torsdag, september 30, 2010

Sanningens ögonblick närmar sig

Fredrik Reinfeldt fick kritik i början av sin statsministerperiod för att han var för osynlig. Nu kan man undra vad detta beror på, att han efterträdde en man några kostymstorlekar större eller en ledare som hade förmåga att sätta ner foten i varje regeringsdepartement och styra och ställa på sina villkor. Att fylla den rollen var ju inte tänkt hos Fredrik, han hade några år tidigare format Alliansen med sin tre borgerliga vänner uppe i västerbottniska Robertsfors. Fyra plantor såddes, en för varje partiledare, men en planta för en ny politisk rörelse och en ny typ av ledarskap.

Fredrik Reinfeldt tog mer rollen som den lyssnande ledaren, mannen som inte rörde ett finger innan han hade rådgjort med sin finanspolitiske nestor, finansminister Anders Borg. Under tiden förvandlades allas vår Fredrik till en person som mer försökte ta på sig rollen som en ledare för ett nytt statsbärande parti, jämförelser med Erlander snarare än med de förebilder som jag har i Reagan och Thatcher, var de som byggde Fredrik Reinfeldts framtidsbild. Målet var ju som sagt att få Moderaterna att bli det som Niklas Wykman brukar beskriva det som, ett politiskt default i svensk politik.

På senare tid har Fredrik Reinfeldt mer gått upp i en roll som den mystiske ledare. Sedan valnatten har Fredrik synts till i få stunder offentligt, hemlighetsmakandet har varit stort, de enda som har en föraning vad som går genom tankarna på statsministern i det där hörnrummet uppe på Rosenbad är några få förunnat. Vad som kommer från Reinfeldt är det enda som enligt honom som går att säga som sant. Nu stundar tiden när alla kort måste läggas på borden.

Nu återstår dock faktum om hur Reinfeldt lägger ut det borgerliga regeringslaget. Frågan om hur fördelningen mellan partierna i Alliansen kommer besvaras. Moderaternas framgång i valrörelsen betydde mycket för att Alliansen kunde regera vidare, om än i minoritet. Därmed ökar spekulationerna om att Reinfeldt nu skulle öka sina krav på fler moderata ministrar i sitt kabinett. Nu är det som sagt ett taktiskt spel, Alliansen är trots allt fyra, och Alliansen är inte starkare än sin svagaste länk. Att vara största parti i Alliansen är ett ansvar, att vara
stor är också att vara snäll som vissa uttrycker det.

Efter det sista regeringsmötet inför det högtidliga riksmötet på tisdag är det många som undra hur Fredrik Reinfeldts laguppställning kommer se ut. Få är de som vet, ingen är det som kommer säga något. Allt finns på den lapp som Fredrik Reinfeldt läser upp inför Hans majestäter, kungliga högheter, talman, riksdagsledamöter samt övriga åhörare. De som berörs, vet säkerligen om sitt framtida öde redan nu, det är först på tisdag som vi vet om hur allt ligger till.

Bloggar: Högberg, Johan, Kent, Mary.
Media: AB, AB, DN, DN, Exp.

onsdag, september 29, 2010

Sahlin Wetterstrand ser fördelar med samarbete

Det regeringsförberedande arbete som nu har skett har förbigåtts av en hel del spekulationer om hur Alliansregeringen under de kommande fyra åren ska kunna uppbära tillräckligt stöd för att undvika hamna i en position där deras regeringsinnehav på allvar skulle utmanas. Nu tornar en helt annan bild upp om hur de rödgröna ter sig allt mer splittrade i sättet att bemöta Alliansen. I en situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet bjuds in till samtal med statsminister Fredrik Reinfeldt, lämnas Vänsterpartiet utanför. Det skapar förstås en irriterad situation, men en situation som med säkerhet var väl föruttänkt.

Genom denna hantering som förstås var nödvändig, förvandlades det rödgröna samarbetet till en samlad kamp mot en Alliansregering i minoritet till en fråga om huruvida det samarbetet kommer att överleva. Att just Lars Ohly som med Vänsterpartiet lämnas utanför gör honom förstås angelägen att kämpa för att hålla ihop samarbetet. Utan en gemensam agenda, i synnerhet en gemensam budgetmotion blir det rödgröna samarbetet allt mer meninglöst. Vad som väntar det rödgröna samarbetet återstår att se. Dock arbetar Alliansen och Fredrik Reinfeldt efter fler vägar att slå in sig hos de rödgröna, i synnerhet Miljöpartiet.

Vad är fördelarna främst för Miljöpartiet att ingå fler samarbeten med Alliansen? Fördelen finns att de mer kan få igenom mer av sin linje än att behöva rätta sig efter sina rödgröna kamrater. Skolan, arbetskraftsinvandring, förmögenhets- och fastighetsskatt och Afghanistanfrågan, områden som
man pekar ut som områden där Alliansen och Miljöpartiet kan komma fram till gemensamma beslut, är några.

Likt många andra ser jag den bild som både Mona Sahlin och Maria Wetterstrand nu arbetar efter. Både finner sig i en position där de kan dra fördelar av den situation som uppstår nu när Alliansen inte befinner sig i majoritet. Men det är inte det som gör Alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt svag. Det är snarare det som visar på det nödvändiga i regeringsbildandet. Tack vare blocköverskridande samarbeten har regeringsarbetet fungerat tidigare då regeringen befunnit sig i en minoritetsposition. Läget där ett ytterlighetsparti ska begränsas rent beslutsmässig har skapat ett läge där två partier hamnar i ytterligheten. Det är förmodligen det som skapar irritation hos Lars
Ohly.

Fredrik Reinfeldt har förstås skapat en situation där det rödgröna samarbetet hamnar i fokus snarare än hans förmåga att kunna få ihop ett hållfast regeringsunderlag. Genom att låta både Sahlin och Wetterstrand få gripa efter små, men betydelsefulla halmstrån, har det skapats en situation där det rödgröna samarbetet slits mellan förmågan att hålla ihop och ambitionen att få vara med och påverka. Att situationen med ett minoritetsstyre har skapat ett läge där Sahlin får ytterligare en chans att påverka, är det förstås lockande när statsministern sträcker ut en hand. Är det mer lockande än att hålla ihop det rödgröna laget? Det var ju ett lag som var tänkt att återta makten, kommer det fyra år där de gemensamt kämpar för att splittra Alliansens regeringsunderlag, eller kommer det fyra år där Fredrik Reinfeldt fortsätter att få till ytterligare blocköverskridande samarbeten, i syfte att hålla ytterligheterna utanför all möjlighet att påverka?

Bloggar:
Eva, Kent, Mats, Peter, Tokmoderaten.
Media:
AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD.

Vänsterpartistisk filmare manipulerar filmmaterial?

Det var en intressant debatt imorse på TV4 Nyhetsmorgon. Debatten var föranledd av filmen "En trovärdig man?", om Carl Bilds förehavanden i Sudan under Lundin Oils etableringar i området. Carl Bildt, då styrelseledamot i Lundin var aktiv i de diplomatiska kontakterna mellan Lundin Oil och folk i Sudan. Nu ska hans agerande utredas för människorättsbrott. Vilken sanning som ligger i det hela får utredningen utvisa. Vad som är dock är intressant är just den partsinlaga som nu kommer från en person som ligger bakom mycket av filmmaterialet till filmen "En trovärdig man?". Journalisten Bengt Nilsson som bevakat konflikten i Sudan sedan 1983, anklagar Wehcselmann för att manipulera Nilssons filmmaterial.

Nu blir ju historien lite intressant, den enda svenske filmaren som var på plats under 2001, vilket mycket av filmen kretsar kring, hävdar att hans material har manipulerats. Konflikten mellan Sudans regeringar och gerillagruppen SPLA pågick mellan 1983-2005 innan ett fredsavtal uppnåddes. Det som Bengt Nilsson nämner är att denna gerillagrupp inte ens nämns i filmen. Konstigt, en part i en konflikt som inte ens kommer på tal i en dokumentärfilm gällande förhållandena i södra Sudan.

Nu blir det ju ganska intressant när man vet Maj Wechselmanns bakgrund. Maj Wechselmann är inte bara en känd dokumentärfilmare med vänsterprofil på sina filmer, hon är även aktiv i Vänsterpartiet, bland annat stod hon på 13:e plats på Vänsterpartiets valsedel i Europaparlamentsvalet 2009. Vilka ambitioner hade egentligen Maj Wechselmann med dokumentärfilmen? Eftersom hon inte har varit i Sudan själv, har hon använt sig av en annan filmares material. Är det en då en film med syfte att beskriva Lundin Oil, och en nuvarande utrikesministers eventuella agerande i södra Sudan eller är det en aktion riktat mot en politisk motståndare som Carl Bildt får beskrivas?

Media: SvD.

fredag, september 24, 2010

Ett valfia(s)kos väntande efterspel

Jag kände idag en stor vånda att vilja skriva något på bloggen. Politiken tar sin energi och vi är alla som är aktiva inom politiken är rätt slutkörda. Medan den vanliga befolkningen oförtrutet kämpar på med vardagens bestyr befinner många politiker sig i någon form av dvala. Eftervalsanalyser avlöser varandra, misstänkligheter gällande valresultatet är det som fått stort fokus idag. Ett tråkigt efterspel till något som borde ses som en demokratisk höjdpunkt ger en del smolk i bägaren. Nästan 85 procent tog sig till valurnorna detta val, en rekordstor skara gjorde sitt val långt i förväg. Kan man ana att politiken börjar engagera människor igen? Det vore i detta fall väldigt glädjande. Det fyra senaste åren har varit väldigt händelserika, en ny regering som gick till val på att genomdriva reformer fick väljarnas förtroende. En politisk omläggning har präglat de senaste åren. Vissa har gläds, andra har upprörts, människor har fått en ljusare framtid, andra har hamnat i kläm i de många system som samhället är konstruerat av.

Det är många som kommer fundera kring vad so borde ha gjort annorlunda. Alliansen fick till slut se sin majoritet gå upp i rök, då hanterandet av ett nytt riksdagsparti inte togs på största allvar. Intåget av Sverigedemokraterna skedde till stora delar på att de lyckades med sin agenda, att undvika bli granskade för sin politik och kunna bygga ett martyrskap. Ett parti som spelade på folks missnöje, polerade sitt partis image, förvaltade ett växande väljarstöd och arbetade sig till slut in i politikens finrum. Självkritiken bör vara stor hos de etablerade partierna och media som hellre fokuserade på att snacka in Sd i riksdagen istället för att allvarligt ställa Sd till svars för sin politik.

Att Alliansen nu sitter kvar i regeringsställning är klart, dock i en situation som minoritetsparti. Det är i och för sig inget ovanligt. Det svenska valsystemet som inte var konstruerat särskilt bra för ett åttonde riksdagsparti har många gånger tidigare gett upphov till en situation där folket har fått sett en minoritetsparti. Paradigmskiftet från flerpartisystem till blockpolitik var ett sätt för Alliansen och de rödgröna att kunna regera med en stabil majoritet i ryggen. Nu grusades den möjligheten, de konsekvenserna lär få sitt efterspel.

Vad gäller situationen kring Alliansen är att de fortsatt kan regera Sverige, men med ett mer osäkert underlag. Efterspelet fokuserar mycket på det som försökte, men föll platt. Som jag
tidigare i veckan påpekade hade en rannsakning av partiet och dess politik inte tagits på riktigt allvar. Nu befinner sig Socialdemokraterna återigen på ruta ett, samma position som efter valnederlaget 2006. Nederlaget 2006 blev ett fiasko 2010. Nu kommer den väntade mellankongress där det sargade, före detta statsbärande partiet nu ska ta itu med sin fallna gloria. Nu går det inte längre att ducka, mellankongressen kommer bli en smärtsam process, men den är behövlig för att Socialdemokraterna inte ska falla ytterligare.

Jag tror inte att Mona Sahlin kommer att lämna partiledarskapet i detta läge, hon har överlevt många motgångar i sin politiska karriär, det här är hennes sista chans i det politiska rampljuset. Sista striden är ett lystmäte för arbetarrörelsen, att fimpa Mona i detta läge vore lite väl drastiskt av partiet. Dock kommer säkert diskussionerna att finnas. Men andra diskussioner lär följa, partiet befinner i sig en desperat situation att inte bara förnya sig, utan bara föryngra sig. Det bör vara det mest prioriterade arbetet för den kriskommission som nu allvarligt ska analysera Socialdemokraternas totala fiasko.

Jag skriver det här för jag fortfarande finner Socialdemokraternas roll i svensk politik som viktig. Socialdemokraterna har prä
glat hela 1900-talet, dess roll i den politiska debatten spelar roll. En stark opposition är viktig för den politiska debatten. De perfekta reformerna finns inte som Alliansen många gånger har påpekat, därför finns behovet av en konstruktiv debatt. De politiska ungdomsförbunden spelar sin roll, människor som är aktiva inom sociala medier är viktiga. Men en opposition är viktigt för det politiska arbetet, det är det som gör politiken levande. Därför ser jag att Socialdemokraterna inte förringar den viktiga uppgift som de nu måste klara av. Moderaterna klarade av det efter 2002, Socialdemokraterna måste klara av samma sak för att partiets existens inte ska dö ut.

Bloggar:
Eva, Johan W, Lasse, Mikael, Prärietankar, Tokmoderaten.

torsdag, september 23, 2010

En majoritet av rösterna förgäves

Jag hade hoppats att slippa den vånda som rösträkningen blev. Att varje röst räknas bevisas nu på allvar. 16 röster är vad som skiljde Alliansen från den åtrovärda riksdagsmajoriteten. Ett faktum uppstår nu, en majoritet av väljarnas röster, men inte en majoritet av mandaten. Problemet med detta är att det inte ger en rättvisande bild av den vilja som väljarna hade. En majoritet, dock en knapp sådan som valde Alliansen blev blåsta.

Vi har haft det rätt klart för oss under valet. Varje röst räkas, därför har kampen om väljarnas röster pågått än in i det sista. Hur mycket som skulle ha gjorts mer var, blir en fråga att analysera i eftervalsdebatten. Man skulle känna bitterhet att vissa inte gjorde tillräckligt för att övertyga. Men problemet är att Alliansen inte får en egen majoritet i riksdagen. Det skapar dock en bra grund för Alliansen att att en majoritet av väljarna röstade på dem. I ett förhandlingsläge är detta något att peka på. Vem vågar gå emot en majoritet av väljarnas vilja?

Det här skapar förstås den situationen att Alliansen nu tvingas kompromissa för att nå få genom sin politik. Minoritetsregeringar har varit vanliga förut, kanske en konsekvens av det svenska valsystemet. Men med tanke på de två tydliga alternativen i svensk politik gjordes det klart att man hade en ambition att regera i majoritet. När inte ens rösterna räcker till blir det svårt.

Problemet med systemet som många pekar på är att risken för minoritetsregeringar är stor. Ännu en gång har Sverige fått en situation där detta scenario uppenbaras ännu en gång. Alliansen fick en majoritet av rösterna, men inte en majoritet av mandaten. Undra vilka vänsteranhängare som var upprörda över valdebacklet i Florida 2000 som nu är upprörda.

Bloggar:
Ekonomisten, Johan, Per, Peter, Tokmoderaten.
Media: AB, AB,
DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, GP, Svd, SvD.

onsdag, september 22, 2010

En kriskommission som borde kommit tidigare

Socialdemokraterna tillsätter nu en kriskommission. Det var på tiden, men kanske lite för sent. Att man nu efter ett andra raka nederlag har insett att något är fel, är ett misstag i sig. Socialdemokraterna som under lång tid uppfattats som ett statsbärande parti tappade den glorian rejält 2006. Nu befinner de sig i den situation där de är som de övriga partierna. Att en kriskommission är nödvändigt för dem är klart, men den borde ha kommit till tidigare.

Som många tycker, anser jag jag att den socialdemokratiska krisen var ett faktum redan vid valet 2006. Partiet tappade sin attraktivitet och misslyckades med att styra valet efter sina fokusfrågor. Dessutom sumpade man rejält valets då viktigaste fråga, om jobben. Att krisen var ett faktum redan vid det valnederlaget var glasklart. Det som kvarstår är då frågan varför inte mer gjordes efter det nederlaget.

När Moderaterna led sitt nederlag 2002 blev det en nystart på en omformning av partiet i dess helhet. De Nya Moderaterna tog form och man formade en helt ny agenda där jobben och välfärden fick ett helt nytt fokus. Dessutom tog man tag i den svåraste frågan, den om att komma överens med sina borgerliga kollegor. Alliansen blev en framgång för att man insåg vikten av att framstå som ett samlat och enat alternativ. Problemet med det rödgröna alternativet var att de i många delar inte framstod som samlade eller enade.

Problemet med Socialdemokraterna är två orsaker. Man insåg inte vikten av att granska sina misstag i grunden redan 2006, man inledde ett samarbete som redan från starten blev ett misslyckande. Problemet som jag ser det är att de för mycket har fokuserat på att bli som Alliansen, men kopian blev inte särskilt bra. Dessutom har de i många delar vitt skilda åsikter, åsiktsskillnader som jag påstår är mycket större än de skillnader som finns inom Alliansen.

Vad Shekarabi och hans gäng nu kommer fram till återstår att se. Det kommer inte bli lätt, men det är en uppgift som de måste tas på största allvar. Granskningen handlar om ett parti som nätt och jämt hamnade över trettioprocentsnivån. För att i nästa val inte bli ett tjugoprocentsparti är granskningen en vital del i arbetet med att omforma socialdemokratin. Ett arbete som borde ha tagits tag i redan 2006 är ingen utredning som får framstå som ett hafsverk, för deras eget bästa. Dessutom tror jag att en djupare granskning av hela det rödgröna samarbetet vore på sin plats. Om det samarbetet nu överlever sitt stora nederlag.

Bloggar: Zac.
Media: AB, AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD.

Idag kan pressen på Mp öka

Vi är många som fortfarande lever i hoppet om att allt ska gå vägen. Några ynka röster åt rätt håll, sen har Alliansen sin riksdagsmajoritet och kan regera ostört de kommande fyra åren. Trots allt är det Alliansen som missgynnas av valsystemet, ett system som inte var anpassat till att ett till parti skulle komma in i riksdagen. Systemet har även gynnat Socialdemokraterna som ser ut att få en större mandatfördelning i förhållande till sitt valresultat. Men trots allt, skulle det inte gå vägen för Alliansen idag, ökar det allvaret att komma till en hållbar lösning för att klara av att driva igenom reformer.

Det efterspel som nu finns har skapat en roll där Miljöpartiet har fått en roll där de har avgörandet i sin hand. Mycket av diskussionerna kring Sverigedemokraternas eventuella vågmästarroll har nu förskjutits till att fokusera på hur Miljöpartiet kommer agera. Miljöpartiet är nu vågmästare och har avgörandet i sin hand om Sverigedemokraterna ska få tungan på vågen i riksdagen. På det sättet avgör Miljöpartiet om vilket inflytande Sverigedemokraterna kommer att få.

Jag tror säkert att man kommer att pressas till att ta ett beslut som hindrar Sd från att få allt för stort inflytande. Hittills har man inte viljat ge efter, utan står och propsar emot. Det finns dock en ambition att samtala, flertalet ledande miljöpartister uttryckte redan under valrörelsen att Miljöpartiet skulle söka sig mot Alliansen om denna situation nu skulle inträffa. Nu står Miljöpartiet och slirar på sin egen ideologiska grund. Partiet som grundades med syftet att bryta blockmentaliteten, står nu och stampar med det skadeskjutna block som misslyckades övertyga väljarna. Om nu Miljöpartiet släpper prestigen att stå fast vid det rödgröna blocket, återstår frågan om de kommer leva upp till sina grundideal om att sätta blockmentaliteten på undantag.

Idag vet vi svare
t på hur situationen kommer att se ut. När valresultatet är klart vet vi vilken situation som Alliansregeringen ställs inför. Idag vet vi om Miljöpartiet kommer att pressas på svar. Det är idag som det avgörs om Miljöpartiet blir de verkliga vågmästarna i eftervalsdebatten. Ska de ta det ansvaret eller ska de fega ur? Frågan om hur mycket inflytande Sverigedemokraterna ska få på regeringsbildandet avgörs av Miljöpartiets agerande. Endast Peter Eriksson och Maria Wetterstrand kan lämna det svaret. Vi hoppas på svar.

Bloggar: Norah,
Media: AB, DN, Exp, Exp, Exp, Exp,

tisdag, september 21, 2010

När S säger en sak och agerar på ett annat

Förra veckans sjukdebatt blev en debatt där även jag fick mothugg. Upprördheten över hur människor faller mellan stolarna är förstås stor. Men det är faktum att dessa fall sker oavsett system, och vi ska vara ödmjuka över de förändringar som har skett på sjukförsäkringsområdet. Det som förbryllar mig i debatten är inte att det finns kritik gentemot sjukförsäkringsreformen, det som förbryllar mig är ibland den stora avsaknaden av självkritik. Det var därför jag fick mothugg i debatten genom att jag hoppades på att väljarna synade vänsterns cyniska hållning.

Sanningen är ju den att 140 människor varje dag blev utförsäkrade med det förra systemet. Man kunde ju ha hoppats att de som förde den mest högljudda kritiken mot den nya sjukreglerna också hade insett faktum med det gamla, inhumana systemet. 140 människor som varje dag glömdes bort, 140 människor som man inte brydde sig om huruvida hur arbetsföra eller icke arbetsföra de var. Förändringarna var nödvändiga, dock behövs en mer ödmjuk och empatisk hållning från styrande håll och det hoppas jag att man tar fasta på.

Det som också är intressant är hur det går till där de högljudda kritikerna verkligen får styra. Socialdemokraterna har verkligen gått i bräschen i sin kritik mot sjukförsäkringsreformen. Då är det intressant att se hur det går till på de ställen där de själva styr. Som Gävleborgs landsting till exempel. Vill de lyfta fram dåliga exempel på hur sjukförsäkringsreformen slår, kan även jag peka på vissa fall är en konsekvens av deras eget agerande, ibland får man se längre än vad näsan räcker. För mycket politiskt inflytande och för lite patient- och anhöriginflytande, där är en utmaning som måste tas itu med.




Sd i riksdagen, nu kan de inte gömma sig

Att Sverigedemokraterna är inne i riksdagen är ett faktum som vi nu måste förhålla sig till. Anledningarna är många, konsekvensen är att de nu har kommit in. Nu ökar kraven på att möta dem mer aktivt, men också kraven om att Sverigedemokraterna ska leverera sakpolitik är hög. Det är läge att syna partiet på riktigt, ett arbete som borde ha påbörjats tidigare. Nu riktas fokus mot hur de etablerade partierna ska agera gentemot Sverigedemokraterna.

Jag finner det ganska löjligt att man nu fortsätter i samma spår som många har gjort under valrörelsen. Nu är
Sverigedemokraterna inne i riksdagen, då får man inse faktum, se till att agera för att dessa krafter inte ska få för stort inflytande över den politiska debatten. Det görs förstås från talarstolen och genom gränsöverskridande samarbeten. All diskussion om att begränsa platserna i utskottet bör upphöra, nu måste fokus ligga på andra saker.

Ska man se några fördelar med Sverigedemokraterna i riksdagen är det att de inte längre kan gömma sig. Visserligen ser jag kritiskt till att man inte riktigt har viljat ta debatten mot Sverigedemokraterna. Problemet är ibland att när man diskuterar sakpolitik och ställer dem till svar, möts man ofta med svaret att man inte har tagit ställning eller att man inte längre står för det som står skrivet i partiprogrammet. Men eftersom Sverigedemokraterna nu ska agera i ett högt beslutande forum som riksdagen, blir kraven på att leverera politik stor.

Bloggar:
Mikael, Tokmoderaten.
Media:
AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvT, SvT, Svt.

Gör Munkhammar till frihandelsminister

Det som inte kommer från Fredrik Reinfeldt är fel, bara det han säger stämmer. Lite torrt men ändå rätt, spekulationer är något som vi alla gillar, men det är viktigt att det går rätt till. Det handlar till trots om vanliga människor, att valsa runt i spekulationer kring en eventuell ministerroll är en utsatt situation, man sätts i en situation där man tillfrågas om rykten, men eftersom rykten är rykten har man inte mycket att svara på. Dock ser jag som de flesta en utsikt där regeringen kommer att ombildas på ett par ställen. Många olika intressen visar sina önskemål, jag har mina också. Därför har jag förslag, bland annat ett djärvt förslag till statsminister Fredrik Reinfeldt, om nu detta når fram.

Ändra titeln handelsminister till frihandelsminister och ge Johnny Munkhammar ministerposten. Johnny Munkhammar är en person som hyser stort förtroende hos mig. Munkhammar är en person som aktivt har arbetat för en politik som ser till öppnare gränser, ökad personlig frihet och friare marknader. Sverige är starkt beroende av sin export, och här kan Johnny Munkhammar spela en intressant roll som frihandelsminister.

Ulf Kristersson är ett intressant förslag till socialförsäkringsminister. Socialförsäkringsfrågorna har varit regeringens akilleshäl, de nödvändiga förändringarna till trots. Här behövs en person som kan ge ett gott intryck in en politiskt laddad fråga. Tyvärr hamnade Christina Husmark Persson fel i att försvara den viktiga reformen. För att regeringen inte ska tappa allt för stort förtroende i frågan, är en förändring rätt nödvändig.

Sofia Arkelsten är en intressant kandidat till en ministerpost. Förhoppningen är att hon får miljöministerportföljen. Men eftersom Miljöpartiet finns med i eventuella spekulationer om en koalition är detta en post som skulle kunna hamna hos Miljöpartiet. Jag tror likt många att Miljöpartiet kommer kräva ministerposter, och Maria Wetterstrand som miljöminister är en bra kompromiss, om detta behövs.

Läget är fortfarande oklart, men spekulationerna kommer vara många. Imorgon är en avgörande dag för hur en eventuell regering kommer att se ut. Förhoppningen ligger vid en alliansmajoritet, men än är det en bit kvar.

Bloggar:
Högberg.
Media: AB, AB,
DN, SvD.

Det finns många orsaker till kri(s)en

Det finns säkert många orsaker till varför Socialdemokraterna fick sitt sämsta valresultat på över hundra år. En partiledare som saknade förtroende, motståndet mot principiellt viktiga frågor som RUT, kärnkraft och dess oförmåga att driva genom ett stöd för Förbifart Stockholm var stora anledningar. Men framför allt beror just nederlag på grund av en person. Lars Ohly fick för stor plats i samarbetet, han avskräckte mer än vad han attraherade.

Faktum var att Lars Ohly var en person som mer avskrämde en attraherade. Hela hanteringen av just Ohly och Vänsterpartier var ganska märklig. Att först utesluta, men senare ta med dem i ett samarbete tyder på ett dåligt hanterande av det regeringunderlag som de rödgröna gick till val på. Jag tror att en koalition med S-Mp hade attraherat mer än ett trepartisamarbete med Vänsterpartiet. Under en tid var stödet för just S-Mp större än Alliansen, det stödet var något som de inte lyckades förvalta.

Problemet med det rödgröna samarbetet var att man lät Ohly och Vänsterpartiet diktera allt för mycket. När det kommer till försvars- och utrikespolitiken blev det väldigt tydlig att de rödgröna hade vikt sig för Ohlys linje. Afghanistanfrågan, kravet på att USA skulle avveckla sina baser i världen är exempel på just detta.

Problemet för Socialdemokraterna blev dock dess vikande stöd i just storstadsområdena. Just motståndet mot RUT-avdraget spelade roll, den avskräckte säkert en del medelklassväljare, en väljargrupp som tidigare har spelat stor roll för Socialdemokraterna i storstäderna. Att vika sig i sitt stöd för Förbifart Stockholm, var också ett misstag i och med att Carin Jämtin personligen lovade att köra över sina rödgröna kamrater i frågan. 2002 vek de sig i trängselskattfrågan, nu vek de sig i frågan om förbifarten.

Att analysen inte pekar på Mona Sahlin som stor orsak till Socialdemokraternas tapp är en analys som inte jag delar. Jag tror att detta spelade stor roll för det dåliga valresultatet. Problemet för de rödgröna var deras höga stöd i förhållande till Mona Sahlins låga förtroende jämfört med Fredrik Reinfeldt. Men det höga opinionsstödet lyckades de inte förvalta, och att många uttryckt sin ovilja att rösta med Socialdemokraterna, just på grund av Mona Sahlin, är en orsak som måste tas med.

Media: AB, DN, SvD.

måndag, september 20, 2010

Gör som Stockholm, klara er utan Sd

Det är förstås inte en bra situation det här. Ambitionen var hela tiden att kunna skapa en majoritet för sitt alternativ, och ett tag såg det till och med riktigt bra ut. Nu befinner vi oss i den situation som det länge hade varnats om, och vi bör analysera väl varför det gick som det gick. Ansvaret till det förändrade parlamentariska läget ligger på många områden. Granskning av detta parti har inte varit tillräcklig, demoniseringen av partiet, det passiva uppsnackandet av partiet då oppositionen hela tiden beskyllde Alliansen för att söka passivt stöd från Sverigedemokraterna. Detta parti har ju tjänat på hur de har bemötts. Den förändringen måste nu ske denna mandatperiod, och ingen kan skylla ifrån sig.

Glädjande är dock en helt annan sak, Stockholm bryter efter flera år trenden med skiftande majoriteter. Alliansen också nu med Centern inom samarbetet regerar Stadshuset ytterligare fyra år. Jag kan bara gratulera Sten Nordin för ett bra jobb, ett stor grattis även till
Per Ankersjö och Centerpartiet som nu blir en del av Stockholmsalliansen. Jag hoppas många av Pers hjärtefrågor om till exempel behovet av att bygga högt i stad med konstant växtvärk.

Landstinget Stockholm blir fortsatt blått. Arbetet med
vårdvalsreformen kan utvecklas ytterligare. Moderater som Filippa Reinfeldt och Christer G Wennerholm kan utveckla både sjukvården och kollektivtrafiken. Under de senaste fyra åren har det märkts förändringar på dessa områden, nu kan det arbetet fortsätta. Vad talar detta om? Landstinget och Stockholms Stad blir exempel där stabila Alliansmajoriteter får styra ytterligare fyra år. Det är det bästa för Stockholm. Ansvaret ligger dock hårt på att det som skedd i landet inte får fäste i Stockholm. Därför blir det intressant hur Stockholmsalliansen kommer fokusera på integrationsfrågorna, en fråga som bör hamna i mer fokus.

Vad kommer hända de kommande fyra åren i landet. Faktum är dock att Alliansen är återvalda, arbetslinjen får råda ytterligare fyra år, Socialdemokraterna är nere på sin lägsta nivå sen början av 1900-talet. Politisk historia har skrivits, borgerligheten klarade av att kunna få ytterligare fyra års förtroende. Dock ligger ansvaret på att kunna få ett bredare stöd i riksdagen än vad som var tänkt, och vilket fokus som Alliansen och Fredrik
Reinfeldt har står tydligt.

Vi befinner oss i en situation som vi måste ta på största allvar. Att vi har ett parti i riksdagen som bygger på missnöje står klart. Därför blir det ett gemensamt ansvar från alla håll och kanter att överbrygga detta missnöje och se till vad som kan bygga Sverige starkare och mer sammanhållet. Vi bör se till vad vi kunde ha gjort bättre. Dock ser jag det som viktigt att arbetslinjen. Den arbetslinjen måste nu få allt större utrymme i de delar av landet som detta missnöjesparti har som fokus i sin agenda. Dock finns det två stora ansvar att bära med sig de kommande fyra åren, ansvaret att regera landet och bygga det starkare är Alliansens, ansvaret att motverka rasismen i våra politiska församling är gemensamt.

Bloggar: Norah, Tokmoderaten.
Media:
AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

lördag, september 18, 2010

Man tar ansvar för Sverige genom att prata om hela politiken

Det är en slutspurt som heter duga. Jag har inte varit med om den upptrissande stämning som råder inför valdagen. Det är en kamp mot klockan, men som talesättet säger, man kan köpa klockor men inte tid. Tiden är den som ligger på Alliansens sida i nuläget. Men ingen kan vara säker i nuläget. Ingen av de frenetiskt arbetande valarbetarna skulle våga tänka tanken att lägga ner flyersen eller valsedlarna förrän den sista vallokalen har stängt.

Det är nu den mest intensiva debatten tar fart. Jag märker det tydligt, argumentationen slipas ytterligare, fokusfrågorna profileras ytterligare. Det är nu det avgörs, och de avgörande frågorna för framtiden måste spela roll. Just en valrörelse är intressant, det kan hända saker som kan vända på allt på en gång. Jag märker det tydligt just på de rödgröna. Eftersom de inser att de inte övertygar i många politiska områden, tar de till det kort som de hanterar bäst, empatikortet. En uppenbar taktik, men en taktik som kan skada. Folk kan ju uppfatta dem som oförmögna att prata om andra frågor.

Jag förstår de rödgrönas taktik att bara prata om en fråga i slutskedet i valrörelsen, de rör sig i en gråzon där Alliansens partiledare inte kan ge sig in på och debattera på ett fair sätt. Dock är det på det viset att bryta med utanförskap och att människors slås, ligger i att man har en politik som tar ansvar för Sverige rent ekonomiskt. Inget av blocken vill ju någon illa, men det är verktygen som är olika, en sida som vill tillföra jobbskapande stimulanser, en sida som vill investera i jobb.

Men jobb är inte som svampar som växer upp. Det märkte vi av den förra konjunkturen, 70 mdr som de rödgrönas påstår var överskottet 2006, kunde lika gärna ha varit bra mycket högre, om de hade fört en kraftigare jobbpolitik. Sanningen är ju den att de rögröna inte motsätter sig skattesänkningar, de kan dock aldrig göra skattesänkningar för folk som arbetar. Att sänka skatter är inget problem för dem heller. Det låter lite dubbelmoral när de säger att de har råd med en massa reformer för att de inte genomför skattesänkningar, men går till val på den enskilt största skattesänkningsförslaget. Som moderat kan man bli lite förvirrad som Fredrik Reinfeldt säger.Men återigen, inga sänkta skatter för de som arbetar.

Då handlar det om att ha en jobb för politik. Det handlar om att ha en politik som inte bara gör skillnad, utan tar ansvar. Väljarna har ett mycket stort ansvar imorgon. De kan välja att skapa en politiskt instabil situation, eller så kan de välja en stabil majoritet som kan regera den kommande mandatperioden. Fördelarna att ha en stabil majoritetsregering har visat sig tydligt under den gångna mandatperioden. Stabila finanser, lägre skatter på jobb, mer till välfärden genom ökade statsbidrag, en statskuld som är lägre än vad den var 2006. Vill man rösta på ett bra alternativ, röstar man på det alternativ som har visat kunna ta ansvar och vågat genomdriva tuffa reformer. Ansvar för hela Sverige tar man om man vågar stå upp för hela sin politik.

Bloggar: Krassman, Mary.
Media: AB, AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD.

Slutdebatterat, nästintill

Med erfarenheten från gårdagkvällens debatt i TV4 blev kvällens slutdebatt lite av en besvikelse. Den spända siutationen var mer uppsluppen när partiledarna fick en sista chans att riktigt övertyga. Men alternativen är rätt tydliga. Det är två tydliga alternativ mot varandra, ett alternativ som vill fortsätta med sin ansvarsfulla linje mot en som söker stöd för att genomföra mer ekonomiska stimulanser.

Många presterade bra på sitt sätt. Fredrik gör allt för att framstå som en statsman och gör allt för att det han säger ska låta enkelt och pedagogiskt. Det var då roligare att notera att den största bedriften kom från Göran Hägglund och Jan Björklund. Maud var ett strå vassare i TV4-debatten, men hon har gjort en bra valrörelse, vilket har visat sig.

Mona Sahlin är den som presterar bäst hos de rödgröna. Man märker på henne att hon har insett allvaret, om två dagar avgörs resten av hennes politiska karriär. Maria Wetterstrand är tyvärr inte lika övertygande som tidigare. Den medgång som hon tidigare har haft i media har inte förvaltats tillräckligt väl. Miljöpartiet är ett parti som har fallit tillbaka i valrörelsen. Lars Ohly var inte lika tänd som under TV4-debatten.

Efterspelet kom att handla mycket om de den frågeställning som de rödgröna bedrev gällande enskilda sjukförsäkringsfall. Det är alltid lätt att stå vid sidan om. Då kan man peka på de brister som uppstår vid nya reformer. Det är något som vänsterkartellen utnyttjar väl, lite för väl vilket gör att det känns rätt uppenbart. Enskilda fall är alltid något som gör Alliansens företrädare rätt svarslösa, för de kan inte kommentera enskilda fall iden utsträckning som partier i opposition. Jag förväntar mig att man inser problematiken med att i ena stund i opposition kunna lyfta enskilda fall, men i ministerställning inte kunna kommentera dessa i överhuvutdtaget. Mona Sahlin är en person borde vara väl medveten om just det.

Eftersom jag som de många andra ungmoderaterna begav jag mig till SvT-huset för att möta partiledarna när de kom ut från sändningen, missade jag en del av debatten. Men jag tror dock att väljarna fick upp ögonen ännu mer ikväll om vilka skillnader. Det är klart att när man upprörs vid enskilda fall, kan man lätt tro att detta skulle vara avgörande för valrörelsen. Jag hoppas inte att väljarna är lika cyniska och går efter enskilda fall, utan ser helheten. För helheten säger ofta en helt annan sak än just enskilda fall. En av de så kallade retorikexperterna beskrev just den rödgröna taktiken som just uppenbar vilket enligt henne ledde till risken att motståndaren skulle kunna vara bristfri på andra områden. Jag hoppas att väljarna ser igenom, även om det handlar om enskilda tragiska fall. De inträffar oavsett system.

Bloggar: Magnus, Mikael, Zac.
Media:
AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD.

fredag, september 17, 2010

Låt inte vänstern övertyga med sin cynism

Är man svårt sjuk ska man inte arbeta. Det är inget konstigt med det, men den debatt som råder från vänsterhåll ger ett sken av en allians som en cyniskt maskineri som har en ambition att bolla med svårt sjuka som om de bara vore en siffra i statistiken. Det är dags att vi synar den cyniska hållning som vänstersidan pådyvlar väljarna. Svårt sjuka förtjänar förstås att bli sedda, men vi bör undvika att dessa används som offer och slagträ i en politisk debatt. Att debattera reformer är att diskutera hur vi kan förbättra dessa reformer.

Jag har läst om fallet med dottern som skrev om sin svårt sjuke mamma som nu tyvärr har fallit mellan stolarna. För ett system som är till för att från första dagen sätta in åtgärder för att människor ska få rehabilitering och återgå till arbete, är ett system som är viktigt för att vi inte ska få en ohållbar situation i framtiden där allt för höga sjukskrivningstal ska riskera kvalitén i välfärden. Den reformen står på spel i och med att den kommer att rivas upp med en eventuell rödgrön seger.

Jag är förstås väldigt pragmatisk till de förändringar som sker i Sverige genom de reformer som har genomförts och genomförs. Det är en bra lärdom att implementera helt perfekta reformer är en utopi. Som politiker har man ett ansvar att kontinuerligt följa upp reformerna för att minska risken med att folk hamnar mellan stolarna.

Problemet med den förra sjukreformen var ganska talande. 140 människor i snitt blev utförsäkrade varje dag i och med att man hade som ambition att minska ohälsotalen. Kanske vänstern skulle ta och visa lite empati, även för dem. Det var inget nytt tänk att minska på sjuktalen med Alliansen i regeringsställning. Även den socialdemokratiska regeringen med Göran Persson och Ingela Thalén som ansvarig minister såg problemen. De inledde arbetet med att klara utmaningen att minska de stora ohälsotalen. Resultatet blev snarare de de konsekvenserna att man efter ett år blev försatta i förtidspension, oavsett arbetsförmåga eller inte. Det var till och med så att man använde förtidspension för att hålla nere arbetslöshetssiffrorna. Allt för att man skulle kunna visa för resten av Europa hur låg arbetslöshet som Sverige hade.

Den nya reformen som Alliansen genomförde var ett resultat av en utredning som tillsattes under den förra regeringen. Anna Hedborgs rapport låg som underlag till den sjukförsäkringsreform som Alliansregeringen tillsatte. I den meningen är Socialdemokraterna indirekt medskyldiga till den genomförda reformen.

Om Sverige vill att man ska ha en sjukförsäkringsreform som ser till att från dag ett få människor att kunna få rehabilitering och kunna återgå i arbete på ett snabbt och smidigt sätt, är alternativen ytterligare. Konsekvenserna blir annars att de skapas ett vakuum tills en ny reform genomförs. Vi bör vara pragmatiska till de fall med människor som behandlas på fel sätt. Det är alltid viktigt att se till att följa upp reformer som har syfte att få tillbaka människor in i en arbetsgemenskap. De som har hamnat i svåra situationer förtjänar en chans att komma tillbaka. Låt inte dessa bli slagträn i ovärdig hetsjakt. Låt inte
svårt sjuka bli gisslan i en hetsjakt initierat av cynisk vänster som inte vågar vara självkritiska till sina egna misstag. GE BESKED!

Bloggar:
Altenberg, Mikael, Unga Folkpartiet.
Media:
AB, AB, DN, SvD, SvD.

Äntligen hettade valrörelsen till

Äntligen hettade valrörelsen till på riktigt. Med trötta ögon och en tämligen stel kropp ser jag tillbaka på gårdagskvällens begivenheter och blickar även fram emot de sista självande timmarna innan vallokalerna stänger. TV4:s slutdebatt blev en debatt där de politiska skillnaderna tydliggjordes och skapade konflikt. Det var en intensiv ton ända från start, men det behövdes en handskriven lapp för att allting skulle ta fart. Eftersom jag med en stor grupp av alliansanhängare begav mig till TV4-huset för att heja på våra partiledare, missade jag andra halvan. Men det blev en debatt som tog fart rejält.

Att debatten visar på skillnaderna i politik mellan de olika regeringsalternativen är tydliga. Fast det var förvånande att se Miljöpartiet lägga sig så platt i miljödebatten, det är förstås inte Peter Eriksson som är Miljöpartiets starka kort. Problemet är inte det som Maud Olofsson pekade på, att Miljöpartiets ambitioner är för låga, de kan helt enkelt inte redovisa vad de har för täckning för sin politik.

Skolan och jobben tydliggjorde också skillnaderna. Fredrik Reinfeldt var konsekvent i sin argumentation kring hur jobben ska bli fler, Jan Björklund stod upp för de nödvändiga förändringar som Alliansen har genomfört i den svenska skolan. Att de rödgröna före detta arbetarpartierna återigen visade sitt motstånd mot förstärkta yrkesprogram kom farm även i denna debatt. Dock var jobbdebatten det minst intensiva debattämnet.

I fråga om debattnivå var den första halva som jag såg, en debatt som satte en ny prägel på valrörelsen. Det var ingen form av defensivt tänk från någon av partiledarna. Det var lite av det som valrörelsen behövde. Det finns säkert ingen som ifrågasätter att debatten fick handla om de skillnader som finns mellan de två regeringsalternativen, TV4 lyckades få till en debatt där skillnaderna allt mer tydliggjordes.

Jag hoppas att gårdagens debatt får ses som ett avstamp till kvällens SVT-debatt. Det blir intensiva dygn fram till valen, ingen idé att varva ner. Hur Svt-debatten urartar sig, blir något att se fram emot. Jag är säker på att inget kommer att förändra sig, timmen är sen och inget läge för att spela defensivt. Med intryck från gårdagens debatt, har jag förhoppningen om att kvällens debatt blir minst lika intensiv.

Bloggar:
Högberg, Köttbloggen, Mikael.
Media: AB, AB, AB, AB,
DN, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD.

torsdag, september 16, 2010

Vem vill du se som statsminister på måndag?

Det känns lite konstigt, snart är det bara 72 timmar kvar till vallokalerna stängt. Det är 72 timmar kvar att locka de sista osäkra väljarna, och det är en slutspurt där skorna är snöärade och retoriken är slipad att få de sista osäkra väljarna att välja rätt valsedel. Det är en valrörelse där osäkerheten är stor, därför är slutspurten mer och mer viktigare än tidigare. Det som sägs nu är avgörande för hur Sverige ser ut på måndag morgon.

Nu är ju detta en slutspurt som fortsätter i samma trend för Alliansen som den har gjort genom valrörelsen. Det finns inte bara ett övertag för Alliansen, det ökar också. Det är därför som slutspurten blir viktig. 8,9 procent
ledning, en ökning i den senaste opinionsundersökningen från Novus, nog pratat om det. Det är ett faktum att det finns en medvind för Alliansen, förhoppningsvist ända fram tills vallokalerna stänger. Det är därför arbetet för att den som väljarna vill se som statsminister blir viktig. Faktum är ju den att en röst på Kristdemokraterna eller Folkpartiet är en röst på Fredrik Reinfeldt, en röst på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet är en röst på Mona Sahlin. Detta är ett val oavsett man vill det eller inte.

Problemet är större för Mona Sahlin, hon möter betydligt större motstånd inom sina egna led än vad Fredrik Reinfeldt gör. Att Reinfeldt inhyser väldigt stort förtroende hos de rödgröna är ett bekymmer och en utmaning för de rödgröna. För det är lite så det är med de väljarna. Det handlar mycket om person och mindre om blockpolitik. Vi som politiskt aktiva vill ju se helheten, man tar ställning för ett blockalternativ och en statsministerkandidat. Därför blir fixeringen kring vem man vill se som statsminister på måndag en kamp för båda blocken.

Fredrik Reinfeldt är
en populär person, och det är som sagt något som visar sig även bland som inte röstar på Alliansen. Det är därför dessa väljargrupper blir intressanta, och en anledning varför Alliansen fokuserar sig på just dem. Jag kan förstå folks förtroende till Fredrik Reinfeldt. Det är en person som visat att han står pall, i medgång som motgång. Vi vet att den mandatperioden som har varit inte har varit den lättaste. Att sitta i regeringsställning är att varje dag bli ifrågasatt. Fredrik Reinfeldt har under mandatperioden växt i den rollen, och framstår idag som en kompetent statsminister som går hem även i motståndarleden.

Det är ingen tvekan om vem jag vill se som statsminister måndag morgon. Fredrik är ju ändå den statsministerkandidat som jag kampanjar för. Anledningen till den är det ansvarstagande som Fredrik Reinfeldt har visat under svåra tider, att han är partiledare för ett parti som vågar förnya sig, möta de framtida utmaningar som möter oss alla. Det är en slutspurt som har dragit igång. Det är 72 timmar kvar tills det är kört. Vill man se Fredrik Reinfeldt som statsminister på måndag är det Alliansen man lägger sin röst på. Det är dags att välja och därför kämpar vi alla de sista timmarna för att det inte ska vara förgäves.

Bloggar:
Kent.

Hyllningslåt tillägnat Mikael Wiehes hyckleri

Mikael Wiehe har ju inte riktigt levt som han har lärt. Mannen som motsatt sig all form av imperialism och kapitalism. Problemet för honom är ju att han är såpass populär, därför kan även sko sig bra på sina gärningar. Jag har inget emot att tjäna pengar på sin musikkarriär, men det borde väl svida lite hos herr Wiehe att kapitalisera sig och tjäna stora summor på sin musik, som Ohly skäms över sitt stora bostadsklipp.

Men Wiehe vill ju ha sina pengar, det är förstås självklart. Men han borde ju inse att de rimligtvis borde betalas av skattebetalarna i Norrbottens län. Detta för den spelning han gjorde på LO:s familjedag i Arjeplog. Därför blir ju hans livsgärning lite av ett hyckleri. Först och främst att han kapitaliserar sig på sina gärningar när han är så starkt emot just kapitalism och marknadsekonomi, det andra att han kräver betalning av landstinget, pengar finansierade av skattebetalarna.

Som en liten hyllning ryckte MUF-trubaduren Tobias Sjö ut och gjorde en remake på en av Mikael Wiehes mest kända kreationer, Víctor Jara. Låt och text finns nedan.



Det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten
och det finns många som fjäskar för smulor ifrån dom härskandes bord
ja, du valde din väg och sjöng för pengar många
men du struntade i att pengarna sugits ut ur arbetarns knot
Ja, Mikael Wiehe det finns ord som beskriver dig bättre än andra
du hycklar som en absolutist som tar sig ett järn
du har en dubbelmoral som får en kräfta att rodna
och du är närig som ingen ann i hela vårt land

Men din historia är ett träd som du själv har planterat i jorden
det har rötter till tiden i Hoola Bandoola Band
Du sjöng om solidaritet och dela lika med de svaga
Men ändå fick du mycket mer än din nästa, din kamrat och bror
Dom som hör dig kan tro att du vill det ska va lika för alla
men det är väl sannare att säga att vad du lärt är inte alls hur du har levt
och att spela för förtjänst, det väger lätt som en fjäder
men att spela för sin tro, det väger tungt som en sten

Ja, Mikael Wiehe du ville ägna ett år åt att bekämpa dom rika
men likafullt är dina gager lika höga som granskogens träd
och som björkarnas löv prasslar sedlarna du kräver
och till ditt konto rinner pengarna som vattnet i en strid norrlandsälv
Ja, Mikael Wiehe, Mikael Wiehe, dina sånger ska inte bli glömda
Vi som betalat dom ska minnas varje ton och varje ord som du har sagt
du fick en trippel månadslön för att spela i en timme
Våra pengar ska du få - men också vårt förakt!

Fuskmätningar övertygar inte

Expressen gick ut med dunder och brak att vänsterkartellen hade tagit igen två tredjedelar av Alliansens försprång. Problemet var ju inte bara att Socialdemokraterna själv hade tagit initiativ till mätningen, problemet är att Novus nu tar avstånd från sin egen mätning. Se där vi litar inte på dina fuskmätnignar Ibrahim Baylan. Att Baylan fortsätter med sin "Bagdad Bob"-taktik är inte förvånande. Men vi tycker inte om fuskmätnignar, för det är vad detta just är.

Bloggar: Kent, Ledarredaktionen.

Vill begränsa opinionsmätningar men beställer en egen

Sven-Erik Österberg gick ut igår med sin kritik mot alla de opinionsmätningar som presenteras under valrörelsen. Med risk för att de tar huvudfokus från valrörelsen och sakfrågorna vill han göra som i många andra länder, det vill säga begränsa antalet mätningar. Jag ställer mig försiktigt positiv till det, trots den missbrukare av opinionsmätningar som jag är. Opinionsmätningar spelar ändå roll. De kan stärka en, de kan skapa uppgivenhet och de kan förvirra en.

Sven-Erik Österbergs kritik i all ära, men vore det inte bra att synkronisera det lite bättre med vad ens parti gör? Med en
egenbeställd mätning har de med en förfrågan till drygt 600 personer kommit fram till att gapet nu har gått ner från sex till två procent. Intressant, en ledande socialdemokrat hyser agg mot alla de opinionsmätningar som kommer. Samtidigt beställer partiet ytterligare en ny mätning. Känns inte särskilt trovärdigt, det här är ett desperat grepp av partiet att försöka gjuta en sista gnutta hopp i rörelsen genom egenbeställda undersökningar. Men kanske fungerar det, Baylan är ju nöjd trots allt, det brukar han vara när mätningarna gynnar hans eget parti.

Bloggar:
Edvin, Ekonomisten.