Söndagstanke: Var går gränsen för korruption?

Min söndagstanke tar grund i den diskussion som tagit fart under den senaste veckan och som bör diskuteras. Frågan om hur riksdagsledamöter väljer att påverkas har fått en vikt i och med den granskning som skett av min partivän Sofia Arkelsten. Som många andra andra har Fia deltagit i evenemang arrangerade av olika intresseorganisationer, detta som grund i sitt politiska beslutsfattande. Det som diskussionen har kretsat kring är om det är acceptabelt att enskilda riksdagsledamöter låter sig bjudas in till olika arrangemang, betalda av den enskilda intresseorganisationen. Är detta acceptabelt eller är det ett fall av politisk korruption?

Diskussionen kring korruption blir förstås känslig, då just begreppet korruption är något som vi i Sverige har haft svårt att ta oss till. Men i kölvattnet av det som händer i exempelvis Göteborgs kommun och hur riksdagsledamöter låter sig bjudas av enskilda intresseorganisationer blir det en diskussion som blir oundviklig. Som Peter Wolodarski tar upp i sin kolumn och som Ahlenius pekar på är synen på begreppet korruption ibland rätt snäv. Det ligger helt och klart mycket i det resonemang som tas upp, korruption är ett vidare begrepp än vad vi har valt att se på det. Därför är det intressant att se hur diskussionen kring våra riksdagsledamöter och hur de ställer sig till de olika intresseorganisationernas inviter och påtryckningar.

Via vänsterpartisen Jerker Nilsson, finner jag ett resonemang som kretsar kring hur både statsminister Reinfeldt och en skara borgerliga ledarskribenter uttrycker förståelse kring medias granskning. Bortsett från hur media agerar eller vilka gränser de vågar tänja, vilket är en annan diskussion, låt oss gå vidare i resonemanget. Vad blir korrupt för en enskild riksdagsledamot? Det leder till en hel del funderingar som kom upp i mitt huvud under helgen.

I grunden finner jag Widar Anderssons resonemang ganska talande. Därför Widar pekar på en punkt som jag håller med om, därför att riksdagsledamöter skulle aldrig kunna bli helt ojäviga. Om man tar diskussionen kring Moderaternas vilja att företräda ett allmännintresse samtidigt som ledamöter låter sig påverkas av olika särintressen, bör diskussionen kretsa kring hur dessa särintressen spelar roll för allmännintresset. Självklart spelar exempelvis Shell en roll för allmänintresset då de engagerar sig i miljöfrågan, oavsett vilken agenda som de har. Miljö- och klimatfrågan är ett trots allt ett allmännintresse. Att ledamöter väljer att lyssna till särintressen blir jävigt i sig, men inte korrupt.

För i grunden handlar det om hur riksdagsledamöter inhämtar underlag för sitt beslutsfattande. Att enskilda intresseorganisationer bjuder in enskilda riksdagsledamöter till olika evenemang är nödvändigt för att riksdagsledamöter ska kunna skapa sig en bild i olika politiska frågor. Men gränsen mellan korruption och hederligt agerande ligger förstås i hur den enskilde riksdagsledamoten låter sig påverkas. Att den som bjuder in väljer att betala är inte korrupt, men att den enskilde ledamoten låter sig påverkas av detta i sitt beslutsfattande blir korrupt.

Med bakgrund av detta blir det en diskussion värd att föra vidare. Den diskussion som har uppstått ligger i att gränsen mellan korruption och hederligt agerande är diffus. Men mitt resonemang att en riksdagsledamot som låter sig bjudas av en enskild intresseorganisation är en jävsituation kvarstår, därför att riksdagsledamöter är i grunden jäviga, de har ju olika politiska intresseområden. Det är vad gränsen för korruption går, den går förhoppningsvist någon helt annanstans.

Vad får en politiker egentligen göra?

Jag fastnade över ett citat på Mary X Jensens blogg. Citatet myntades av Hillevi Engström när hon frågades om sina tidigare förehavanden: "Man vet dock aldrig innan vad ni i media tycker är lik.". Det är tämligen sant, det går aldrig att riktigt fllrutspå vad drevet ska tolka som lik i garderoben. Men frågan väcks, vad får egentligen en politiker göra? Vem får egentligen bjuda?

Frågan blir tämligen relevant då Arkelsten deltagit i fler resor arrangerade av olika intresseorganisationer. Vad är egentligen nyheten? I detta fall bör man ha en diskussion huruvida riksdagsledamöter får göra någonting än att sitta i sin bänk och trycka på knappen. Media bör ibland svara på den frågan vad de tycker är förenligt med ett uppdrag som riksdagsledamot i och med den vinkling de gör av Fias resor och uppdrag.

Vi bör fråga oss om olika intresseorganisationers påverkansroll på de folkvalda politikerna. Självklart spelar dessa organisationer en viktig roll då de besitter på stor kunskap om sin specifika fråga. Som politiker förstår jag att det är bra att kunna vända sig till dessa organisationer utan att det skulle handla om otillbörlig påverkan.Fia är en kompetent politiker. Jag förstår att det finns många som stör sig på hennes klämkäcka framtoning, samma framtoning som jag gillar skarpt. Fia är lite annorlunda eftersom hon har en inställning att alla sakpolitiska frågor kan göras roliga och intressanta att diskutera.

Jag funderar rätt mycket på vad drevet ska hitta på härnäst. Spekulationerna om hur drevet beter sig uppstår. Är mediadrevet mer intensiferat för att det handlar om en ung kvinna och inte en man? Bring it on media, vad egentligen är ett lik i garderoben? Vad ska man egentligen få göra som politiker?

Bloggar: Mary.
Media: AB, AB, DN, DN, Exp, SvD.

Vem får bjuda och ska Åkesson planka?

Se där, det gick inte särskilt länge förrän Sofia Arkelsten skulle få klä skott för kvällsmedias sensationsjournalistik. Niklas Svensson känsla för att lukta upp minsta lilla stymmelse till lösnummersäljande scoop. En bjudresa av många, Sofia eller Fia som vi brukar kalla henne, hade gjort en liten resa i regi av självaste Shell, på en betald resa till Frankrike. Och vilket Skäll hon fick hon fick ordagrant. Resan blev en del i hennes roll som miljöpolitisk talesperson för Moderaterna, där hon fick möjlighet att träffa forskare, studenter och andra politiker i ett forum att studera ny miljöteknik och samt att utbyta idéer med andra.

Eftersom nu vi har en opposition som desperat andas efter luft, förmågan att få få till ett drev mot moderata företrädare eller någon annan inte ont anande Alliansföreträdare. Drevet blev stort men ganska kortartat. Detta blev inte särskilt smaskigt. Niklas Svensson, kvällsjournalistikens likhund som min gode vän Tokmoderaten vill uttrycka det visade på kvällstidningarnas oanade charm när det kommer att sätta lösnummer framför seriös journalistik. Tillsammans med en armada av gläfsande nätrötter och regeringsmotståndare blev drevet trots allt ganska kortlivat i mitt tycke. Skandalen var inte särskilt stor som vissa ville få den till, Alliansen och Moderaterna i synnerhet har lärt sig sig från de senaste misstagen för fyra år sen. Men vill man gripa efter halmstrån gäller det att passa på.

Det som Alliansfritt gjorde till dagens största bedrift var att gräva fram hur många gånger som Fia hade nämnt Shell i sin blogg, hela fjorton gånger lyckades man räkna till. Talande för att de inte ens nämnde att Greenpeace i samma blogg hade nämnts femton gånger samt Naturskyddsföreningen inte mindre än tjugo gånger. Fia var ju miljöpolitisk talesperson för Moderaterna och möter därför många olika intresseparter i sitt arbete. Shell tillhör en av dem, en tämligen röststark opinionsbildare på miljöområdet. Men eftersom jag känner Fia och hennes engagemang och förmåga att driva igenom miljöbra saker, har jag svårt att tro att hon skulle bli en lakej för oljeindustrin.

Trots allt fick Fia sällskap i mediebruset av Nobelkommitténs obegränsade förmåga att göra politik av sin agenda. Eftersom den norska kommittéordföranden inte ville vara ensam att smöra för president Obama, valde den svenska kommittén att porta vår gode herr Jimmie Åkesson från festligheterna den 10 december. Eftersom det tycks vara en sedvänja att underbygga Sverigedemokraternas martyrskap finns nu en till anledning för Åkesson och Co att gråta ut i pressen och visa hur synd det är om dem. Samma mediakår som ifrågasätter de övriga partiernas förmåga att ta debatten med Sd gör i samma veva Sd en stor tjänst, eller ja nobelkommittén i detta fall.

Vad nu herr Åkesson nu ska hitta på återstår att se, plankning är ju en åtgärd som en och annan vågad person har försökt sig på. Kanske blir det en alternativ middag som Carl Bildt och Gudrun Schyman med bravur lyckades dra ihop den där gången när samtliga partiledare blev portade. Det kanske blir samma sak den här gången, Jimmie och gänget håller en protestaktion på ett ännu ej förutbestämt hak i centrala Stockholm. Nobelkommittén och kvällsmedia är de som bjuder på den publiciteten som nu skapas kring allt annat än Sverigedemokraternas politiska agenda.

Det blev lite av en småskandalernas lillördag. Fia hanterade krisen på ett sätt som förväntades, Åkesson fick återigen sin rubrik som handlade om allt annat än politik. Jag skakar lätt på huvudet till dagens medieskörd som inte gjorde den politiska debatten någon särskilt stor tjänst. Vissa är förstås nöjda, Aftonbladet och Expressen för sin lösnummerförsäljning, Jimmie Åkesson för att han återigen behandlas orättvis av olika organisationer. Må vi förtjäna något mer matnyttig imorgon.

Bloggar: Ekonomisten, Hartman, Kent, Mary, Mikael, Tokmoderaten,
Media: AB, AB, AB, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD.

Ibland kostar det att inte ta emot invandrare

Det parlamentariska läget är minst sagt intressant. Det läge som nu råder när ytterligare ett parti har tagit sig in i församlingen skapar nya förutsättningar än de som tidigare har varit. Ansvaret för de etablerade partierna att söka stöd av varandra för att förhindra inflytande av ytterligheter i riksdagen ökar. Det som nu också uppstår är en situation där de vanliga principerna nu frångås. Sverigedemokraterna som befinner sig i en ny och för dem intressant fas har gjort en sak tydlig, de tänker inte göra vad som förväntas.

En aspekt på det är deras skuggbudget. Vanligtvis gäller principen om det starkaste motförlaget mot regeringens förslag. Men Sverigedemokraterna har gjort det klart att de tänker driva sin agenda stenhårt, därför kommer budgetdebatten innehålla tre moment, ett regeringsförslag och och två oppositionsförslag. Hur nu Sd verkligen kommer att agera återstår att se, det läge som nu uppstår efter det rödgröna uppbrottet ger regeringen en del fördelar när det kommer till förmågan att få igenom sin budget.

Vad som verkligen har satts i fokus är Sd:s beräkningar om invandringen. Det handlar enligt dem om besparingar på uppemot 78 miljarder att stoppa invandringen för att ha råd med välfärdssatsningar. Nu visar det sig att att den posten inte är lika tydlig. Men den kvarstår dock som en post, men utan en långsiktig beräkning. Enligt en förklaring har man svårt att hinna med beräkningen, men varför har man inte räknat på det tydligt tidigare? Ser man till omständigheter runtom i Sverige, ser man fall där kommuner som tjänat på invandringen.

Solna Kommun är ett exempel, också ett exempel på hur kommuner borde hantera invandringen. Eftersom staten betalar etableringsstöd till kommunerna, har Solna använt dessa pengar för att på ett enkelt och snabbt sätt etablerat invandrare i samhället, 1-2 år tar det jämför med runt 7 år som det tar i övriga Sverige. Var det månne det som skapade problem för Sverigedemokraterna? Det vet vi förstås inte, men detta är förstås en viktig aspekt när vi ser på fördelarna med invandringen.

För den stora välfärdsutmaningen är den åldrande befolkningen. Att helt och hållet stoppa invandringen som Sd vill skulle äventyra välfärden eftersom vi är beroende av all arbetskraft som kan jobba till Sverige, tillfälligt som permanent. Vinsten med invandringen får vi genom att göra det enklare och tydligare att etablera invandrarna i samhället. Kan Solna lyckas med kan andra kommuner göra det. För Solna skulle det vara en förlustaffär om de inte skulle ta emot invandrare. Vinsten i gengäld är inte bara högre tillväxt, utan att Solna framstår som ett föredöme för alla andra kommuner. Det som Solna vinner på kan alla andra vinna på. Det är kanske det som stör Sverigedemokraterna och deras beräkningar, därför att invandringen kan göras till en vinstaffär.

TIllfällig paus kanske till och med eject

Bandet tillfälligt pausat om än utmatat. Det rödgröna samarbetet fick sin slutliga spik i kistan i och med den som mest var beroende av det satte ner foten för ett samarbete som kom av sig redan från början. Tanken var enkel, uppgiften likaså. En alliansregering som var på kant med väljarkåren, bristande förtroende i hantering av landet och regeringsarbetet i sig. Opinionssiffrorna talade till att Alliansen redan då vara rökta, bara då för de andra att förbereda övertagandet. Sen kom hindren, och många av dem. För regeringen blev finanskrisen deras stora revansch. I takt med att regeringens hanterande rönte större och större förtroende börja man även från högerhåll skymta en ljusning. Men sen började även den andra sidan förena sig.

Där stod de, tre partiföreträdare, två partier redo att axla väljarnas ansvar enligt dem själva. Här kunde allt ha blivit annorlunda, för det blev annorlunda än vad Mona Sahlin och hennes miljöpartivänner hade tänkt sig. Det var ju några som glömdes bort, och i efterhand förstår jag till fullo varför man gjorde som man gjorde. Samarbetet blev tvunget att ta med Vänsterpartiet, ett demokratiskt tvivelaktigt parti med skev världsbild och en syn på samhället som ibland gör en skrämd. Ohlys gnäll om Vänsterpartiets utanförskap blev för mycket för Mona som fick vika sig för honom och även många kritiska röster inom Socialdemokraterna, ett tecken på att Mona hade svårt att hantera den falangen inom sitt eget parti.

När väl samarbetet började ta form kunde man snabbt ana vad som var på gång. ett samarbete som hade hamnat på sned redan från början visade sig inte ha det särskilt lätt att komma överens. När politiken började tala eller inte alls, började den opinionsframgången som oppositionen hade med sig att ge vika. Det började framstå för väljarna redan då hur övertygande det rödgröna samarbetet var i grunden. När väl den riktigt gemensamma plattformen kom, den första gemensamma budgetmotionen ko i början av maj, var det just den motion som sakta men säkert sänkte den rödgröna skutan. Vad som blottlades var inte färdriktningen utan alla hål i maskineriet. Splittringar, oförmågan att komma med konkreta besked syntes igenom och opinionsfallet inleddes.

Nu står de här, en månad efter valet, två år efter allting började. Ett samarbete tar tillfälligt paus om det nu ens återstartas till valet 2014. Det finns mycket att göra i de enskilda partierna, bara ett kan på riktigt börja staka ut sin agenda som trots allt gav dem medvind i valrörelsen. Miljöpartiets viktigaste resa mot att framstå som ett riktigt etablerat och trovärdigt parti har börjat. Nu väntar också en ny ledning för dem, Mikaela Valtersson och Gustaf Fridolin står i kulisserna och väntar, på att efterträda eller rentav fler kandidater redo för casting.

De två kölhalade partierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får befinna sig i en tämligen tillbakadragen tillvaro, där det egna partiets överlevnad och attraktivitet ska synas en gång för alla. Förvisso befinner sig Mona i en och annan gemensam överläggning med statsministern och andra regeringsföreträdare, men ska man tro vissa partiföreträdare är den sargade socialdemokratin tillbaka som ett slagfärdigt och trovärdigt alternativ först 2018 om ens då.

Bråkstaken i det rödgröna samarbetet, Vänsterpartiet inleder nu vad de kallar för en framtidskommission. Ledd av Ida Gabrielsson, med en retorik som andas 1910-tal än 2010-tal ska kommissionen nu arbeta för att det som redan borde ha kastats på historiens soptipp, få en ny fräschör och och anpassas till vad som Vänsterpartiet har svårt att sälla sig till, just framtiden.

Huruvida vi får se något gemensamt under denna mandatperiod är mindre troligt inom de närmaste 24 månaderna. Tanken kring en ett gemensamt försök redan 2014 känns idag väldigt långt borta. Tanken att samma konstellation skulle kunna framstå som trovärdiga ännu en gång känns långt borta. Det är som sagt originalet som är bättre än kopian. Försöket att kopiera Alliansens framgångsidé var döpt att misslyckas. I Alliansen framstår alla fyra partier, oavsett valresultat som vinnare. Detta beror på förstås att det handlar om ett samarbete som bygger på dessa fyra kuggar. Den rödgröna trojkan framstår som en enda samling förlorare. Socialdemokraterna som den stora förloraren eftersom de på allvar tog itu med sin väljarkris från 2006, Vänsterpartiet eftersom de i stora drag bidrog till katastrofen, och Miljöapartiet eftersom de tvingades dras med de två övriga. Det är bara Miljöpartiet som är vinnare på deras egen splittring, förhoppningsvis även Alliansen.

Bloggar: Borgarbarnet, Flyborg, Högberg, Hökmark, Kent, Magnus, Martin, Mikael.
Media: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, GP, SvD, SvD, SvD, SvD, SvT, SvT,.

Maybe to hard

Bistånd kommer till korta på grund av korruption, inget nytt med det. Men det globala initiativet Global Fund likt många andra institutioner har haft problem med korruption, därför drar Sverige åt svångremmen. Ett led i en nytt agerande från Sverige? Det är dock bra att Sverige tar tag i det stora problem som finns med biståndspolitiken. Det krävs dock mer handling än att tillfälligt dra in ekonomiska medel.

Att detta är ett exempel på att Sverige ställer tydligare krav när det gäller biståndsgivning är klart. Hur det drabbar projektet i helhet återstår dock att se. Kritiken mot Sveriges allt benhårdare hållning, att ställa ännu hårdare krav när det gäller öppenhet och transparens för inte äventyra Sveriges ställning som en av världens mest generösa biståndsgivare. Därför blir Sveriges hållning att dra in biståndet till Global Fund tillfälligt en kraftig markering, men om man hoppas en markering mot att man inte tolererar någon form av korruption. Men det kanske behövs något annat än att gå genom FN, en halvkorrupt och hyfsat ineffektiv organisation.

Sveriges bistånd är stor i förhållande till vår ekonomi. En procent av vår BNP till bistånd är ett mål som Sverige har haft länge och som regeringen har lyckats hålla sig till. Det gör förstås Sverige till ett av de mest generösa länderna i västvärlden. Att kontrollen dock har varit bristfällig, har lett till att tydligare krav har ställts, både i Sverige och utomlands. Därför blir det intressant att se hur Global Fund hanterar detta ställningstagande från Sveriges och biståndsminister Gunilla Carlssons sida, men även hur biståndsministern agerar i fortsättningen.

När en maskros är fräschare än en ros och en nejlika

Det var som att se en syn som man inte trodde skulle uppenbara sig längre. En trojka av eonomiska talepersoner för den rödgröna alliansen med en budgetmotion som inget vet om det ar det sista som kom som gemensam agenda från vänsterhåll. Förmodligen är det fallet. Socialdemokratin befinner sig i en kriskhanteringsfas som inte har skådats i något parti, inte ens hos Moderaterna efter 2002. Vänsterpartiet, ett parti som borde ha sällats till historien, ser hur de kan fungera och vara trovärdiga i "framtiden".

Den gemensamma budgetmotionen är ett lite tafatt grepp av en allians som inte tycks må särskilt bra, om ens existerar. Allt är på rätt stor sparlåga, ingen vet om den kommer att fungera igen, vissa inom de rödgröna leden talar om en allians som inte fungerade, som inte i överhuvudtaget skulle fungera. Fokus på sina interna processer är säkert den högsta prioriteten. Därför blir skuggbudgeten som en motion som hastigt kommer att glömmas bort. Det var ändå den politik som ratades av väljarna, varför skulle den vara itnressant nu?

För Miljöpartiet blir vinnare på den tillfälliga time-outen. Det är Miljöpartiet som har hållit den rödgröna skutan ovanför ytan, och varit de som hållit chanserna vid liv om möjligheten till en rödgrön valseger. När de inser att det inte blev fallet, en allians som inte hann bli färdig, inte hann skapa tillräcklig trovärdighet när politiken skulle presenteras, blir särboskapet rätt nödvändigt för just de tre rödgröna partierna. Analysen kommer säkert att göras kring hur samarbetet fungerar.

För om de fungerar går det att se till deras gemensamma plattform. Hemsida, Facebooksdia och Twitterkonto, allt detta går på sparlåga. Det är uppenbart att ingen egentligen vill göra något åt saken. Det gigantiska sårslickandet tar all tid, spekulationer om vad som gick fel förs. Självkritik, intern kritik fingerpekande och svårigheter att ta på sig ansvar är något som kännetecknar det nederlag. Miljöpartiet å sin sida kan ju hävda att just den rödgröna kollapsen inte berodde på dem, det var trots allt en socialdemokrati som föll ihop, ett vänsterparti som blev den rödgröna alliansens trotsbarn som stjälpte det hela.

Därför blir framtiden för de rödgröna rätt oviss. Tanken inför en återkomst 2014 känns i nuläget rätt oviss om än existerande. Ett parti som inte ens insåg vikten av krishantering, fick ta konsekvenserna av sin nonchalans till tidigare nederlag. Framtiden om den nu fortfarande finns för ett rödgrönt samarbete blir ett scenario som fratmiden får skriva. Just för tillfället finns andra tankar, tankar om att överleva, tankar om att bli framtidsinriktade, tankar om att bli trovärdiga igen.

Bloggar: Martin, Annie, Caroline, Ekonomisten, Kent, Mikael, Tokmmoderaten, Johan.
Media: AB, AB, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvT.

Mp var aldrig tänkt som ett blockparti

Det kan tänkas förvånande, ett parti som sa sig vara en stark motståndare mot blockpolitiken, blev en stark blockpolitisk kugge i den senaste valrörelsen. Nu är läget förstås annorlunda, det samarbetet som inleddes 2008 ses inte med samma blida ögon som nu efter valförlusten 2010. Miljöpartiet har ställt sig i ett vägskäl. Ännu är de inte svaret skyldiga, men Miljöpartiets agerande under mandatperioden kommer spela roll för hur de tänker agera i framtiden.

Just den diskussion som försiggår inom Miljöpartiet är ganska förklarlig. Just de blev dragloket i det rödgröna samarbetet, och var hoppet om att ett maktskifte skulle vara möjligt. Nu när loppet är kört är det förstås annorlunda. Ett parti vars syfte att inte bli ett blockparti försöker hitta tillbaka till sin gamla roll inom. Det parlamentariska läget har skapat förutsättningarna för det. Om Miljöpartiet ännu en gång vill ta på sig den rödgröna tvångströjan återstår att se.

Nu finns det ett perfekt läge för Miljöpartiet i och med det parlamentariska läge som råder. Det är just här som de kan spela på sin roll lockbrytande parti och finna lösningar och samarbeta mellan dem. De diskussioner som pågår, i migration- och integrationsfrågan, överläggningarna om Afghanistan är just det som pekar på Miljöpartiets ambitioner att söka sig över blockgränserna. Till det kommer den gemensamma rödgröna budgetmotionen, men hur ofta en gemensam budget kommer presenteras blir en framtida fråga.

I grunden handlar det om hur den nya partiledningen kommer hantera saken. Både Michaela Waltersson och Gustaf Fridolin som hela tiden ses som de självklara efterträdarna har en strategisk fråga att lösa inför nästa val. Det behövs säkerligen inget svar ännu, men ju närmare valet 2014 kommer, desto viktigare blir svaret på hur de tänker agera. Om flera ledande miljöpartister ser det rödgröna samarbetet som hämmande för Miljöpartiet blir det omständigheter som kommer att spela in.

Men det behövs understrykas att Miljöpartiet aldrig var tänkt som ett blockparti. Just strategin att ingå i en allians med sina två vänsterkamrater bör ses som ett stort avsteg från den principen. När den strategin misslyckades, mycket i och med att den framgång som de ändå fick, ändå inte lyckades få till ett maktskifte, kommer diskussionen om Miljöpartiets agerande i blockpolitiken. Kommer de se lika seriöst på det rödgröna blocksamarbeten i fortsättningen eller går de tillbaka i sin forna egentliga roll som det blocköverskridande partiet?

Bloggar: Henry, Johan, Peter, Peter.
Media: Exp, SvD.

Varför en bondpermis Sahlin?

Varför Mona Sahlin? Hon vet ju om att vad hon än gör kommer det att granskas. Det är förstås förklarligt att man kanske vill ha en paus ibland, man är ju ändå riksdagsledamot 365 dagar om året. Men valet av tidpunkt kan ju göras med bättre omsorg. Att vara frånvarande i en situation då mycket fortfarande är oklart, diskussionen kring Afghanistan, situationen i Malmö o.s.v. kan känna oförklarligt. Jag är beredd att hålla med om att det kanske inte är det bästa att vara frånvarande när riksdagen är igång.

Men det är klart, Socialdemokraterna befinner sig i en kritisk fas. Thomas Bodström har ju gjort ett enligt mig rätt beslut och satt familjen främst. Därför undviker han den smärtsamma process som partiet nu tvingas genomlida. Men Mona Sahlin som bär det högsta ansvaret till att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval, är ju den person som borde vara närvarande i varje läge i nuläget. Att varva ner är en sak, men vikten av att vara närvarande bör tas på största allvar.

Därför blir säkert Mona Sahlins kortsemester en välbehövlig vila för henne, men ändå fel val av tidpunkt. Det hon säkert vet om och ta i beaktande att just sådana här val kommer ifrågasättas. Därför kan man undra varför hon tar beslutet att avvika utan tillåtelse från riksdagens arbete. För oavsett vilken position man har är rollen som riksdagsledamot ett förtroende mellan henne partiet och främst väljarna. Så varför Mona Sahlin? Det var inte särskilt bra timing på den avstickare, inte i den tid då partiet behöver henne som mest, eller inte?

Sluta hyckla Reepalu och ta ansvar istället

Ilmar Reepalu, mannen som föga förvånande fick fortsatt förtroende att leda Malmö, gör ett oerhört märkligt utspel på DN Debatt idag. När jag läser hans inlägg kan jag inte finna ett enda konstruktivt förslag för att skapa en tryggare situation i Malmö. Att prata om skarpare lagstiftning mot vapen är inte vad som skapar hela tryggheten i Malmö. Det finns många andra utmaningar, och de lämnar Reepalu därhän.

Jag kan förstå Ilmar Reepalus intention i denna artikel. Han vill dels göra partipolitik av den situation som råder i Malmö, han vill också fly sitt ansvar när det handlar om att skapa trygghet i sin egen stad. För är man högst ansvarig politiker i en stad som nu drabbas av det ena vansinnesdådet efter det andra, är det ett ansvar man måste ta och inte peka finger på andra. Att Reepalu har varit oförmögen att hantera oroligheter i Malmö tidigare står klart. Först attackerna mot Malmös judar, och nu de skottlossningar som nu sker runtom i stan.

Om man blandar in den politiska aspekten utan att börja prata om partipolitik, handlar det förstås om att Malmös styrande politiker har ett övergripande ansvar över utvecklingen i Malmö. I min åsyn skulle detta egentligen inte vara några problem att skapa bra förutsättningar för Malmöborna. Örsundsregionen, närheten till kontinenten, bra kommunikationer vilket skapar stora möjligheter för god tillväxt i regionen. Men problemet är förstås Malmö, och ansvaret är i grunden Ilmar Reepalus.

Därför tycker jag det är hög tid för Ilmar Reepalu att sluta med hyckleriet. Situationen i Malmö är högst hans ansvar, utvecklingen i Malmö, möjligheterna att skapa bättre förutsättningar för alla i Malmö är hans ansvar. Sluta peka finger åt styrande politiker i Stockholm och i regeringen. Ilmar Reepalus fortsatta förtroende bygger på vad han kan åstadkomma. Om Reeplalu känner sig oförmögen att göra något åt utvecklingen i Malmö är det bara att lämna över ansvaret till mer kompetenta politiker.

Media: AB, AB, Exp, SvD, SvD.

Att betyda något

Vikten av att betyda något, bilden av att ens gärningar menar någonting är grunden till varför folk motiveras att utföra goda gärningar. Att känna tillförsikt, att få uppskattning, både hemifrån och från de som man vill hjälpa är det som skapar känslan av betydelse. Gustaf Fahl, chef för FS:19, den svenska bataljonen på plats i Mazar-e-Sharif gör ett inlägg på SvD som skapar en bild av en insats där han pekar på den betydelse som svenskarna i Afghanistan har och förtjänar, hemifrån som där de utför sina uppgifter.

I grunden handlar det inte om vilka beslut som tas, i grunden handlar det inte vilka överenskommelser handlar det inte om vilka överenskommelser som görs på politiskt plan. Grunden i ett trovärdigt yttre byggs av de människor som befinner sig på plats. Vikten av att betyda något och att känna att ens insats betyder något för de svenskar som befinner sig i Afghanistan. Den uppbackningen som politikerna kan ge dem är värt allting för de insatser som Sverige utför i Afghanistan.

Att läsa chefen för FS 19:s inlägg i debatten är att få en helt annan bild av den verklighet som utspelar sig i Sveriges ansvarsområde i Afghanistan. En bild tornar upp om att utvecklingen fortgår alltjämt. Områden efter områden säkras för humanitärt bistånd, folks förtroende för den utveckling som sker samt förtroendet för den demokratiska utvecklingen som alltjämt sker i landet, den ökar fortsatt.

Just diskussionen kring Afghanistan måste kretsa mer kring vad vi egentligen åstadkommer. Därmed bör vi mer belysa de insatser som verkligen görs i Afghanistan. Jag känner stor tillförsikt inför de svenska soldater som befinner sig därborta. De är väl förberedda inför uppgiften, det finns förutsättningar för att förbättra deras situation ytterligare genom att förstärka deras materiella tillgångar, bland annat genom bättre sjukvårdsmöjligheter. Arbetet med att tillsända den svenska styrkan fler ambulanshelikoptrar är av yttersta vikt för att säkra snabba insatser när svenska styrkor utsätts för angrepp.

Utvecklingen av den svenska insatsen i Afghanistan är en extremt viktig uppgift att lösa. Därför behövs den uppbackning som de svenska soldaterna förtjänar. Känslan av att betyda något är det som sporrar människor att utföra bra saker. Den svenska insatsen betyder en bättre utveckling, den insatsen förtjänar den breda uppbackning som är möjlig från politikerhåll, men de förtjänar även vanligt folks uppskattning för sina insatser. Att har slutfört sina uppgifter och känna känslan av att det betyder något är vad som gör att Sveriges insatser både i Afghanistan som i andra områden, betyder något.

Bloggar: Mikael.

Är det dags att dra sig ur Malmö?

Fastnade för en ganska talande kommentar på Twitter under kvällen. Det är lätt att det görs liknelser mellan de dagsaktuella händelser som diskuteras. Men det är ganska talande, osäkerhet finns överallt, både på långt håll i Afghanistan och hemma i Sverige. Runtom i Malmö finns det säkert fler och fler osäkra människor som är rädda för att röra sig fritt på Malmös gator, särskilt kvällstid. Det senaste årets skjutningar tyder på det, det är där jämförelsen finns. Fem svenskar har dödats i Afghanistan på åtta år, 15 människor i Malmö har skjutits det senaste året. Är det kanske dags att dra sig ur Malmö?

Vad går det att tyda mer än just denna jämförelse? Det som är talande är ju att problemen blir inte bättre av att man drar sig ur. Situationen som skapar osäkerhet i Malmö måste lösas på plats, likt de konflikter som kan riskeras spridas till större områden utanför Afghanistan löses på plats. Det kan tyckas banalt att göra liknelse ifall någon hade tänkt sig att dra sig ur Malmö. Men problem löses på plats, oavsett var de sker.

Den spekulation som nu råder är i sig skrämmande. Det är inte bra att den går överstyr. Spekulationerna om ett hatmotiv mot invandrare är förklarliga, men skrämmande. Just hatmotivet är ett scenario som kan riskera ytterligare spänningar i Malmö, därför är det viktigaste för alla att detta klaras upp och den ansvarige grips, för alla Malmöbor är just detta det viktigaste. Samtidigt förstår jag de spekulationer och de liknelser som görs med tidigare kända kriminalfall, det är därför som situationen bör lösas snarast möjligt.

Att osäkerhet finns både här och där står klart. Det är just detta som det hela tiden handlar om, att främja en säker tillvaro, inte bara på hemmaplan utan också internationellt för att inte riskera att otrygghet och spänningar sprids. Situationen i Afghanistan är viktig att lösa, för att skapa säkerhet och stabilitet i regionen. Samtidigt måste folk vara säkra här hemma, just osäkerhet skapar spänningar oavsett var det inträffar. Eftersom det är ingen som dryftar om att vi skulle dra oss ur Malmö, vilket är helt förklarligt eftersom det händer hemma, är det viktigt att peka på att vi inte drar oss undan problem, det pekar dessa situationer på.

Media: AB, DN, DN, Exp, Exp, GP, GP, SvD, SvD, SvD, SvT, SvT, SvT.

När knutarna börjar lösas upp

Mötet mellan Mona Sahlin och regeringens företrädare statsminister Fredrik Reinfeldt samt utrikesminister Carl Bildt visar på en öppning och en stark möjlighet för att en överskridande överenskommelse går att ro i hamn. Jag håller likt många med om att en bred överenskommelse är mycket bättre än en agenda byggt på den som lyckas uppbringa störst stöd i riksdagen. Den svenska insatsen i Afghanistan är en insats som bör få ett brett samlat stöd från politikerhåll.

När man hör tongångarna från Mona Sahlin och Maria Wetterstrand, finns det förhoppningar om att en gemensam agenda som löper genom nästintill alla riksdagspartier är möjligt. Problemet är fortfarande den nuvarande rödgröna tidsplanen och Lars Ohlys benhårda motstånd mot ett avsteg från den. Både Sahlin och Wetterstrand visar på stor mognad i denna fråga, de inser att det finns ett läge att påverka och både ger öppningar samt ser öppningar i den argumentation som kommer från statsministern. Det märks tydligt på deras retorik där de i ånga fall framhåller bra saker från sina politiska motståndare, en taktisk manöver för att skapa förtroende. Det förtroendet spricker om de nu inte vill följa med i gemensam agenda.

Vad som kommer från vänsterhåll återstår att se. Det som inte är osäkert är det motstånd som vilar hos hela Vänsterpartiet. En bred överenskommelse med alla sju partier kommer hänga på Lars Ohlys tjurskalliga motstånd mot insatsen i Afghanistan. Hur långt han nu kan gå i sitt motstånd mot vare sig förlängning och därmed avsteg från den rödgröna tidsplanen blir den stora nöten att knäcka. Men det handlar om Vänsterpartiet vill ta ett solidariskt ansvar. Kan de se genom sitt antiamerikanska skimmer, stå bakom både de svenska militära insatserna samt respektera den osäkra situation som ännu råder.

Nu är det inte på det sätter att Socialdemokraterna vill spela med sin trovärdighet i dessa frågor. Inte bara Mona Sahlin, men också Urban Ahlin, Håkan Juholt samt Björn von Sydow inser att samlat grepp är nödvändigt. Den svenska militära insatsen får inte äventyras av blockpolitiskt käbbel, Socialdemokraterna är för erfarna för att inte inse detta faktum. Även Miljöpartiet bör inse detta faktum, vilket förstås lämnar Vänstepartiet och Lars Ohly i sitt hörn.

Den överenskommelse som bör komma ska bygga på bred enighet. Om den lämnar Vänsterpartiet utanför, om den nu riskerar splittra den rödgröna enigheten är det den risken som både Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu tar. Vänsterpartiets cyniska hållning och flagranta USA-hat är inte det som får bygga någon framtida överenskommelse. Den skamsenhet som säkert råder hos en och annan sosse att tvingas genomlida Lars Ohlys dikterande av den gemensamma rödgröna hållningen, ser nu en ljusning i det mörka.

Den öppning som nu skådas är den som kan leda till en bred gemensam och hållfast agenda som ser till vikten av det svenska deltagande i Afghanistan, både militärt samt civilt. Ingen klarar sig utan den andre. Det är genom breda insatser som ett bräcklig afghanskt samhälle kan utvecklas mot en mer vardaglig samt demokratik statbilitet, där behövs Sverige.

Bloggar: Carolina, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvT.

Kvalitet är ett ansvar oavsett driftsform

Det verkar som att en första rimlig överenskommelse mellan blocken kan ros i hamn. Förslaget om att förbjuda skolor att ta ut vinst om de visar på stora kvalitetsbrister är ett förslag som i min mening är helt rimlig. Grunden handlar förstås om att skydda kvalitén i utbildningen, då är det viktigt att förutsättningar och kraven är demsamma, oavsett driftsform. Miljöpartiet är alltså med på tåget, det är lovande för Jan Björklund. Självklart handlar det om en väldigt enkel princip, skolor oavsett driftsform har ett ansvar att säkra god kvalitet i utbildningen. Utan god kvalitet riskerar man elevers förutsättningar att få in nödvändig information, utan god kvalitet blir elever sämre rustade för framtiden, i alla fall de som drabbas av brister i kvalitén.

Detta ska dock inte förväxlas med motståndet mot vinster i sin helhet. Förslaget är sunt då de just bygger på att kvalitetsbrister kommer göra det omöjligt för skolföretag att ta tu ut vinst. Möjligheten att bära frukt för goda resultat kvarstår, vilket är bra. Problemet har ju inte direkt varit att skolor gör vinst, problemet har ju varit att många skolor, oftast i kommunal form går med underskott. I en situation där en privat friskola går med förlust riskeras konkurs, en kommunal skola kan alltid klara sig med extra kommunalt stöd. Den stora utmaningen för den kommunala skolan är att bli mer kostnadseffektiv. Kan en privat friskola ta ut vinst och leverera god kvalitet samtidigt som en kommunal skola uppfyller kvalitetskraven men går med förlust, finns det ett problem att lösa.

Dock är det en väg att gå, genom att skärpa kraven ytterligare. Frågan är hur man också kan skärpa kraven mot de kommunala skolorna. Hur skärper man kraven mot kommuner som uppenbart har svårt att klara av de ekonomiska ramarna när det gäller skolan? Kvalitetsbrist är ett minst lika stort problem oavsett om det handlar om en friskola som inte tillför tillräckligt med resurser eller en kommunal som saknar dem då kommunera har svårt att tillföra mer. Även kommuner borde stå till ansvar för bristande kvalitet om de inte klarar av att hantera resurserna.

Media: AB, DN, GP, SvD.

Är verkligheten Socialdemokraternas största fiende?

Inget var mer underhållande än att skåda en socialdemokrats partsinlaga kring den diskussion som nu förs internt som externt. Socialdemokraterna är ett stort parti med tydliga vänster- som högerprofiler som slåss om vilken inriktning som partiet ska ha. Dilemmat för Socialdemokraterna har varit två. Dels har deras politik gått mer åt höger, då de i stora delar har accepterat Alliansens förda politik, dels har de dragits mot vänster genom det rödgröna samarbetet där de på en del håll har fått ge efter för Vänsterpartiets hållning, som i försvars- och utrikesfrågor. Tongångarna från många ledande socialdemokrater gällande Afghanistan är en helt annan en den gemensamma rödgröna hållningen.

Men nu var det ju inte detta som var roande. Bengt Silfverstrand, socialdemokratisk kommunalpolitiker i Höganäs är en av de som kommer ge eftervalsdiskussionen en tydlig vänstervind, eftersom han i sitt inlägg inte ger mycket för varken nyliberaler eller "högersossar", som Damberg och Batljan. Det möter förstås diskussion från debattörer som Erik Laakso och Johan Ingerö. I en ordväxling med den senare uttrycker Silfverstrand plötsligt:

"Socialdemokratin har aldrig försökt verklighetsanpassa sig, det är en av förklaringarna till dess politiska framgångar."

Intressant, är det alltså enligt Silfverstrand att Socialdemokraterna ska uppfattas som verkliga? I vilket universum ska då den socialdemokratiska politiken vara anpassad om inte den verklighet som vi alla lever i? Intressant värre.

Läge för uppgörelse

Trots den tragiska utgången, trots den politiska osäkerheten som råder alltjämt i riksdagen, återstår möjligheten för en svensk närvaro i Afghanistan. Mycket ligger i att en överenskommelse där en övergripande plan med stöd från bland annat Socialdemokraterna skulle kunna säkra en fortsatt svensk närvaro.

De tongångar som jag möter från socialdemokratiskt håll stärker möjligheten för att en övergripande överenskommelse skulle vara den bästa åtgärden. Juholt, Ahlin och nu Björn von Sydow för ett bra resonemang kring den svenska närvaron. Jag tror inte att Socialdemokraterna vill att deras engagemang för Afghanistan står och faller med vänsterns allt för stora inflytande på den rödgröna hållningen. Det hade varit dåligt för deras trovärdighet, därmed är det bästa för dem i fortsättningen att söka en blocköverskridande överenskommelse, enligt de tongångar som statsminister Fredrik Reinfeldt ger och är villig att åstadkomma.

I stora delar håller jag med Björn von Sydow, det är viktigt att den svenska insatsen säkras på sikt för att garantera en säker övergång till ett afghanskt ägarskap när det gäller den nationella säkerheten. Då är en övergripande överenskommelse av största vikt. Inget får äventyras av att vi diskuterar en allt för snäv tidsplan för vårt tillbakadragande. Jag har noterar att vissa hävdar att högern inte har viljat diskutera ett datum för tillbakadragande. Situationen i Afghanistan är dock i en kritisk fas, där diskussionerna om ett svensk tillbakadragande, som enligt de rödgrönas förslag redan 2013 är allt för snäv i min mening.

Huruvida den svenska närvaron ska vara rent tidsmässigt återstår att se. Det viktigaste för den svenska styrkan är att kunna stärka det säkerhetsmässiga övertagandet av de afghanska myndigheterna. Kabulkonferensen gav bra riktlinjer, och mycket kan säkert utarbetas utifrån dessa överenskommelser. En varaktig säker situation bygger på att ansvaret kan lämnas över under kontrollerade former. Under den tiden bör svensk närvaro vara självklar. I de delar ser jag möjligheterna till att den gränsöverskridande överenskommelsen blir möjlig, om än för att minimera risken för Vänsterpartiets allt för stora inflytande.

Bloggar: Göran.
Media: DN, Exp, SvD.

När ska Linde sluta blunda för verkligheten?

Egentligen var det inte tänkt att jag skulle posta något mer gällande den tragiska händelsen där ytterligare en svensk omkom i Afghanistan. Men det som är mer eller mindre vardagsmat, dessa populistiska utspel från vänsterhåll, där man genom att utnyttja tragiska händelser, försöker plocka billiga politiska poäng genom att ropa på tillbakadragande av svensk militär. Hans Linde är en av de nya framträdande personerna inom Vänsterpartiet som inte räds sina populistiska och intetsägande utspel.

Linde försöker framstå som trovärdig genom att uttrycka "Vi som är beslutsfattare har nu ett ansvar att inte försöka vinna billiga politiska poänger på den tragedi som skett." Men ändå vädrar han luft genom att tydliggöra sina utspel i kölvattnet av den tragedi som nu har inträffat bland svenska trupper i Afghanistan. Något annat jag vänder mig emot är uttalande som "Det är hög tid att sluta blunda för misslyckandet i Afghanistan och i stället byta strategi, från att med militära medel försöka vinna ett krig till att med civila verktyg bygga ett Afghanistan i fred". Hur ska man kunna bygga ett Afghanistan i fred när man i andra andetaget påstår att det pågår ett krig därborta? När ska Linde själv sluta blunda för verkligheten?

Hur kan Linde på allvar tro att situationen i Afghanistan skulle förbättras bara för att vi tog hem våra trupper och ersatte dem med enbart civila insatser? Självklart är det inte fallet, det svenska engagemanget för Afghanistan är tvådelat, militärt som civilt. Ett scenario där Sverige nu skulle dra tillbaka sina trupper skulle bara stärka talibaneras positioner än mer. Det är precis som talibanerna vill att västvärlden drar sig tillbaka. Den given står Hans Linde för. Självklart handlar detta om att främja den sköra demokrati som finns i Afghanistan. Just den internationella solidariteten att stå upp och försvara utvecklingen militärt som civilt är inget som Linde vill stå uppför, det förstår jag. Men jag tänker inte vika mig för tanken på att Sveriges ska svikta i sina militära insatser i Afghanistan i nuläget. Det är trots allt ett svek som jag vill undvika.

Bloggar: Kent.
Media: AB.

Söndagskrönika: Om opinion, Afghanistan och sensationsjournalistik

Det nybryggda kaffet börjar verka. Ännu en söndag är ett faktum, en dag då man bara kan andas ut och koppla av inför ytterligare en vecka av bestyr på jobbet. Sakta sänker sig vardagslunken och jag känner efter alla helger av valstress och flyttbestyr, är det här min första riktiga lediga helg på länge. Intressant är också hur den vanliga vardagslunken nu sänker sig över det politiska landskapet. Nu börjar trots allt den intressanta fasen i det politiska arbetet, tiden då löften ska omsättas i ren politik. Veckans höstbudget var ett faktum, en budget som inte blev någon kioskvältare utan en bekräftelse på det valmanifest som Alliansen lade fram under valrörelsen. Nu stundar även den allmänna motionsperioden, tiden då våra riksdagsledamöter går in i en högproduktiv fas av idéer och tankar.

Den valstress som fann sig i många politikers vardag under valrörelsen var de otal opinionsundersökningar som sköljde över en. Som opinionsmissbrukare var det som att bli serverad på silverfat var dag, men det har varit rätt skönt att få slippa bli uttjatad av alla mätningar som kom, oftast då de beskrev samma sak. Att nu Kd som befinner sig i en intressant fas skulle finna sig i ett kritiskt läge är ju förvisso en grov överdrift, det med tanke på att det fortfarande är 47 månader kvar till nästa val. Kristdemokraterna befinner sig i en vardag där regeringsarbete och deras eget partis förnyelse har högsta prioritet, att som många beskriver ännu en opinionsundersökning i kölvattnet av ett riktigt valresultat inte spelar särskilt stor roll.

Lördagkvällen var också en påminnelse som många svenskar befinner sig i för tillfället. Den svenska närvaron i Afghanistan kommer alltid på tal när någon förolyckas, i alla fall från en cynisk vänster som sedan länge övergett all form av internationell solidaritet, om än rent praktiskt. Det är ändå här som man hör de skarpaste ropen på reträtt. Vänstern har en särdeles stor förmåga att utnyttja personliga och nationella tragedier för att plocka billiga politiska poäng. Jerker som är en av de mest aktiva vänsterbloggarna, som inte behagade att bemöta något annat än en ren skrivmiss i mitt inlägg. Jag får förmoda att resten av mitt inlägg var upprörande att det föranledde detta tämligen stöddiga angrepp på min temporära okunskap.

Annars är detta en intressant vardag i mitt bloggande. Det är ju ändå detta som är bränslet i mitt bloggande att kunna engagera och uppröra. Vi lär ju få fortsatt debatt i frågan kring Afghanistan, mycket med tanke på den kommande voteringen i riksdagen om den svenska närvaron. Och eftersom vänstern nu uppenbart har lämnat från sig den internationella solidariteten till oss på högerkanten, är det bara att tacka och ta emot. Den svenska närvaron bygger på något helt annat än en bricka i något som skulle kallas för amerikansk imperialism. Men eftersom många vänstermänniskor har svårt att släppa sina anti-amerikanska känslor, kommer detta förstås att prägla deras syn på situationen i Afghanistan.

Ett annat intressant infall är de fortsatta spekulationerna kring Anna Lindhs tragiska bortgång. Jag tycker det känns rätt smaklöst att man fortsatt ska bygga sensationsjournalistik på spekulationer som funnits ända sen Anna Lindhs bortgång. Jag rekommenderar Tokmoderatens inlägg om det som nu åter ska upp till ytan. Vad som egentligen kunde ha hänt är ju ändå rena spekulationer, den journalistik som bedrivs är ännu en påminnelse om den tragik som Anna Lindhs anhöriga fick genomlida och som de nu fortsatt ska få lida för. Men eftersom nu söndagen bjuder på ett särdeles bra väderlek blir det nu att försöka släppa sitt skrivande i några timmar och bege sig ut i höstluften. Det tillsammans med de fortsatta diskussionerna kring den svenska närvaron i Afghanistan som med all säkerhet kommer vara dominerande idag.

Bloggar: Kent.
Media: AB, AB, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD.

Mission continues

Det är alltid tankar som flyger genom ens huvud när man nås av nyheten om att ännu en svensk har förolyckats. Som en person med både vänner och släktingar som har varit där, inte bara en utan flera gånger förstår jag det ansvar som man tar på sig när man åker ut i världen för att försvara de ideal som vi ser som självklara. Sverige har sedan lång tid befunnit sig ute i olika konflikter världen över. På många håll har Sverige satt sina spår, Kongo, Liberia, Libanon, Cypern och Balkan. Den begränsade förmågan som det svenska försvaret trots allt har leder till att man får välja inriktning på hur man omsätter sina personliga samt materiella resurser.

Svensk insats i Afghanistan är därmed en självklarhet. Vi får det klart att konflikter hanteras bäst i dess kärna, där de inträffar för att förhindra spridning av problem utanför gränser. Dagens konflikter handlar mindre om territoriella konflikter mellan stater. Dagens konflikter bygger mycket på inrikespolitisk instabilitet och spänningar. I forna Jugoslavien innebar detta problem när de löstes upp i mindre stater och formade den konflikt som har präglat Sverige, inte bara med tanke på den insats som Sverige bidrog med utan även närheten till en konflikt och för många de som kom till Sverige för att undkomma den tragik som försigick nere på Balkan.

Den svenska insatsen i Afghanistan är en komplex situation. Att hantera tillfälliga konflikter är en sak, i Afghanistan är situationen en annan. Sedan det kommunistiska maktövertagandet och den första sovjetiska stridsvagnen rullade in har den afghanska vardagen inte varit sig lik. Det är först nu internationella insatser på allvar kan arbeta för att återuppbygga det som var som hoppet om att kunna återuppbygga det som var innan. Uppbyggandet men även arbetet med att skydda återuppbyggnaden är två stora ansvar.

För Sveriges del ändrar detta inget. Oavsett om svenska soldater förolyckas, påminner det bara om vikten av att stanna. Kritiken bör ligga på hur vi hanterar vår närvaro i ett annat land, försvara öppenheten och hela tiden upplysa om vikten av vår närvaro, både i Afghanistan och hemma i Sverige. Det är en tragik att svenska soldater omkommer, men de är medvetna om den risk som föreligger. Men jag hoppas även att de inser vikten av det arbete som de utför.

Tokmoderaten skriver:
"Det är från Ohlys sida ropen hörs tydligast i denna sorgliga situation. Tidigare varumärken hos vänstergänget om internationell solidaritet och att stå upp för de svagaste har man sålt till oss på högerflanken. Det skriks om att vi svenskar skall dra hem illa kvickt, att vi skall lämna de som inget hellre vill än att vi stannar kvar där tills situationen är bättre eller att den egna militären klarar av att trycka tillbaka talibaner och terrorister. Vänstern visar sitt mest inhumana ansikte, ett plyte av ren och skär egoism där de anti-amerikanska känslorna man ständigt bär med sig gör att de inte kan tänka klart eller stå upp för solidariteten..."

Det jag vänder mig emot är den cyniska hållning som många tycks ha, fegheten att inte våga stå för sitt prat om internationell solidaritet, i praktiken. Vi bör fråga de soldater som befinner sig därborta, om de känner sig som offer för amerikansk imperialism. I det fallet hade de säkerligen inte åkt. Insatsen i Afghanistan ändrar inget på den svenska närvaron. Diskussion kring hur den svenska närvaron ska fortgå utan att man får föreställningen om att den svenska närvaro inte skulle ha ett slutdatum. Det vi måste kommunicera till de hundratals svenskar som befinner sig därborta är att de har vårt allt som de gör för det afghanska folket. Insatsen i Afghanistan är ett ansvar, lika mycket militärt som civilt. Uppdraget fortsätter oavsett vad som händer, för den ambition som bygger den svenska närvaron är den som fortfarande ska vara starkare än viljan att dra sig tillbaka. Det är en ambition om att Afghanistan ska få bli det som det en gång var.

Bloggar: Allan, Johan, Krassman, Tolgfors.
Media: AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD.

Om styrkan bara satt i namnet

Samma sak i ny förpackning, eller samma skit i ny förpackning som en del meningsmotståndare kanske skulle vilja säga. Kristdemokraternas kamp för att locka väljarna bör te sig till hur de kan forma sin ideologiska grund till ett modernt konservativt kristet parti. Det är klart att ett namnbyte inte gör hela skillnaden. Det är inte likt att jämföra med Simson, vars styrka satt i håret, styrkan i Kristdemokraterna sitter säkerligen inte i ett slagkraftigt namn. Vad Kristdemokraterna behöver är en översyn i grunden, hur tar man kristendomen in i svensk 2000-talspolitik på allvar?

Hur ska man se på ett förslag om ännu ett namnbyte? Både Johan Westerholm och Peter Andersson visar ett särdeles stort engagemang kring Kristdemokraternas förmåga att överleva, se om det engagemanget kan ägnas åt deras eget parti också. Är det månne ett tecken på den smärtsamma process som Socialdemokraterna nu tvingas genomgå, att man måste få tid att avreagera sig på andra sidan också? Att Kristdemokraterna har gjort en halvering av sitt valresultat, står ju i kontrast mot ett parti som gått från ett femtioprocentsparti till att snart bli ett tjugoprocentsparti. Snacka om att dela bekymmer när det kommer till väljarstöd.

Nu spelar trots allt inte Kristdemokraterna och Socialdemokraterna på samma planhalva när det gäller potentiella väljare. Den kampen tar Moderaterna som med bravur har lyckats omforma ett parti i stagnation till en ny politisk rörelse som trots två enorma valframgångar i rad, fortsätter sitt arbete med att förnya och förändra sig. Varför fler inte kollar till hur Moderaterna gör är lite förvånande. Både Socialdemokraterna och Kristdemokraterna lever med utmaningen att framstå som moderna och framtidsinriktade.

Att byta namn på partiet är trots allt en ytförändring. Grunden ligger hur ens politik uppfattas som modern och väljaranpassad. Jag tror inte att det skulle komma på tal om att Socialdemokraterna skulle byta namn, till kanske bara Demokraterna. Dock har de en omsvängning att göra med sin atlantångare till partimaskineri. Att putsa på fasaden är inte hela framgången om den nu skulle hjälpa nämnvärt. Kristdemokraterna kommer fortsatt att bygga på sitt kristna arv ju mer andra ord de tar in i partinamnet, Vänsterpartiet kommer alltid att vila på sina kommunstiska grund trots att den delen av partinamnet är borta och partiledaren inte längre vill bekänna sig till sina gamla politiska ideal. De kristna idealen är det som formar Kristdemokraterna, det handlar om hur de idealen ska forma dem på 2000-talet.

Bloggar: Marknadsliberalen, Tokmoderaten.
Media: AB, DN, Exp, SvD.

Exit Bodström, på återseende

Thomas Bodström väljer nu att hoppa av sitt riksdagsarbete. Jag måste säga att han gör precis det rätta. Förtroende är förbrukat hos många, väljare som partikamrater. Som medlem i ett annat parti har jag bara kunnat luta mig tillbaka och skåda denna politiska fars som pågått. nu har de fått ett slut och det är förstås positivt för en del.

Särskilt positivt är det för Socialdemokraterna som nu inte behöver fokusera på ett stort problem som en riksdagspolitiker som försöker skapa sina egna gräddfiler. Fokus ligger nu förstås på att reda ut den kris som råder. Hur det nu kommer att fungera i den flod av knivhugg och revirpinkande återstår att se.

Thomas Bodström gör ett klokt beslut. Han lämnar den socialdemokratiska partitoppen ganska lägligt. Han kommer iväg från den smärtsamma process som hans parti tvingas genomgå och slipper stå till svars för sitt hanterande. Men ändå bygger detta beslut mycket på hans hänsyn för sin familj. Att sätta dem före förtjänar förstås all respekt. Att förvalta sitt förtroende som riksdagsledamot är viktigt, och när detta inte går att kombinera med den vardag som Bodström lever i är det förstås det bästa valet. Bodström kommer säkert tillbaka i framtiden, men han bör göra det när han känner att hans engagemang för riksdagsarbetet inte sätts på undantag. Inte bara för honom själv utan också för hans parti och hans partikamrater.

Bördan är tung för ett samhällsbilande parti

Som ett parti som vill uppfattas som samhällsbildande, ligger det ett stort ansvar att ständigt förnya och anpassa sig efter de rådande förutsättningarna. Som politiker bör man hela tiden vara pragmatiskt till de omständigheter som råder. Att forma ett parti och en politik efter dessa förutsättningar ställer förstås stora krav. Moderaterna har som ambition att ständigt vara i förnyelse. Det är en ambition som inte går att sätta åt sidan någon gång. Sofia Arkelsten uttrycker att Moderaterna inte genomgår ett förnyelseprojekt. Förändringsarbetet ligger konstant. Det är förstås något som uppfattas som en bra ambition, men det finns förstås delar där Moderaterna inte är tillräcklig starka. Därför behövs förändringen för dem.

Det är intressant att Arkelsten bland annat ser ungdomarna som en fokusgrupp de kommande åren. Moderata Ungdomsförbundet gjorde ett hästjobb under valrörelsen och värvade långt fler medlemmar än någon annan. Trots det har Moderaterna i det totala tappat bland unga. Ibland har man ironiskt sett att de som vinner de unga förlorar totalt, men de rödgrönas övertag bland unga är förstås en stor utmaning för Moderaterna, och inte minst Alliansen.

Miljöarbetet är Sofia Arkelstens favoritområdet och det är förklarligt i många delar varför man väljer just henne att axla partisekreterarskapet. Mycket handlar förstås om att utveckla det politiska området, men förstås läggs fokus utanför det egna blocket. Miljö bör handla om mycket mer än bara klimatutsläpp. Att forma en miljöpolitik som inte bara handlar om vem som tillför flest resurser utan åstadkommer verkliga resultat. Det moderata förändringsarbetet inom miljöområdet har varit en intressant förändring. Att Moderaterna vill framstå som ett relevant alternativ också på detta område är förklarligt med tanke på deras ambitioner om det nya statsbärande partiet.

Välfärdsområdet är en utmaning. Moderaterna fokuserar mycket på att freda kärnan inom välfärdsverksamheten. Här ska förstås fokus fortsatt ligga på patienten. Dess rättigheter och friheter samt välfärspersonalens förmåga att påverka ännu mer, är det viktigaste utmaningarna. Moderaterna har lagt mycket vikt på att komma ut i dessa verksamheter. Ett parti som vill uppfattas som relevant gör förstås detta.

Problemet ligger dock inte att Moderaterna skulle uppfattas som ett etablisemangsparti. Det är förstås en utmaning som alla etablerade partier brottas med. Förmågan att varar relevant och kunna ha förmågan att beskriva samhällsproblemen och lösningarna på dessa ligger i det parti som vågar förnya och förändra sig. Moderaterna kommer att fortsatt vara ett parti i förnyelse, de andra partierna bör göra likadant för att inte hamna efter.

Även du min Brutus

Eftervalsspelet går vidare alltjämt. Flera partier formerar sig nu med att anpassa sig efter den situation som nu råder politiskt. Dessvärre blir tiden efter valet en smärtsam process för vissa. Vissa har tidigare visat förmågan att ta sig igenom djupa kriser och nått nya framgångar: För vissa blir det en längre kräftgång efter, utan förmågan att komma underfund med vad som är problemet. Den allmänna förvirringen inom Socialdemokraterna sker nu inför öppen ridå. Flera är inte nådiga i sin kritik mot både partiledning och partitoppar. Knivhuggen viner alltjämt i en sargad rörelse, desillusionerad från sina tidigare ideal, oförmågan att komma i fas med vad som är fel lyser alltjämt igenom. Låt oss gå igenom vad som är fel.

En av mina interaktiva bloggvänner, Peter Högberg är en socialdemokrat med stort engagemang lokalt i Vimmerby. Jag har noterat hans engagemang för både Vimmerby och landstinget i Kalmar Län. Dock har Peter ett förtroende för sina kamrater och sin partiledning. Jag tror säkert att hans förtroende för Mona Sahlin alltjämt är stort, dock är det inte samma sak med andra. Inte i allafall med Bodström. Det som går att notera både på hans blogg och på Expressen är det brev som han nu skriver till sin partikamrat. Det finns förstås förhoppningar om att Bodström kan komma tillbaka till toppolitiken. Men det är under premisser att Bodström lägger all energi på sina förtroendeuppdrag. Att Peter Högberg väljer att öppet kritisera Bodström är ett vågat grepp av min gode bloggvän, men också ett tecken på den process som nu råder inom socialdemokratin.

Ljus riktas även mot Ilija Batljan, ett av Socialdemokraternas stjärnskott i Stockholm. Från sin framgångsrika position som kommunalråd i Nynäshamn till toopkandidat i landstinget blev han ett draglok i valrörelsen. Problemet är bara att hans kritik nu även får råda offentligt. Oförmågan att beskriva Socialdemokraternas politik ur ett helhetsperspektiv var förstås deras största ackilleshäl. Allt för mycket kretsade kring hur de skulle komma överens med sina rödgröna kamrater. Problemet var för Socialdemokraterna att de organiserade det rödgröna samarbetet på det sättet som de gjorde. Det var förvisso även ett sent igångsatt samarbete. Det bör även Ilija Baljan ta till sig. Hur han och den socialdemokratiska kriskommissionen hanterar en rörelses sargade fasad är nu det fokus som de bör ha. Som en anonym socialdemokratisk företrädare sa, Socialdemokraterna är inte tillbaka förrän 2018. En ganska rimlig antagelse, för den oförmåga att hantera ett dåligt valresultat 2006, resulterade i ännu ett nederlag 2010.

Det socialdemokratiska knivhuggen i offentlighet gör att Socialdemokraternas krishantering inte blir bättre än vad den är nu. För Shekarabi och alla de andra i de olika krisgrupperna behövs nog säkert en del arbetsro. När väl Bodström har tagit sitt beslut finns ytterligare läge att att fördjupa arbetet med att komma igen. Men de bör nog inte ta för lätt på förmågan att komma tillbaka. Längtan efter makten som rådde efter valförlusten 2006 och som var inom räckhåll under Alliansensregeringens vikande förtroende i mellanvalsperioden, stjälpte Socialdemokraterna ännu en gång, trots deras allt mer fördjupade samarbete med sina rödgröna kamrater.

Att flera socialdemokrater nu går och leker Brutus ter sig inte bra för partiet. Att allt blir offentligt är ett tecken på den irritation och det missmod som råder hos många socialdemokrater som är besvikna på att den socialdemokratiska politiken har gått i stå. Den interna maktkampen får stå före den politiska förnyelsen. "Även du, min Brutus" som Julius Caesar sade. Det är passande citat för en rörelsen som nu brottas med mångas besvikelse inför sitt parti och dess oförmåga att hantera valrörelsen.

Bloggar: Lizzie, Kent.
Media: DN, Exp, Exp, Exp, SvD.

Dilemmat Bodström

Avgörandets tid närmar sig nu för oppositionens egen jetsetpolitiker. Thomas Bodström hanterande av sitt riksdagsmandat har ifrågasatts. Hans agerande slits mellan att vara med sin familj i USA och att vara kvar i riksdagen. På något sätt borde detta ha övervägts långt i förväg. Det var ju knappast en överraskning att Bodström skulle lämna landet, det beskedet kom långt innan. Problemet att lösa blir ett moment 22 för vår gode kändisadvokat.

Problemet är inte bara Bodströms utan också Socialdemokraterna. Förvisso har man degraderat hans position bort från ordförandeposten i justitieutskottet, men Bodström som politisk profil och dragplåster för Socialdemokraterna är ett problem för partiet, inte bara för Bodström. Dock är det Bodströms anseende som får sig en törn. Att dra sig undan kanske vore det bästa för honom personligen, han har ju som sagt inte brist på sysselsättning. Alla de övriga förtroendeuppdragen tar sin tid. Kanske Bodströms problem inte att han har förmåga att ta ansvar på många plan. Problemet kanske ligger i att han har oförmågan att tacka nej.

Om detta är ett känt problem, är det märkligt att man väljer att sätta sig i denna situation trots allt. Det blir trots allt ett problem för både Bodström och Socialdemokraterna, när man sätter ett vallokomotiv som Bodström högt upp på riksdagslistan, får honom invald och ser honom senare sätta sin riksdagsplats på undantag.

För Bodström borde valet vara enkelt, sätt familjen framför politiken. Att vara i den politiska hetluften blir att prioritera. Det finns ju andra kända politikerpar som får bolla med både karriär och privatliv. Nu är ju trots allt paret Reinfeldts situation inte densamma som situationen för Thomas Bodström. Det är valet som han få göra nu, antingen riksdagen eller familjen. Det blir egentligen ett omänskligt val. Men det kanske blir en tankeställare för en person att börja prioritera sina uppdrag. Socialdemokratin tål inte att dess företrädare sätter sitt förtroende på undantag. Därför torde Bodströms val vara familjen framför politiken, nu när dessa inte går att kombinera. Ett annat val vore konstigt.

Bloggar: Radikalen, Tokmoderaten,
Media: AB, AB, AB, DN, DN, GP, GP, Exp, Exp, Exp, SvD, SvT.

Som att hoppa efter ett köttstycke

Vad som egentligen var överraskningen i denna höstbudget är svårt att finna. Anders Borgs nådiga lunta bjöd mycket på det som man pekade på i Alliansens valmanifest. Mycket viks åt det som man har lovat, bland annat ökade stöd till kommuner och skattesänkning för pensionärer. Mycket viks även åt de ambitioner som regeringen framhåller. Hur mycket av det som kommer infrias blir en framtidsfråga, förhoppningsvis infrias de flesta inom den närmsta framtiden.

Debatten var inte bara ett kvitto på vad regeringen har för ambitioner intill nästa budgettillfälle, det präglades av en debatt där ett parti fick stå upp för sin politik. Det blir dock som att använda en universalnyckel för att lösa alla frågor. Vänsterpartiernas allt till alla mot regeringens allt mer ansvarsfulla hållning, kompletterades av Sverigedemokraternas nyckel om att allt som ska lösas kan göras med mindre invandring. Självklart fick det mothugg. Mycket av Sveriges tillväxt har byggt och bygger på vår öppenhet. Att döma av det som jag såg var en syn av en ekonomiskpolitisk talesperson, Johnny Skalin som blev ett hett villebråd bland de övriga debattörerna. Det kändes ibland som att det var som att kasta ett köttstycke till en hungrig vargskock. Men nu går det trots allt inte att gömma sig längre, korten måste på bordet för Sverigedemokraterna.

Problemet är inte att de andra var bra, problemet var Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson var i en lägre division än de andra. Det är en balansgång att inte framstå för överlägsen den andre. Palme föll i den fällan, de etablerade riksdagspartierna riskerar att göra det om de inte hanterar debatten rätt. Risken med att någon är för överlägsen är att den andre får sympatipoäng just bara för att folk tycker synd om en, en situation som gynnade Fälldin i den stora partiledarduellen 1976.

Förhoppningarna kan dock ligga i att nu har Sverigedemokraterna inte har särskilt mycket att komma med rent sakpolitiskt. Mycket hänger ju på vad deras partiledare Jimmie Åkesson åstadkommer i den första partiledardebatten i riksdagen. Mycket hänger på vad han åstadkommer då han är Sverigedemokraternas främsta kort.

Debattens minus förutom till Sverigedemokraternas företrädare Johnny Skalin går till Ulla Andersson. Jag tycker hon framstår som allt för gnällig i många ordalag. Fokus i hennes argumentation är smalt, mycket kretsar kring samma frågor i alla replikväxlingar. Plus går till Annie Johansson, en perfekt start i mina ögon. Annie är trots allt den mest lovande politikern inom Centerpartiet i mina ögon. Annie blir debattens vinnare i kölvattnet av en budget som var en bekräftelse av det som redan hade presenterats.

Bloggar: Annarkia, Högberg, Mikael, Rasmus, Roger, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD.