vinnarna av de rödgrönas fastighetsskatteförslag

tisdag, maj 25, 2010

Kan de ens enas om att vara överens?

Jag är inte förvånad att man inte hela tiden kommer överens i politiska frågor, ibland måste man inse faktum och gå vidare, man måste även inse att koalitioner är ett givande och tagande av stora mått. Att notera de båda allianserna är ett skådespel i sig. För första gången står inte valet mellan sju partier, det står mellan två regeringsalternativ, två statsministerkandidater. Då är vikten av den gemensamma alliansen stor. Ska man framstå som pålitliga måste man inse de olika viljorna.

De rödgröna har valt att göra två olika tolkningar av en gemensam överenskommelse, den om a-kassan. Jag kan förstå att det finns olika viljor, men att gå ut så pass tydligt och diskutera inför öppen ridå om olika tolkningar av överenskommelser ger ett sken av hur mycket som de egentligen är överens om. Den rödgröna formeringen har från början varit ett skådespel i sig. Först var de två, sen fick de inse att de skulle vara tre. Nu återstår arbetet att forma en gemensam valagenda. Jag undrar om hur mycket de kan leverera gemensamt, det är trots att det nästan likadant i Alliansen, tre olika partier med många olika politiska ståndpunkter. Avståndet är långt emellan, jag vågar tro att avstånden mellan dem är större än hos Alliansens partier.

Jag sätter högt värde till en koalition som kan enas mer än att ena om att regera tillsammans. Det politiska landskapet är format på det sättet att det finns inte läge för enpartilösningar, flerpartisystemet är här, hur den kommer att utvecklas återstår att se. Men att enas kring en gemensam agenda är svår, tillräckligt svår för att komma till insikten att komma överens i alla frågor är en ren omöjlighet. Koalitionssamarbete innehåller en hög grad av kompromisser, det är en lose-lose-situation där parterna får ge efter en liten bit av sin politik i utbyte mot att den andra parten ska få igenom sina profilfrågor. Alliansen kom dock överens om sexton gemensamma överenskommelser inför förra valet. Det rödgröna alternativet har en gemensam budget och en överenskommelse om att regera tillsammans.

Det är värt att nämna att det är av vikt att kunna ha förmågan att komma överens men också respektera att det inte hela tiden går att hitta gemensamma lösningar som gynnar alla till hundra procent. Är det på det sättet att man inte är överens, eller gör olika överenskommelser om vore egentligen det bästa att tiga och låtsas att om att den överenskommelse som finns gäller. Att påstå två olika saker om samma överenskommelse ger ett sken av att de egentligen inte är överens, och frågan är om de ens kan komma överens om att bli överens.

Inte bara Wiehe som lever kvar i 70-talet

Jag märkte ganska snabbt när jag hörde utdrag ur Mikael Wiehes senaste album, hur tydligt det var att vissa verkar ha svårt att lämna 70-talet bakom sig. Men det var ju inte denna enda person har haft svårt med det, det fanns vissa som också hade svårt att lämna 1968 bakom sig. De vibbar får man av att läsa utdraget ur de rödgrönas utrikespolitiska hållning står det klart:

"En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser".

Man kan ju undra vad de rödgröna egentligen tänker på. Hur kan de anse att ett totalt tillbakadragande av amerikanska trupper är något som är relevant för en svensk utrikespolitisk hållning? Vad som tydligt hos Vänsterpartiet är det faktum att deras största fiende inte är USA, utan verkligheten i sig. Det är som att Vänsterpartiet befinner sig i ett tillstånd som om att Vietnamkriget fortfarande existerade, det är lite av den retoriken som sammanfaller med dagens krav, Yankies go home!

Vad konsekvensen är av deras krav är är det de som fasar över en helt annan utveckling. USA spelar en enormt viktig roll i Afghanistan, inte minst för de svenska trupperna. Ett
tillbakadragande där gällande de amerikanska trupperna skulle sätta utvecklingen på spel, och minska stabiliteten i ett redan instabilt område. I övriga delar som i östra Asien har USA spelat en viktig roll för att begränsa upprustningen hos vissa länder. Ett tillbakadragande skulle äventyra stabiliteten i ett ekonomiskt viktigt område.

Det är klart att detta är ett förslag underbyggt av en stor dos av hat eller motstånd mot USA. Det är klart om man fortfarande lever efter 70-talets deviser är detta det främsta målet. Vill man uppnå fred och stabilitet, är detta ett krav som skulle sätta mycket av stabiliteten på spel. Man kan ju undra varför
vänsterns krav på att destabilisera Asiens demokratiska krafter i förhållande mot sina odemokratiska krafter är så viktigt. Det är snarare ett förlag i ofrihetens tjänst en ett relevant förslag för att hitta en annan utveckling. Vissa bör säkerligen vakna upp.

Bloggar: André, Claes, Daniel, Magnus,

Även vi politiker har rätt till integritet

Beatrice Ask har fått kritik för att hon tidigare har tummat på den personliga integriteten, det i fråga om IPRED och FRA. Nu får hon kritik för att hon vill stärka den personliga integriteten. För journalister kan det förstås tyckas gynnsamt att ha tillgång till framträdande personers privatliv, i synnerhet den ekonomiska, Maria Borelius var en som fick jänna på det, Mona Sahlin är en annan. Förhoppningen om att man inte kan få ut vilka uppgifter som helst är förstås en trygghetsfråga. Jag har erfarenheter i min närhet där helt okända personer har begärt ut kreditupplysningar om en, det i ett syfte som har vart helt okänt. Dock kan vissa undantag göras.

Men även politiker behöver rätt till integritet, de är ständigt i en utsatt position där de granskas utifrån och in. Vetskapen om att bli någon vill ha upplysning om ens privata ekonomi är minst lika viktigt för en politiker som en helt vanlig privatperson. Thomas Bodström anser att detta kan öka korruptionen, vi får ju dock se var detta landar, Beatrice Ask sägs ha öppnat för ett journalistiskt undantag. Det skulle förstås ge media förmåga att granska, men utifrån ett integritetsperspektiv är integriteten viktigt, att man ska veta att vem som helst inte kan begära ut uppgifter om en. Det mer öppna samhället kräver åtgärder för att skydda människors vardag, och det är lite konstigt att när man tidigare fick kritik för att tumma på den personliga integriteten, nu får kritik för att försöka stärka den.

måndag, maj 24, 2010

Om de inte kan klarar av sin enda uppgift

Det känns lite konstigt egentligen, Arbetsförmedlingen förmedlar för få arbeten. Det är egentligen ganska pinsamt för en myndighet som har genomgått en tämligen stor förändring under de senaste åren, ny ledning, nya skarpare regeringsdirektiv. Trots det har inte mycket förändrats i det praktiska arbetet. Det behövs en förändring på den svenska arbetsmarknaden och det måste vara en av arbetsmarknadsminister Littorins viktigaste uppgifter den närmaste framtiden. Den svenska arbetsmarknaden är alldeles för oflexibel, och mer varierande lösningar behövs för att inte bara möta den gryende tillväxten, en stor generations pensionsavgång måste bemötas på ett tydligt sätt.

Arbetsförmedlingen fick ett tydligt direktiv av Alliansen när de kom till makten att leverera jobb. Det kanske inte tyckas vara särskilt märkvärdigt, men det var det ganska mycket. Mycket av Arbetsförmedlingens uppgifter var att inte ge förmedla jobb, det var snarare ett sken av åtgärdsförmedlande instans som sken över AMS. Det är inget tvivla på Arbetsförmedlingen ska förmedla jobb och inget annat. Men om de nu inte klarar av sin enda uppgift, vad klarar de då egentligen av? Det är mycket som pekar på att det behövs något nytt på arbetsmarknaden. Behovet av en stor myndighetskoloss är säkerligen inte lösningen på många arbetslösas problem, det finns mer flexibla lösningar som måste fram.

Kollar man till arbetsförmedling brukar man peka på Australien som ett bra exempel. Kanske därför som många svenskar lockas av att åka ner till Australien för att komma loss från Myndighetssveriges uddlösa åtgärder. Australien har pekat på en många olika arbetsförmedlinger, antagligen mer specialiserade på specifika yrken än att vara en helhetslösning. Jag tror mycket på den lösningen, arbetsförmedlare spelar en oerhört viktig roll när det gäller företagens rekrytering. Kan de inte leverera förlorar företagen mycket på det. Den stora 40-talsgenerationen lämnar ett stort tomrum på arbetsmarknaden. Problemet ligger inte att hitta personer som kan fylla dessa platser, det måste vara förmågan att hitta rätt person till rätt jobb. Då kanske den svenska arbetsmarknadsmodellen behöver en mer flexibel lösning, det är en utmaning inför framtiden.

Förut var Alliansen bäst på träning

Vi blev i morse levererade en ytterligare en av de där mätningarna som kommer att dugga tätt fram till valet. Opinionsundersökningarna är numer ett hett stoff både nyhetssidor och bloggar, jag frustreras lika mycket som jag gläds över hur de svänger till vår fördel. Men samtidigt visar det på en sak, vårt arbete för att övertyga väljarna förblir hårt oavsett vilket håll opinionen nu pekar. Nu pekar den mot ett försprång för de rödgröna. Vänsterpartiet gör ett uppsteg, är det beroende på partikongressen? I mitt tycke är Vänsterpartiet inget fräscht alternativ, inte heller Miljöpartiet som vill framstå som ett grönt och liberalt alternativ, men som i själva ger mer av ett rött sken.

Det där med opinionsmätningar är ett gissel i sig. Ibland slår de rätt, ibland slår de fel, det är ganska förklarligt. Men ska man lita till hundra procent till mätningar oavsett om de är fördelaktiga eller inte? Naturligtvis inte, Jag minns speciellt Euroomröstningen 2003 när opinionsundersökningarna visade på ett tämligen dött lopp mellan ja och nej. Sanningen var en annan, folk hade blivit mer säkra i sin sak, nej-sidan vann en ganska överlägsen seger. Det var egentligen aldrig tal om ett jämt valresultat vilket prognoserna hade pekat emot. Just det valet blev ett kvitto på hur om man verkligen kan lita på opinionsundersökningar. Sanningen enligt mig ligger mycket i att opinion speglar en viss mån av känsla och sympati, något som är lätt att utnyttja av en opposition som kan vinna sympatier på hur de anser den sittande regeringen agerar.

Dock ska vi inte förneka att det bästa man kan ha är förtroende. Reinfeldt är just en person som inger stort förtroende hos alla grupper, män och kvinnor, unga som gamla, moderater som en del socialdemokrater. Det är klart Alliansen ska spela på det, Monas bristande förtroende både i egna led som i Alliansled är anmärkningsvärd. För Socialdemokraterna är det förstås ett gissel i sig att många av deras väljare föredrar den andre statsministerkandidaten. Ett nederlag för de rödgröna kommer att avsluta en politiks karriär som enligt många redan borde ha varit slut. Nu återstår en valrörelse med många opinionsundersökningar, eller träningsmatcher som de brukar kallas. Förut var det Alliansen som var bra på träning men inte på match, nu är de rödgröna bäst på träningen. Man kan undra om de är lika bra på match.

Bloggar: Amanda, Dick, Tokmoderaten, Seved.
Media: AB, AB, DN, SvD, SvD.

söndag, maj 23, 2010

Söndagskrönika om Stockholm

Aftonbladet gick i fredags ut med artikeln om att Sahlin och Socialdemokraterna struntar i Stockholmsväljarna. Det kan ju ses som rätt förödande, just storstäderna är de som avgör jämna val, och det var just det som avgjorde till Alliansens fördel i valet 2006. Att fixeringen kring Stockholm är stor kanske vissa undrar kring varför. Men jag vill hävda att storstäderna har spelat stor roll i partiernas politiska utformning, då storstäderna i stora drag påverkar vad som händer i resten av Sverige.

De omfattande infrastruktursatsningarna visar på just detta, det är omfattande satsningar på väg och kollektivtrafik som är till, inte bara för att underlätta Stockholmarnas vardag utan för att dess påverkningar inte ska påverka resten av landet. Mycket av utmaningarna inom kollektivtrafiken handlar om att eliminera de många onödiga resor som folk gör i vardagen. Det måste till en kollektivtrafik som skapar fler knutpunkter än just centrala Stockholm. Därför är tvärtrafiklösningarna just svaret på hur folk på ett effektivare sätt ska ta sig till och från jobb.

Men att återgå till problemet kring Socialdemokraternas förtroendetapp i Stockholm. Socialdemokraternas nye företrädare i landstinget, tidigare Nynäshamns starke man, Ilija Batljan pekar på ett problem, Socialdemokraternas allt för stora vänstersväng har satt spår. Kollar man enbart till mätningarna kan man konstatera en sak, mer än en tredjedel har lämnat partiet sen april/maj 2008. Men vart går väljarna? En del pekar på Miljöpartiet, men vad visar det på egentligen när Miljöpartiet i själva verket ingår i en kartell som gått mer vänster?

De som tjänar över 40 000 är några som hamnat i fokus kring de rödgrönas politiska penseldrag inför valet i år. Det är värt att nämna dem i resonemanget kring Stockholm och dess roll i väljaropinionen. Många av dessa bor just i Stockholm, vilket mycket pekar på Batljans kritik kring partiets utformning av politiken. Människor som tjänar över 40 000kr i månaden förväntar sig samma procentuella skattesats som de som tjänar 30 eller 20 000 kr i månaden. Ilija Batljans kritik får ses som realistisk och Socialdemokraterna får ställa sig kring hur de vill uppfattas av just dessa väljarna. Thomas Östros som vill peka på att Socialdemokraternas politik är utformad för den "vanlige stockholmaren". Man kan undra om de i Stockholm som tjänar över 40 000 kronor i månaden ingår i den beskrivningen, för det är nästan så man vill tolka Östros resonemang.

En sista tanke tillägnar jag Lisbeth Håkansson, 73-årig änka på Lidingö. Hon är enligt kartläggningen som gjorts, utpekad som den stora förloraren på ett förslag som tydligt slår mot de som bor i områden med höga taxeringsvärden, den om de rödgrönas förslag om ny fastighetsskatt. Det handlar egentligen inte om fashionabla Djursholmsvillor eller bostadsrätter i Stockholms innerstad som påverkas, det räcker dock med en liten sommarstuga i ett attraktivt område. Det är i mitt tycke den mest orättvisa skatt som finns förutom förmögenhetsskatten, inte för att just förmögenhetsskatten enligt dem riktas mot de som har råd att betala den utan att den likt fastighetsskatten slår mot helt vanliga människor om man vill kalla det på det viset.

De som vinner på detta är just innerstadsborna, det pekar slopandet av uppskovsräntan på. De rödgröna vill ju just peka på att just boende som i Djursholm är de stora vinnarna på regeringens förslag. Vad som glöms bort att alla attraktiva ytor bebos inte av höginkomsttagare, det är även helt vanliga människor som haft sitt leverne där långt innan folk fann området attraktivt. Det är just därför som det inte räknas efter vad som står byggt på tomten, herrgård eller stuga, det är marken som är värdefull.

Om dessa bör valet handla om, just de vanliga människorna, de med vanliga inkomster, de som drabbas av den orättvisa fastighetsskatten. Där stannar jag och tänker till, varför glöms dessa bort av de rödgröna? Varför levererar de en vilja om att rikta in udden mot höginkomsttagare när det är just de som tjänar på förslaget? De rödgröna måste visa på vad de vill, om det är solidaritet med de som de sägs företräda, eller om det är en politik som egentligen gynnar just de som inte tillhör de som de sägs vilja företräda.

Bloggar: Mary, Per, Peter.

M lyfter på politik, S på opinion

Jag förvånas inte över att nästan en tredjedel av de socialdemokratiska väljarna föredrar Fredrik Reinfeldt för Mona Sahlin. Det speglar mycket av det politiska landskapet i Sverige, det är här valet vinns. När det nu är ett faktum att valet står mellan två alternativ, blir det också tydligt för väljarna inte handlar om vilket parti som de vill som regeringsbildande. Det handlar om vem som ska leda regeringsarbetet, Reinfeldt eller Sahlin. Nu står mycket av utmaningarna hos de två regeringsalternativen, inte bara att visa på sin politik, utan vem som har den mest förtroendeingivande företrädaren. Om de rödgröna har gynnats i opinionen under mandatperioden, visar opinionen på att Reinfeldt är den mest förtroendeingivande regeringsföreträdaren.

När de rödgröna presenterade mycket av inriktningen kring sin politik den 3 maj var det tydligt vilken väg som de vill gå. Det visade mycket på en politik som tar en tillbaka till valet 2006, förändringsarbetet har nästan uteblivit. Det är lite nygammalt som präglar de rödgrönas politik. Dock tolkar jag lite kring många andra, att de rödgröna inte verkar visa på vad vad de egentligen vill. Faktum är att tre miljoner löntagare får högre skatt, faktum är att höjda bensin- och kilometerskatter slår hårt mot folk, speciellt på landsbygden. Det med tanke på att de nästintill inte kompenserar för sina höjningar mer än att lova en höjning av reseavdragen.

Vad ska Alliansen göra åt det? Det är att visa på att de rödgrönas politik i praktiken är orättvis då den leder till likt den politik som de hade mellan 1994-2006, tro att jobben kommer av sig själv utan att genomföra jobbskapande åtgärder. Skattehöjningar på inkomster för att finansiera bidragshöjningar kommer om de ledde till ökade klyftor under den förra S-perioden säkerligen leda till samma sak om de nu skulle få nytt förtroende. Förlorarna blir de med låga inkomster då skillnaden mellan bidrag och lön på arbete blir mindre. Alliansen har spelat på rättvisan att kunna leva på eget arbete, att lönen räcker och behovet av det sociala skyddsnätet inte sträcker sig längre än till det mest utsatta. Det är ju viljan, att det sociala skyddsnätet ska fånga upp de mest utsatta och där måste de två regeringsalternativen visa på hur de vill nå dit.

Jag noterade hos Peter Andersson att Sahlins stora fördel mot Reinfeldt är hennes politik. Jag börjar fundera på det faktum kring varför det är på det viset att Socialdemokraterna och de rödgröna tenderar att backa till följd av att de pressas på politik. Ser man till trenderna i opinionen har den varit ganska tydlig. Alliansregeringens opinionsstöd har tydligt påverkats av deras prestation och sin politik, de rödgröna har tjänat mycket på att spela på den allmänna opinionen och genom att försöka framstå som ett mer humant alternativ då allt som oftast har spelat på folks känslor snarare än att spela med sin egen politik.

Ska man se till Alliansens utmaningar inför valet finns det två stora, att framställa det rödgröna experimentet som icke ansvarsfullt ur en politisk synvinkel, att Alliansens politik visar på hur man kan ta ansvar under en kris, men även genomföra svåra men viktiga reformer. Den rödgröna sidans främsta kort under mandatperioden har ju varit att försöka spela på Alliansens politik som orättvis, effektivt utnyttja opinionen i media och spela på folks känslor. Men nu söker de mandatet att regera Konungariket Sverige, och det måste de göra med en plan på hur de tänker förändra Sverige. Alliansen har varit tydliga på att inte lova mer än vad som kan genomföras, därför har de hållit sig ganska korta om vad de vill gå till val på, mycket på grund av rådande läge. Där måste de peka på tydligheten att visa på vad de egentligen vill, utan att mörka för väljarna. Är de rödgröna villiga att visa på vad de verkligen vill?

Bloggar: Göran.

lördag, maj 22, 2010

Wetterstrands politik skapar inte entreprenörsskap

Nej, jag vill inte heller säga att Maria Wetterstrand är en trovärdig person när det kommer till sakfrågorna. Jag märkte lite debatt på Twitter kring Kent Perssons inlägg, att det var Maria Wetterstrand som person som var fokus i Göran Skyttes kolumn. Till en början skulle det kunna låta som en attack på personen Wetterstrand, inte de frågor som hon och hennes parti driver. Jag får själv säga att just hennes person är något som har varit till hennes fördel, rak och tydlig i sitt resonemang, men vad tycker hon egentligen. Om det enligt Kent Perssons tycke är att det är kritik mot Maria Wetterstrand är just det som är mycket av problemet kring medias granskning av Miljöpartiet, för mycket fokuserar på hennes person och inte hennes politiska budskap. Där tycker jag dock att Skyttes resonemang pekar på vad Miljöpartiet iallafall egentligen tycker.

Som Skytte pekar på en rad entreprenörer, som Kamprad, Grimaldi och Percy Nilsson är detta personer som knappast har behövt stöd från staten för sina idéer. Man kan ju fråga sig vad det är som Miljöpartiet vill, när de vill underlätta för folk att bli entreprenör när de borde lägga fokus på hur det är att vara entreprenör. Jag skulle inte vilja påstå att det är brist på personer med goda entreprenörsförmågor, problemet enligt mig ligger i förutsättningarna att vara entreprenör i Sverige. Förmågan att få växa som entreprenör efter sina egna förutsättningarna är den mest rättvisa synen på entreprenörsskap. Förutsättningarna skapas genom att man ser till entreprenörernas bästa hela tiden, inte bara i någon form av uppstartsfas.

Där ligger mycket av Miljöpartiets fokus tycker jag, det är välkommet att försöka bli entreprenör, men om du misslyckas kan du ju alltid gå tillbaka till ditt gamla jobb. Det är ju oerhört cynisk politik att vilja skapa fler entreprenörer men inte se till deras förutsättningar att kunna leva på sitt entreprenörsskap. Jag kan säga likt kritiken från Skytte och några bloggkollegor, att detta är Miljöpartiets bristande trovärdighet i denna fråga, de vill skapa ett friår för att få in folk på arbetsmarknaden, de skapar ett form av friår för att folk ska få kunna prova på entreprenörsskapet. Det blir inte trovärdigt om man inte fokuserar på själva entreprenörsskapets förutsättningar. Där finns det andra som ser dessa utmaningar.

Bloggar: Fredrik, Peter.

Socialister sätter krisen på undantag



Gunnar Hökmark har visat i Europaparlamentet att att det behövs hårda tag mot att motverka den finanskris och de sönderkörda statliga finanserna som har skapat oro på den finansiella marknaden. Den nya finanskrisen är likt den gamla, jag har tidigare pekat på den, upphovet till finanskrisen skapades inte på Wall Street, det skapades av regeringarna själva. USA pekar på det exemplet att den första krisen påverkades av att man från politiskt håll la sig i bolånesektorn. Alla oavsett betalningsförmåga skulle få rätt till huslån. Låneinstitut kunde ta ökade risker då staten gick in som garant, de skulle ändå få sina förluster täckta om folk inte skulle kunna betala. Tillslut slog det bakut, Lehman Brothers konkurs skapade en lånekris.

Den nya krisen skapas i länders statliga finanser. För att möta krisens effekter av att företag tappar i efterfrågan har staten återigen blivit garanten för dåliga finanser. Företag som inte klarat av de marknadsmässiga förutsättningarna garanteras även här en lindring i form av massiva statliga stimulanspaket. Spanien, Grekland och Storbritannien är exempel förutom USA där detta exempel tillämpas. USA för den delen där bolånekrisen uppstod möter nu den första krisens effekter med att skapa en ny kris. President Obama går till historien som eldat på det amerikanska budgetunderskott mer än någon annan. Faktum är att han har eldat på budgetunderskott mer än alla tidigare presidenter tillsammans, inklusive George W Bush.

Sverige i sin tur fick sin släng av finanskris. Skillnaden här jämfört med många andra länder är en betydande sak enligt mig. De statliga finanseran har till skillnad från många andra länder inte satts på undantag. Alliansregeringen gjorde det klart att den kris som slog till inte skulle drabba kärnan i välfärden, på det sättet som den gjorde på 90-talet. Resultatet står helt och hållet i kontrast till många länder. Sverige kan möta tillväxten med utan krav på åtstramningar, skattehöjningar och nedskärningar. Hittills i år har kommun och landsting kunnat räkna med runt 38 miljarder mer i ökade statsbidrag. Under krisens inledande skeden ropades om att staten skulle gå in med liknande stöd. Samma visa som tillämpas ute Europa sjungs nu av den vänster som vill möta framtiden med samma insatser som i Grekland, Spanien och Storbritannien I ena stunden klagas det på det uppkomna underskottet, i andra vädjas det om insatser som skulle öka på underskottet ännu mer.

Socialisterna har i många fall visat på hur de ser på krisen. Det är omfattande investeringar, ökade utgifter och ökat skatteintag. Klarar man inte av att betala nu kan man alltid skjuta det på framtiden. Det märks inte minst i Europaparlamentet där socialistgruppen visat på ett ointresse att nu ta tag i det hårda jobb som innebär att ta Europas länder ur krisen. Det finns för dem inte i deras vokabulär att det måste till kraftiga åtgärder för att sänka budgetunderskott samt statsskulder. Det är något de vill ta när det blir bättre. Lika lite ansvar som länder har tagit för sin egen ekonomi, lika lite ansvar vill socialisterna ta för att få ekonomin i balans igen. Det är en blindhet inför hanteringen av skattebetalarnas pengar. Oppositionslandstingsrådet Ilija Batljan sa i debatten kring bygget av nya Karolinska Universitetssjukhuset att man blåser skattebetalarna. Detta kanske vore mer passande när man recenserar socialistgruppens vilja att vilja ta ansvar nu.

Bloggar: André, Den hälsosamme ekonomisten, Hökmark, Kent.
Media: AB, DN, SvD, SvT.

torsdag, maj 20, 2010

Inte mycket till övers för Björklunds rysskräck

Nej Jan Björklund, detta var inget bra utspel. För jag förstår inte varför det är viktigt att lyfta det här förslaget då han har haft åtskilliga möjligheter att lyfta förslaget om ökade resurser till försvaret. Varför är förslaget dåligt? Den främsta anledningen är den omställning som det svenska försvaret genomgår till att bli mer internationellt inriktat. Men det passar inte att ha möjlighet efter möjlighet att ändra Alliansens försvarspolitik och nu göra utspel om att den är bristfällig. Varför kom inte kritiken tidigare?

Idag tog Sverige ytterligare ansvar kring utvecklingen i Afghanistan. Där ligger mycket av fokuset på det nya svenska försvaret. Insatser för att möta konflikter där de existerar för att hindra att de sprids. Jan Björklund ger en helt annan syn, resurserna behövs mer hemma. Totalt i strid mot den förändring som det svenska försvaret genomgår. Det är inte ett direkt vältjamat utspel, inte minst med tanke på att detta kan utnyttjas av oppositionen som tidigare visat på total oenighet kring försvarets viktigaste fråga, den om insatsen i Afghanistan.

Det är förstås tråkigt att Björklund lever kvar i den gamla devisen att Sverige främst hotas vid sina gränser, det från en fiende som på länge inte gett antydan på ett angrepp. Jag förstår om Jan Björklund vill utveckla svensk försvarspolitik i egenskap av Folkpartieldare, han har ju ändå en hel del erfarenhet av det svenska försvaret. Dock är inte det bara rena förslag från Björklund, det är en kritik av den gemensamma försvarspolitik som Alliansen har drivit fram och som Jan Björklund har haft högst inflytande i. Det är förståeligt att Tolgfors reagerar. Sverige behövs mer internationellt än att spana efter en imaginär fiende.

Bloggar: Johan, Kent, Krassman, Tolgfors.
Media: AB, DN, Exp, SvD, SvD, SvT.

Ett ökat ansvar för Afghanistan

Torbjörn Pettersson från Svenska Afghankommittén blir ny ambassadör i Kabul, Krister Bringéus får en ny roll i den svenska närvaron i Afghanistan. Detta görs för att stärka den svenska civila närvaron i Afghanistan. Därmed tas ytterligare steg för att säkerställa en god civil uppbyggnad av det afghanska samhället. Jag tycker förslaget är bra, då både militära och civila insatser sätts i fokus för den svenska truppnärvaron. Nytt för denna satsning är just att en civil representant placeras i Mazár-e Sharif för att stärka de svenska civila insatserna i Afghanistan.

Det är viktigt att det svenska deltagandet i Afghanistan stärks på detta sätt. Det tas nu tydligare tag gällande både de militära samt de civila insatserna för säkerställande och uppbyggande av det civila afghanska samhället. Det går inte heller att tvivla att detta är ett ambitiöst grepp att att ytterligare stärka den svenska närvaron i Afghanistan. Det finns egentligen inget annat alternativ som är seriöst, att dra tillbaka den svenska närvaron är djupt osolidariskt för Afghanistans utveckling.

Inga kan provocera som CUF

Elias Giertz är en ny förmåga inom Centerns Ungdomsförbund. Helgens nya kampanj med deviserna "arbetsmarkanden är ett jävla skämt" och "Fuck facket 4-ever" var ju inslag som redan upprört en hel del och fått många s-bloggare att slå bakut. Varför är det på det viset? Kanske för att CUF slår in en kil i den institution som de svenska Socialdemokraterna värnar allra mest, fackföreningsrörelsen.

Jag var personligen imponerad över att CUF vågar vara lite icke-PK, det måste vi inom ungdomsförbunden vara för att politiken ska kännas lite spännande för oss unga politiskt aktiva. Nu gick Alias ut med en debattartikel som upprörde, inte bara för artikelns innehåll, utan för att den kom från en person som inte borde ha något att säga pga av hans ålder, han är ju ändå bara 14 år.

Jag är lite imponerad över vilken förmåga CUF har att provocera. Man kan säga att ju mer det upprör, ju mer rätt har man. För inget är så upprörande att visa på hur orättvis motståndares förslag är. CUF får återigen in ett tjuvnyp, ett tjuvnyp så känsligt att det upprör minsta socialdemokrat, för inget kan väl vara så känsligt som att en 14-åring visar sig ha ett bättre förslag än en en partiledare som har ambitionen att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Som grädde på moset bjuder Elias på en liten hälsning.



Bloggar: Ingrid, Johan, Magnus.

onsdag, maj 19, 2010

Mot 19/9 med jobben som fokus

Valrörelsen är här och nu, även om många inte märker det. Men för många av oss aktiva inom politik, från riksdagsledamöter till gräsrötter har redan siktet inställt på den 19 september och ingen tid får spillas. Till råga på allt har media snappat upp att detta val är viktigare än något annat val på mycket längre. Kanske är det därför som bevakningen är mycket högre nu än förr. I morse var Fredrik Reinfeldt i Svt:s morgonsoffa. Budskapet från honom är likt det som kommer bli det avgörande i denna valrörelse. Jobbpolitiken kommer bli den avgörande frågan i detta val, man kan vända och vrida på vilken undersökning som helst, men jobbfrågan kommer bli den viktigaste.

Jag har inget att tveka om när det gäller Reinfeldts budskap. Jobben måste växa till genom att fortsätta arbetet för att underlätta för jobb och företagare. Det måste bli billigare och mindre krångligare att anställa. Med utgång från det måste de avgörande frågorna som bör ställas vara, hur blir det inte färre jobb för unga för att det blir dubbelt så dyrt att ha dem anställda när det blir fler av att slopa arbetsgivaravgiften för de som anställer arbetslösa ungdomar? Hur blir det fler i jobb om de med högst inkomster får tusenlappar i höjda bidrag om de inte arbetar, och hur blir det fler jobb om man gör det dubbelt så dyrt för vissa företag inom tjänstesektorn att utföra sina tjänster?

Till råga på allt går Socialdemokraterna ut och anklagar regeringen för att bedriva en bidragspolitik, inget annat är mer skrattretande. För mig känns det hela lite ironiskt. Alliansen anklagas för att har ökat bidragsberoende under en tid då den globala finanskrisen har slagit som värst. Det kommer från ett parti som går till val på att ännu mer öka bidragsberoendet, höja skatterna för de som arbetar för att ge mer när man inte arbetar, särskilt för de med högre inkomster. Det var just det som skapade klyftorna mellan 1995 och 2006, en god ekonomisk utveckling möttes inte av aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Man hävdade att jobben kom av sig själv, men det var inte tillräckligt Den goda ekonomin kom de i innanförskap mest till godo. De i utanförskap hamnade efter, inget annat var värre för de ökade klyftorna än att fler aktiva åtgärder sattes in när det som mest behövdes.

Det kommer bli Alliansens två viktigaste uppgifter, att peka på att en politik som gör det billigare och enklare att anställa samt gör det mer lönsammare att jobba samt att ställa de rödgröna till svars för en ungdomsskatt som gör det dubbelt så dyrt att ha unga anställda utan att det enligt dem inte har någon effekt, trots att de anser att en slopad arbetsgivaravgift för arbetslösa ungdomar ska ge fler jobb. Det är viktigt att se att jobben inte kommer till genom ett trollslag. Aktiva insatser behövs för att främja en god jobbutveckling, att företag får växa, att stora företag tillåts växa ännu mer. Vi kan diskutera många andra viktiga frågor. Men resurserna i skolan, sjukvården och äldrevården utgår från att fler jobb kommer till. Välfärden kan inte växa på något annat sätt. Mer resurser kommer till för att företag tillåts växa och får möjligheter att anställa, för att vi kan ta en liten del för att utveckla välfärden. Det är den enda vägen.

Bloggar: André,

Något för dagens goda nyhet?

WHO har återigen visat på den goda utvecklingen i världen. De nödvändigheter som vi i den utvecklade världen tar som given blir nu mer och mer en vardag för folk världen över. Många av de länder som tidigare funnits i svår fattigdom visar på en utveckling som pekar i en annan och mycket bättre riktning. Här är några utdrag på vad som har hänt under de senaste åren:
  • Den globala barnadödligheten har mellan 1990 och 2008 minskat med 30 procent. Det motsvarar nästan fyra miljoner färre barn som avlider nu än för tjugo år sen.

  • Undernäringen har minskat från 25 till 16 procent.

  • Tillgängligheten till rent dricksvatten har ökat från 77 till 88 procent mellan 2001 och 2008.
Detta visar på att fler länder utvecklas i en mer positiv riktning. För övrigt vill jag tipsa om Gapminder, ett fantastiskt statistikverktyg som visar på hur utvecklingen har skett i de länder som lämnar fattigdomen jämfört med de som inte fortfarande ligger efter. Det visar att hälsa är en bidragande orsak till ekonomisk utveckling. Det ger även resultat på gällande barnadödlighet, medellivslängd samt antalet födda per familj. En tydlig skillnad mellan utvecklade länder och mindre utvecklade länder är att i mindre utvecklade länder föds färre barn per familj. I de länder som utvecklas i snabb takt märks föds allt mindre barn per familj. Det är helt klart att arbetet för att främja ekonomisk utveckling är den starkast bidragande orsaken till att lösa många av de problem som finns i mindre utvecklade länder.

Det finns inget alternativ utan Förbifarten

Trafikverket har byggt prognoser som talar för att problemen inte försvinner vid förbifartens byggande, 10-15 år räknar man med för att kapaciteten ska vara otillräcklig. Trots dessa prognoser ändrar det inte mitt ställningstagande gällande förbifarten. Att scenariot som byggs upp är illavarslande, går det att jämföra med det mest troliga scenariot utan förbifarten. Stockholm idag skulle korka igen totalt om man ser till den befolkningsökning som sker. Man måste även se förbifarten som en del i helheten, inte som den ultimata lösningen. Satsar man inte vägar, kan man inte satsa på kollektivtrafik som behöver vägarna.

Det stora problemet är inte bara trafikstockningarna, ett stort bidragande problem är att många resor är totalt onödiga. Folk tvingas att resa in till stan för att vända. Därför byggs mycket av de kollektiva trafiklösningarna på tvären, för att underlätta resandet och minska de onödiga resorna. Det är en viktig aspekt att ta hänsyn till. Om Storstockholms lokaltrafik ska bli effektiv och mer tillgänglig är det viktigt att se till alla aspekter, bygg vägar, bygg ut kollektivtrafiken, satsa på att länka samman kollektivtrafiksträckor med varandra för att underlätta resandet och minska de onödiga resorna.

Bloggar: Helena.

Betyg ett instrument för barns utveckling

Regeringen vill nu införa betygen från årskurs sex. Man lägger nu grunden för en skola där kunskapsutvecklingen allt mer följs från tidigare ålder. För mig handlar det om ett viktigt steg i utvecklingen av den svenska skolan. Det går inte att dalta vare sig med skolan eller dess elever, utbildningen är till grund för att barn ska klara sin framtid. Det är den viktigaste delen i samhället förutom arbetsmarknaden. Genom skolan och en ständig kunskapsutveckling görs barn redo för vuxenvärlden. Men det behövs verktyg för att följa barns utveckling, där är betyg en viktig pusselbit.

Det är viktigt att antyda att betygen är inte en form av siffra eller bokstav på ett papper. Det är mycket mer än det. Betyget ska spela roll för den enskilde elevens utveckling över tid. Det är viktigt att följa varje elevs utveckling under hela tiden. Det för att fånga upp de svårigheter som elever upplever under skolgången. Detta har tidigare varit ett problem, man har inte riktigt sett problemet utan skjutit det på framtiden. Resultatet har visat sig tydligt när steget till gymnasiet ska tas. Det har varit ett problem som har dolts och som inte tagits på allvar.

Vad gällande regeringens förslag på betyg är det helt nödvändigt. Betyg är ett kvitto på den enskilde elevens utveckling, därmed behövs betygen tidigare. Vikten av att följa barns kunskapsutveckling är inget som nedprioriteras. Det är viktigt att följa barns utveckling av dag ett. Den enskilde eleven och dess föräldrar bör hela tiden ha vetskap om hur denne ligger rent kunskapsmässigt.

När nu detta steg tas gör man mer för att förbättra kunskapsutvecklingen i skolan. Jag anser inte att barns stress ökar i och med att betyg införs tidigare. Inget annat är väl mer stressfyllt än att få reda på hur man ligger till mindre än två år till gymnasiet. Detta är ett viktigt steg att på ett bättre sätt följa barns utveckling. Kan betygen visa på något är det om insatser behöver sättas in för att rädda upp situationen. Görs den i rätt tid, och i många fall tidigare än nu, minskas risken för utslagning inom den svenska skolan.

tisdag, maj 18, 2010

Arbetet för jämlik sjukvård fortsätter.

Är det något som har varit fokus för Moderaterna under mandatperioden är det den svenska sjukvården. Sjukvården, i synnerhet den offentligt drivna har dragits med en rad brister som lett till att patienter har satts på undantag, ojämlikheterna har ökat, fokus på patienters inflytande var lite främmande. nu märks en annan syn i svensk sjukvård. Mer fokus sätts till patienten och mindre fokus till systemet sig. Hela utvecklingen av svensk sjukvård har tagit sig en helt annan inriktning under de senaste åren, vilken var till gagn för patienten i fråga.

Svensk sjukvårds problematik är inte bara de långa köerna, det är heller inte jämlik i alla landsting, stora variationer kan ske mellan de olika landstingen, från bra exempel som Halland och Västmanland, till dåliga exempel som Gävleborg och Västernorrland. Det sistnämnda landstinget var det enda som inte kvalificerade sig för Regeringens kömiljard. Den satsningen var en åtgärd specifikt för att landstingen skulle ta itu med de långa köerna, vilket gav resultat, tyvärr inte i Västernorrland som blev utan medel. Jag har tidigare lyssnat till Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd i Stockholm och Moderaternas talesperson i sjukvårdsfrågor. Utmaningen enligt henne ligger mycket i att komma åt ojämlikheten i vården. Att tillgången till behandlingar och läkemedel är densamma i hela landet.

En av förbättringarna är helt klart patienträttighetslagen. Det är viktigt att det finns tydlighet inom sjukvården, regelverket ska vara strikt men enkelt. Dessutom ska patienterna veta vilka rättigheter som de har, det är det inflytandet som de förtjänar, valfrihet i sjukvård måste gå hand i hand med ökat patientinflytnade. Att öppna upp sjukvården ger patienten mer inflytande. Det ger mer av ett kundperspektiv, patienten är en kund som ska ses efter sina egna förutsättningar och krav. Ökad valfrihet och inflytande stärker sjukvårdens ansvarstagande att behandla patienten väl, annars har den möjlighet att gå någon annanstans. Konkurrens är inget farligt utan ett medel för sjukvården att stärka sin kvalitet och göra den mer jämlik, varän man får sin behandling.

Utmaningarna framöver ligger att utveckla svensk sjukvård för att öka patienters inflytande allt mer. Vårdvalet i Stockholm har gett upphov till 37 nya vårdcentraler. Kömiljarden har gett effekter i nästan alla landsting. Till det behöver Socialstyrelsens riktlinjer sättas mer i fokus, de är till för att säkerställa en säker, tillgänglig och mångsidig sjukvård som ser till patienten före allt annat. Arbetet att utveckla sjukvården och göra den mer jämlik oavsett var man bor och vilken ekonomisk status man har. Det är de krav som man om rimligen kan kan ställa på den svenska sjukvården, speciellt den offentligt drivna sjukvården som ska vara till gagn för alla.

Bloggar: Daniel, Filippa och jag, Kent, Lotta, Peter.
Media: SvD.

Girigheten skapades inte på Wall Street

Vilka har varit de mest giriga genom den ekonomiska krisen? Jag ramlade över en krönika i Aftonbladet som tog fäste i en nyutkommen film, just en fixerad berättelse som trots det är ganska relevant. Men man börjar undra hur man tänker då då kritiken utgår från en film, producerad av den verkstad som varit ganska politiskt influerad som just Hollywood. Sanningen är den att vi behöver varken kolla till filmens värld eller till finanskvarteren, krisen har skapats på annat håll.

Det som dokumentärfilmen Överdos förklarar är just det faktum att den situation som skapas är kring hur länder bygger upp stora skulder genom överdriven statlig konsumtion och skjuter betalningen på framtiden. Gunnar Hökmark beskriver i sin blogg om hur EU:s socialistdelegation har en vilja att skjuta skuldsaneringen på framtiden. De vågar inte visa på ansvarstagande, vilket förstås är illavarslande. Länders ansvarslösa hållning till skattebetalarnas pengar har gått överstyr på vissa håll. Det är en kris som skapas inne på regeringskanslierna, långt från finansgatorna.

Vad är då erfarenheten? "Greed is good" proklamerades det efter den första Wall Street-filmen. Verkligheten är den att girighet existerar långt utifrån finanskvarteren. Det är snarare på det viset att girighet är en mänskligt beteende snarare än ett beteendesätt bland investerarna på världens börser. Nu har regeringar och stater visat på att girigheten har fått ett nytt ansikte. Det är de konsekvenserna som skattebetalarna nu får erfara.

måndag, maj 17, 2010

Stabila finanser är valvinnande

Stabila statliga finanser är en viktig fråga i valet, det om man får tro det Finanspolitiska rådet, regeringens egeninstiftade institut. Därmed går de på samma linje som regeringen Reinfeldt har bedrivit under sin mandatperiod att den ordning och reda som de har viljat hålla har gått hem hos rådet. Det kan tyckas att detta blir en viktig för en sammanhållen och stabil regering att denna fråga blir av vikt när de söker väljarnas förtroende i höst. Jag är inte emot att just denna fråga belyses, inte heller Reinfeldt och Borg har inget emot att denna fråga belyses. Det finns de som har viljat använda budgeten till mycket annat, och Sverige kunde ha funnits i en helt annan position om denna politik hade bedrivits.

Dock kan jag finna det lite tvetydigt i Finanspolitiska rådets rapport. Arbetsmarknadssatsningarna är något som regering kunde ha gjort mycket bättre. Min fråga rådet hade viljat se skulle ske på det området. Arbetsmarknadsutbildningarna skars ned när de ansågs var för många i en tid när de inte spelade stor roll. Det är värt att notera att dessa har byggts ut när det nu behövs. Alltför stora arbetsmarknadsmässiga satsningar enligt mig skulle skapa stora kostnadsökningar. Det är viktigt att se Sverige som det är, ett extremt exportberoende land. Jobben växer fram främst genom att regeringen går in och styr arbetsmarknadens utformning, gör den mer flexibel i syfte att företag vill rekrytera.

RUT och ROT är en spännande fråga och en fråga som tas upp av rådet. Regeringen bör känna sig nöjda över den bedömning som rådet ger i frågan om RUT, en samhällsekonomisk effektiv. Det är förstås bra och helt rätt. Fler företag inom tjänstesektorn, en bransch där möjligheten för många nya jobb är stor bör få del av skattelättnader. Det kan tänkas vara favoriserande med riktade skattelättnader mot vissa företag, men Finanspolitiska rådet tycks gilla RUT-reformen. Låt oss då se hur vi kan utveckla i riktningen mot en generell skattelättnad för alla företag. Det är ju en signal som regeringen kan skicka till företag som är etablerade och vill etablera i Sverige.

Finanspolitiska rådet är enligt mig en bra instititution som bör fortsatt spela en viktig roll i regeringens finanspolitiska hantering. Rådet har till syfte att vara opolitiskt och se till vad som är bäst för Sveriges ekonomi både nu och framöver. De ser även till omvärldens förutsättningar och utamningar då Sverige som exportland påverkas extremt mycket av utvecklingen i omvärlden. Just stabilitet är en viktig fråga som bör få en mer central roll inom det internationella samarbetet, inte minst inom EU. Därmed fyller Finanspoltiska rådet en oerhört viktig roll, en roll så pass viktig att dess utveckling bör diskuteras.

Media: SvD, SvD, SvT.