tisdag, november 30, 2010

Hur mycket hatar egentligen Linde USA?

Jag fastnade lite för Hans Lindes utspel idag på olika debattforum. Den person fascinerar mig ibland. Sällan har man sett en person med en sådan ensidig och uppenbar agenda. Det är förstås förklarligt att han hyllar Wikileaks, deras agenda är precis lika smal som Lindes. Wikileaks fokus har varit USA, likt mycket av Lindes utrikespolitsika agenda. Det får ju förstås ett intressant scenario när Linde frågar sig hur utrikesminister Carl Bildt kan gilla USA mer än yttrandefriheten. Det är förstås intressant att en väsnterpartist går ut och försöker läxa upp en meningsmotståndare i grundläggande demokratiska begrepp. Men faktum är ju inte hur mycket Bildt gillar USA, det man undrar är hur mycket Linde hatar USA.

Problemet för Linde är inte hans hållning i frågan kring Wikileaks, utan hans utrikespolitska agenda i dess helhet. Förra veckan när Nordkorea oprovocerat attackerade sin granne Sydkorea, kom fördömanden från flera håll, förutom ett. Det undantaget var förstås Vänsterpartiet och Hans Linde. Inte ett ord, inte en kommentar, det är just det som blottlägger vad som är viktigast för Hans Linde, att hysa sitt agg mot USA, och även Israel.

Om man återgår till Wikileaks avslöjande kan man egentligen fundera kring hur mycket nytt som kom från detta avslöjande. De som jublar trots allt högst, torde vara USA:s antagonister runtom i världen. Man kan ju fråga sig om det är detta som Hans Linde också hyllar. Vidare fastnar vid skribenters recencerande av mina tidigare inlägg. Så här skriver Peter Johansson:

"Vad Böhlmark säger är att om inte en Iranier riskerar sitt liv genom att läcka material påverkar det Wikileaks ambitioner i nåndera riktningen. Ett i grunden absurt resonemang. Dikaturstater tenderar att vara mer slutna och traditionen att läcka finns inte, eftersom det inte finns någon att läcka till."

Nu är det ju inte faktum att jag försöker påverka Wikileaks ambitioner i någon riktning, det är trots allt de som avgör vad som är intressant att sprida. Dessutom har Peters slutsats rätt märklig, inte något att läcka till? Vad vet Peter egentligen om diktaturer som Kuba, Vitryssland och Iran, där oppositionella hittar vägar för att sprida information ut ur landet? Jag skakar lite lätt på huvudet. Tills vidare fortsätter jag fundera kring vad Hans Lindes utrikespolitiska ambitioner kretsar kring. Faktum är ju trots allt, hur mycket ogillar Hans Linde USA. Det är mer intressant än hur mycket vi gillar USA, vårt eventuellt blinda dyrkande är inte lika stort som Lindes ogillande av densamme.

Bloggar: Belzebjörn, Hökmark.
Media: AB, AB, DN, DN, Exp, Exp, SvD, SvD.

I vems ärenden går egentligen Wikileaks?

Det är förstås förvånande att internt underättelsematerial har hanterats på ett sånt klandervärt sätt att det har kunnat ge upphov till denna läcka i storformat. Men jag sitter och funderar mycket kring Wikileaks egentliga ambitioner med dessa dokument som har kommit deras besittning. I nuläget försöker de skifta fokus mot banksektorn, men frågor kvarstår kring vad Wikileaks egentliga syfte är. Vilken eller vilka måltavlor är av intresse? Är fler länder redo att bli avslöjade sitt interna underrättelsematerial.

I den tid som Wikileaks gör allt för att försöka dra ner byxorna på amerikanska UD, börjar man förstås fundera kring Wikileaks egentliga ambitioner. Vad har de egentligen för syfte med spridandet av interna dokument. Är detta en ensidig attack, eller är fler länder att vänta? Det skulle förstås vara av intresse om de också hade tillgång till ryskt, kinesiskt eller iransk underättelsematerial. Ifall de har de vore det förvånande ifall de inte släpper det materialet. Ifall de inte skulle besitta sånt material blir Wikileaks ambitioner ganska uppenbara.

Läckaget av interna underrättelsedokument har gett upphov till stor skada för USA. I det fallet kan man undra ifall Wikileaks har ambitioner att skada USA:s diplomatiska arbete, och i längden flera andra länders förutsättningarna för att bedriva konstruktivt diplomatiskt arbete. Wikileaks avslöjande ställer förstås dessa frågor. Man bör rimligtvis svara på vad man har för egentliga ambitioner än att enbart avslöja interna dokument som man tycker ska vara offentliga för allmänheten. Information wants to be free, men till vilket pris är de beredda att genomföra det?

Bloggar: Every Kinda People, Norah.
Media: AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, SvD, SvT.

måndag, november 29, 2010

Vem har inte smeknamn på andra?

Wikikeaks senaste dokument får en att fundera lite kring vad för värde det finns att det kommer ut vad amerikanska regeringstjänstemän tycker och tänker om andra världspolitiska ledare. Det är klart att de flesta inklusive jag har satt ett och annat smeknamn kring politiska profiler, både vänner som fiender. Jag tänker inte minst på att Fredrik Reinfeldt liknas vid vid Alfons pappa, eller att den avgående MUF-ordföranden Niklas Wykman ofta självironisk liknade sig vid Gollum. Skvaller är ett epitet på denna del av dokumenten, det är trots allt andra sidor som är av mer nyhetsvärde. I det fallet kan man undra varför de blandas med dokument av mer skvallervärde än nyhetsvärde.

Vladimir Putin utmålas som alfahanne, inget är förvånande. Den ryska statsapparaten har medvetet utmålat Putin som en machoman, i flera olika miljöer där han med vapen i hand eller med en bar vältränad bringa står i en porlande fors och fiskar. Hans efterträdare Dimitri Medvedev framstår mer som en nickedocka än sin auktoritäre företrädare.

När det gäller våra euopeiska ledare är det ingen direkt sensation till avslöjande. Angela Merkel framstår ofta som den som spelar med utan att framstå som den som tar några initiativ. Sarkozy, "kejsaren utan kläder"? Berlusconi, kvinnokarlen nummer ett i det världspolitiska forumet.

När det gäller gäller våra kära världsdiktatorer finns Gadaffi, en av mina favoritdiktatorer om man får kalla det så, mannen som åker runt i världen med ett högklassigt beduintält som tjänstebostad och har en "yppig blondin" till sjuksköterska. Hans mer aggressive diktatorskollega Ahmadinejad är en "Hitler" i amerikanska ögon. Men kapade band mellan USA och Iran går ju inte att kapa en gång till, vad säger Mahmoud om sina amerikanska antagonister. Kim Jong Il, en kille klädd i pyjamas, är lika oberäknelig som ett epilepsianfall, passande benämning.

Sen finns det de personer som jag inte ser i nyhetsrapporteringen, får kanske kolla lite närmare på dokumenten senare. Hugo Chaves, en pajas med egen tv-show, Robert Mugabe, Fidel Castro och många andra amerikanska antagonister. Säg bara vad som finns om israeliska och palestinska företrädare.

Sen finns det dock den rapportering som kretsar kring amerikans underrättelseverksamhet. Men vem är egentligen förvånad. Man kan ju undra, är det bara USA som bedriver denna typ av underrättelseverksamhet? Skulle inte tro det, men kommer det bli ett "avslöjande" om andra länders verksamhet? Wikileaks verksamhet har sannerligen utvecklat sig till en verksamhet som ger världens ledare huvudbry om vad för uppgifter som Wikileaks har om dessa ledare.

Detta är förstås mycket av ett grepp att skämma ut den amerikanska regeringen och statsapparaten. Ju större man är, desto hårdare blir fallet. Men Wikileaks kanske skulle beskriva sina planer, har de i syfte att dra ner byxorna på andra länders regeringstjänstemän, eller är det ett ensidigt krig mot den amerikanska statsförvaltningen? Frågan är ju vad andra länder bedriver för verksamhet mot exempelvis USA. Det återstår bara att se om detta är av intresse för Wikileaks. Deras position på den världspolitiska scenen blir allt emr betydande. Det återstår att se hur de tänker agera i fortstättningen.

Bloggar: Ankersjö, Badlands Hyena, Dick, Radikalen, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD.

söndag, november 28, 2010

Inga problem om vi går plus

Sverige går in med 600 miljoner euro. Det är Sveriges lånestöd till den sargade fyrklövernationen Irland. För mig är en sak klar, så länge inte svenska staten förlorar på detta är det värt alla pengar. I fallet med Riksgäldens lånegarantier blev det en vinst på drygt 5,3 miljarder svenska kronor, utan att någon garanti hade behövts infrias. I detta fall räknar jag med att svenska staten håller god uppsikt och ser till att de låneutfästelser som de ställer, kommer tillbaka med råge. Det är förstås ett risktagande att ta ett solidariskt ekonomiskt ansvar. Men risken att inte göra det kan också vara förödande. Denna giv från Sveriges håll borde ytterligare spä på Sveriges anseende när det gäller ekonomiskt ansvarstagande. Ifall svenska staten gör en vinst på detta är det all möda värt.

Bloggar: Ekonomisten.
Media: DN, DN, DN, Exp, SvD, SvT.

Det tysta Vänsterpartiet

Man hade förstås förväntat sig en försiktig respons från vänsterpartistiskt håll. Ett litet ställningstagande, en stymmelse till respons angående en allt mer uppskurvad konflikt kring den 38:e breddgraden. Dock kan man undra, är de rädda för att säga någonting om konflikten? Är de rädda för att sälla sig till det totalitära sällskapet i form av Kina och Nordkorea? Det är ingen enkel ekvation. Nordkorea, en totalitär diktatur mot ett demokratiskt Sydkorea, understött av Vänsterpartiets hatobjekt USA. Vilken sida väljer man egentligen i en konflikt som denna?

Det är förstås det man undrar, att stå med de USA-allierade eller med diktaturen Nordkorea, vilket är egentligen bäst? Kanske det är därför som Ohly, Linde och Kalle Larsson är så pass tysta om konflikten, att de räds ta ställning, dels för att de inte vill kopplas ihop med ett eventuellt stöd till Nordkoera eller bli anklagade för hyckleri genom att ställa sig på den USA-stödda sidan.


"Därför, och med Koreas historia i bakhuvudet, står Sverige vid Nordkoreas sida för första gången. Vi är stolta över vårt ställningstagande, vi tänker själva nuförtiden och bryter de kedjor som hållit oss fast i en roll som USA-imperialisternas knähund. Tack för ordet!" -Tokmoderaten i en eventuell fundering om vad Ohly kunde ha sagt som eventuell utrikesminister.

Det är väl ungefär vad det kunde ha låtit från Ohly. Men vi lever trots allt inte i sjuttiotalet längre, den enda stymmelse av detta årtioende får man endast via en rad enstaka röda vattenhål, inte minst från de svenska kommunisternas sida, en grupp som för evigt kommer befinna sig i ett slutet, sekteristiskt, anti-amerikanskt, antikapitalistiskt och diktaturkramande beteende. Vi får låta dem hålla sig där, det blir lätt lite komiskt att se att folk fortfarande snöar in sig i dessa värderingar, men jag är inte förvånad.

Om man då ska säga något om konflikten mellan Nord- och Sydkorea. Det blir nog bäst om både USA och Kina håller sig på ett armlängds avstånd. Dessa länder skulle framstå som de största förlorarna i konflikten. Ingen av dessa parter, det hårt hyperindustrialiserade Kina eller det ekonomiskt bräckliga USA vill skada sitt internationella anseende genom ta en för stor roll i konflikten. Det enda som egentligen engagerar sig är den där lustigkurren norr om den 38:e breddgraden som lever i en paranoia av att vara förföljd av västvärlden. Men alltjämt sitter vi och skrattar vi åt denna parodi från den totalitära regimen i Pyongyang,

Hemmavid sitter vi många trots allt och funderar kring Vänsterpartiets fortsatta tystnad. Vi lär inte få säkert mycket yttrande från deras sida. Därför kan vi sitta och fundera och framställa endast de våta drömmarna om vad vi hade viljat höra från deras anti-amerikanska och diktaturkramande sida. När hyckleriprojektet "Ship to Gaza" bordades, när Israel gick in i Gaza efter den femtielfte Kazamraketen in i civila bostadsområden i södra Israel, var kritiken annorlunda. Men Vänsterpatiet är kanske rädda att utmåla sig som diktaturkramare på egen hand, därför blir de till oss meningsmotståndare att göra det med intryck av ett partis särdeles sällsynta hållning i världspolitiska frågor.

Bloggar: Tokmoderaten.
Media: AB, DN, DN, Exp, SvD, SvT, SvT.

fredag, november 26, 2010

Moderat förnyelse och rödgröna spillror

En efterlängtad fredagmorgon sitter man här och mottar beskedet av att Moderaterna återigen ökar sitt förtroende. Många är förstås trötta på opinionssiffrorna som dränkte en under valrörelsen, inklusive jag. Men situationen är en helt annan nu. Det borgerliga övertaget måste borga för något nytt, inte bara förvaltas på grund av sitt stora förtroende hos väljarna.

Moderaterna befäster sin position, Fredrik Reinfeldt är mannen bakom förtroendeökningen. Detta är förstås glädjande, men Moderaternas framgång borgar för kravet på ytterligare förnyelse av både partiet och Alliansen. Fredrik Reinfeldt inser säkert själv att Moderaternas höga förtroende inte kan vila på hans enorma popularitet. Då blir förtroendet en skadlig bubbla som riskerar att brisera när väljarna kräver större ansvarstgande av den som de hyser förtroende till.

Både Moderaterna och Alliansen har en situation som nu måste tas på allvar. Förnyelsearbetet måste fortsätta och utvecklas, därför är min förhoppning om att arbetet med Alliansen 2.0 blir en central punkt för Alliansens samarbete. De tre mindre partierna i Alliansen måste även fokusera på sin förnyelse. Alliansen är ett samarbetet där alla ska känna sig som vinnare, men det är viktigt att alla bidrar, att känslan inte blir att Alliansen utvecklas på grund av Moderaterna.

Därför befinner sig Alliansen i ett helt annat läge än den andra sidan. Det rödgröna samarbetet blev en dålig kopia av det borgerliga samarbetet som skapade Allians För Sverige. Flertalet är de ledande företrädare som nu uttrycker sitt missnöje över hur samarbetet fördes mellan de rödgröna partierna. Sanningen är ju den att det blev fel från början. Mikaela Valtersson inspel är bara en i raden av utspel som ger en mycket rimlig förklaring till den rödgröna kollapsen.

Det är inte fallet att bara Miljöpartiet har hamnat i kläm på grund av Vänsterpartiets inflytande i samarbetet, även Socialdemokratern har stort ansvar i nederlaget och valet att ta med Vänsterpartiet. Min ståndpunkt har alltid varit att ett sunt samarbete hade involverat S-Mp med V som någon form av stödfunktion. Det här var den springande punkten och den stora orsaken till det rödgröna nederlaget, den domen gav väljarna. Förtroende är numera något som inte längre förvaltas av Socialdemokraterna, den rollen som de tidigare haft när de har stått och pekat finger mot de borgerliga med ambition att spräcka deras enighet. Enighet och sammanhållning är numera något som präglar borgerligheten. Historien är därmed bruten.

Med bakgrunden av den rödgröna splittringen och de borgerliga övertaget finns nu ett läge där både Alliansen och de fyra partierna enskilt måste fokusera på att fortsätta göra sig ännu mer intressant än idag. Populariteten måste byggas på förtroende för politik, viljan att förändra, ambitionen att fortsatt förnya sig och sitt parti, men även sin allians. Alliansen befinner sig i en mycket gynnsam situation, det borgar för ansvar för fortsatt förnyelsearbete.

Media: SvD.

onsdag, november 24, 2010

Stonesturné utan Watts? Skulle inte tro det

Rykten florerar kring Rolling Stones nästa turné. Det kan tyckas vara intressant för världens mest kommersiellt framgångsrika turnésällskap att dra ut på vägarna igen. Men gubbarna i fråga ligger närmar sig sakta men säkert 70-strecket. Förhoppningarna kring fler turnéer med de rullande stenarna borde dock vara stora. Eftersom Stones i princip har bedrivit så kallade avskedsturnéer sedan tidigt 1970-tal, framkommer det varje gång som herrarna drar ut, att "This could be the last time", den klingande melodin från Stones framgångsrika 60-tal är en passande jingel i spekulationerna kring eventuellt fortsatt turnerande.

Det som man dock bör förvänta sig är en mastodontföreställning till turné ifall den skulle vara den sista, med biljettpriser därefter. Sällan skulle stenarna i fråga undvika sista chansen att fylla på sina pensionsfonder en extra gång, innan orken tryter och den tillbakadragande tillvaron tar vid. Dock bör man ta hänsyn till många av deras förebilder, Bo Diddly, Muddy Waters, Ray Charles som turnerade ändå ner i likkistan, och inte tala om rockens gudfader Chuck Berry som fortfarande duckwalkar någon scen, någonstans i världen.

Den turné som borde vara i antågande får inväntas med stor nyfikenhet. Just pågår nog både planering och diskussion för att övertyga den siste tveksamme om att en formidabel 50-årsturné ska kännas som given. Om så buttergubben Charlie Watts ger mig sig och masar med sig trumpinnarna ännu en gång, blir det en turné att se fram emot. Samtidigt som den sprithärjade sprattelgubben Ronnie Wood hålls i schack, kan Mick och Keith, "The Glimmer Twins" dra igång ytterligare en kassako till rockturné som världen sällan skådat. "You can't always get what you want", men med Stones kan du få vad som helst. Men utan Watts? Skulle inte tro det.

Media: AB,
ArtisanNews.

tisdag, november 23, 2010

Arbetskraftsinvandring - en förutsättning för jobbskapade

Arbetskraftsinvandring har tidigare varit en förutsättning för tillväxten i Sverige. Under 50- och 60-talet var arbetskraftsinvandringen betydande för svensk tillväxt. Dock skedde en radikalisering av svenska arbetsmarknad under 70-talet, varpå reglerna för arbetskraftsinvandring skärptes. Problemet är att många av de krafter som satte stopp då, gör försöker göra samma sak att stoppa den reform som sattes i sjön 2007, och som nu gör det möjligt att komma till Sverige på andra sätt än på grund av förföljelse eller förtryck.

Det finns de som lever i tron att om man tar in arbetskraft från utlandet, konkurrerar de ut den svenska arbetskraften. Denna protektionistiska syn har kommunicerats av fackföreningar och inte minst socialdemokratin sedan dess, även riksdagens nya aktörer Sverigedemokraterna driver denna tes. Dock finner jag det väldigt svårt att dra den liknelsen. Det är som att någon utomstående bäst vet vad en arbetsgivare behöver för typ av kompetens i sitt företag. Möjligheten till arbetskraftsinvandring är en förutsättning för att företag och arbetsgivare ska ha lättare att ta till sig rätt form av kompetens, även om den inte finns inom våra gränser.

Förutsättningarna på arbetsmarknaderna är avgörande för framtidens välfärdsutmaningar. En åldrande befolkning kräver en mer effektiv välfärd, den i sin tur kräver fler människor i arbete. Brist på arbetskraft är en minst lika allvarlig faktor, mycket mer allvarligare än den tro att utländska arbetare skulle ta ta jobb från svenska arbetare.

Det är dock inte fallet att allt är perfekt. Fortfarande utnyttjas människor i form av svartkontrakt och dåliga arbetsvillkor. Den som tror att detta beror just på grund av de nya reglerna för få lite bättre insikt. Det är inte på grund av de stängda gränserna för arbetskraftsinvandring som har hållit denna typ av utnyttjande ute ur Sverige. Reglerna för arbetskraftsinvandring är omgärdat av kraven kring att de villkor som uppbärs på den svenska arbetsmarknaden efterlevs, det är ett ansvar som ligger på arbetsmarknadens parter att dessa villkor efterlevs. Därför är det välkommet att dessa parter möts idag för att gå igenom och göra reglerna för arbetskraftsinvandring effektivare.

Det finns förutsättningar för att skapa bättre regelverk, men det måste också tas krafttag för att förenkla förutsättningarna för jobbskapande på arbetsmarknaden. Mycket av utmaningen ligger att förenkla matchningen av arbetssökande. Fler och mer differentierade arbetsförmedlare bör ges utrymme, AMS:s dominerande ställning som arbetsförmedlare måste få tillfälle att utmanas än mer än vad den görs idag.

Arbetskraftsinvandring är en förutsättning för att klara framtidens utmaningar. Folk kommer sannolikt, som migrationsminister Tobias Billström säger, alltid att komma till Sverige för att arbeta. Frågan om vi vill ha en svart arbetsmarknad där människor utnyttjas av oseriös arbetsgivare som kommer finnas oavsett regelverk, eller ett regelverk där krav på bra arbetsvillkor ska efterlevas. De krafter som alltid har kämpat mot arbetskraftsinvandring, vissa hävdar att de tar jobb från svenskar, andra vågar inte säga det, men
gör det genom att kräva krångligare regelverk. Den synen kommer jag aldrig dela.

Media: AB, DN, GP, SvD, SvD.

måndag, november 22, 2010

Masstarten har förstört spänningen med femmilen

För första gången på länge ägnar jag min blogg åt något helt annat. Men det var en diksussion som har fått mig att känna att det vara dags att fatta tycke. just diskussionen kring momentet masstart i längdskidsammanhang. Det är en tävlingsform som i mitt tycke har blivit allt för utbredd. Just det roliga momentet med längdskidåkning, den ultimata kraftmätningen har i många fall uteblivit på grund av masstartsmomentet. Att nu Falun som arrangörskapet för VM 2015, öppnar för en förändring är förstås lovande.

För den som tror att den här idén med masstart i längdskidor skulle vara spännande, kan ta en titt på herrarnas femmil. Det är en långt sömnpiller fram tills det är en kilometer kvar, sen ligger fältet öppet för de som under loppets gång har legat och snålåkt och som drar fördel av just momentet masstart. Vegard Ulvang var själv kritisk mot momentet när det kom i slutet av 80-talet. Men eftersom mannen numera är skidbas i internationella längdskidförbundet, blir det lite dubbla stolar då han vet att att en åkare som Northugg drar nytta av just masstarten.

Just norska åkare i mitt tycke har dragit nytta av masstarten, därför är inte yttranden från norska landslaget särskilt förekommande i mitt tycke gällande masstartens vara eller icke varande. Norge är trots allt en stark aktör inom längdskidsporten och har möjligt att verka för en linje som passar dem allra bäst. Möjligheten till dispens, och öppnandet för en individuell start i femmilen till VM i Falun 2015 är förstås välkommet. Då får femmilen tillbaka den spänning som finns i just långloppsmomentet, där den individuella prestationen kommer före det taktiska snålåkandet som gynnar de spurtstarka åkarna, de som har gynnats av en femmil på masstart.

Bloggar: Jonas Karlsson.

Mer klöver till irländarna

Den irländska fyrklövern har fått sig en törn. Nu tvingas även de utstå ett ekonomiskt stålbaddet är vad som bör vänta dem i och med det besked som gavs igår när EU:s finansministrar godkände Irlands begäran om nödlån. Hur det kunde gå till på detta viset, att Irlands regering så pass hårdnackat stod emot trycket från både EU som deras egna medborgare om att ta till krisstöd, men nu tvingas krypa till korset, blir en intressant diskussion. Det ger förstås inte särskilt bra betyg till den irländska regeringen att bygga upp en form av potemkinkuliss över hur den irländska ekonomin har sett ut i och med att de nu kryper till korset.

Bloggar: Ekonomisten om eurons eventuella roll.
Media: DN, DN, Exp, SvD.

söndag, november 21, 2010

En dåres försvarstal

Foto: Svt.se

Jag hade så smått tänkt att avveckla mig för att samla energi åt den kommande arbetsveckan. Men är man en politisk nörd som jag är, är just Agenda på SvT inte den rätta medicinen för att stilla sig på söndagskvällen. Inte minst när en av gästerna råkar vara Wanja Lundby-Wedin. Jag hade förstås förväntat mig lite pragmatisk inställning, och framför allt lite insikt från Wanjas sida om att de var rätt mycket som gick fel för Socialdemokraterna.

Men Wanjas inställning är lika tråkig som förutsägbar. Jag vet inte hur många gånger efter det pinsamma valnederlaget som Wanja i fråga har suttit i intervju efter intervju och enträget hävdat klyschor som "vi var inte riktigt tydliga i valrörelsen" och "det är inte fel på vår politik". Allvarligt Wanja, lite mer självinsikt än så kan du väl rå dig på. Annars är gör de där skygglapparna som fortfarande sitter för hennes ögon, inte särskilt mycket för hennes trovärdighet som partiföreträdare.

Jag tror att mycket av det som just nu skadar socialdemokratin är just den inställning som Wanja Lundby-Wedin visar. Man visar inte den riktiga insikten att det var mer än otydlighet och hävdandet av en felfri politik som grundlade valnederlaget. Politiken var fel, trovärdigheten i den rödgröna alliansen var låg, trovärdigheten i utspelen var inte trovärdiga. Wanjas inställning blir minst lika dåraktig som skadlig för socialdemokratin. Det är just de skygglapparna som gjorde att Socialdemokraterna och de rödgröna inte lyckades övertyga väljarna. Tyvärr sitter de fortfarande på hos Wanja, det är bara hon som inte riktigt verkar ha insett allvaret med dem.

Media: Exp, SvD.

Veronica Palm, ny partiledare med gammal politik

Foto: Veronica Kindblad/Svd

Det slår jag mig ibland den där diskussionen som kommer på tal hela tiden när mitt parti ska recenseras av motståndarna, är det just ett begrepp som alltid kommer på tal. Det är ett begrepp som blev en synonym under den gamle ledare Bo Lundgren, och som alltid har varit en synonym som har varit lätt att sätta på Moderaterna. Bara reaktionen vid nämnandet av ordet skatt kan få den mest politiskt enerverande personen att få antingen något ljuvt eller mörkt i blicken. Genom att sätta begrepp som "hög" eller "låg" framför skatt kan få både argumentation och känslor att svalla i båda de politiska leden.

Det som dock slår mig är dels, två saker. Svenska Dagbladet laddar upp en bild på en i många iögonfallande person, men som i det här sammanhanget framstår som något helt annat. En oretuscherad bild på en osminkad Veronica Palm med rubriken "Hon vill skärpa skattelagstiftningen" får en att känna en viss dos av obehag, men ändå en stor måtta av besvikenhet på en person som borde veta bättre om vad verkligheten har visat. Man kan gott och väl säga att det är den osminkade bilden av Veronica Palm som nu framträder. Därför även om hon kommer att framstå som något nytt och eventuellt det som partiet behöver, blir bilden av en politiker som vill bygga partiets framtiden med idéer som redan slängts i papperskorgen tydlig.

I många situationer blir man som moderat anklagad för att bara ha skatten som medel för att lösa politiska problem, bara vi sänker skatten lite mer blir allting bra. Jo, men nog har vi nog bevisat att saker och ting blir lite enklare, folk får lite mer över varje månad. I årets val röstade lyckades Moderaterna och Alliansen lägga beslag på den betydelsefulla gruppen TCO-väljare. Bilden av arbetslinjen slår igenom, även om vi har lång väg att gå. Men lika lika självklar blir bilden av en vänstersosse, att bara vi höjer skatten blir allting mycket bättre.

Därför blir det inte förvånande att en lågoddsare i partiledarvalet och partiets nye skattepolitiske talesperson nu vill allvarligt vill återställa allt till det som var innan valförlusten 2006. Återinförande av fastighetsskatten, återinförande av förmögenhetsskatten och avvecklande av jobbskatteavdraget. Men jag förstår inte varför vissa har svårt att inse allvaret i sin egen sjukdomsdiagnos, att samma medicin som gjorde partiet sjuk, nu ska göra dem friska igen.

Det är förstås inte trovärdigt. En förmögenhetsskatt som ska ge fyra miljarder redan 2012, men som ingen i socialdemokratin eller i de rödgröna leden kunde svara på vilka som kommer få betala den. En fastighetsskatt, fullsmockad med en rad olika undantag vilka får en att undra varför de seriöst kan stå för ett förslag som inte är perfekt i sin helhet utan alla dessa undantag. Men framförallt, hånet mot alla de låg- och medelinkomsttagare som ska få se sina disponibla inkomster krympa återigen. Jakten efter de viktiga TCO-grupperna borde ju inte gå genom att piska dem till att rösta på Socialdemokraterna igen.

Därför känner jag både en dos av obehag, men även en dos av välbehag med insikten av att ett parti med Vernica Palm som partiledare kommer bli återgången till de gamla förslagen som gjorde dem omoderna. Det är kanske en och annan som glädjs att Palm tar en tydlig vänstersväng, särskilt folk inom Vänsterpartiet som ser en öppning, att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ska bli ett trovärdigt alternativ. Men Vänsterpartiet är varken trovärdigt eller ett alternativ. Därför blir skenet av Veronica Palms vänsterprofil, skenet av det som socialdemokratin återigen kan drabbas av, men som gör dem fortsatt marginaliserade. Med Veronica Palm blir den återgången fortsatt möjlig.

Bloggar: Cornucopia om sjukdomsinsikt( ?), Tokmoderaten om Palms återkomst.
Media: SvD, SvD.

lördag, november 20, 2010

Kunde inte S-kvinnor åstadkomma något mer?

Krismöte på lördag, Socialdemokratiska kvinnoförbundet samlar sina företrädare för en fördjupad diskussion om partiets framtid och vilken tänkbar efterträdare som är lämplig att ta över efter Mona Sahlin. Slutsatsen är lika tråkig som självklar, S-kvinnorna vill ha en kvinna, men helst en feminist. Som om inget hade hänt. Man hade förstås hoppats på en lite mer konkret slutsats från S-kvinnnor, något specifikt namn eller liknande. Men att samla sina främsta kvinnliga företrädare till krismöte och ha som enda konkreta budskap att nästa socialdemokratiska partiledare måste vara kvinna, men helst feminist skänker ingen trovärdighet till Nalin Pekgul och hennes sällskap.

Eller är det på det viset att de har något mer att komma med? Att Socialdemokratiska kvinnoförbundet vill ha en kvinnlig partiledare eller en med tydliga feministiska drag är lika självklart som att nästa påve kommer vara katolik. Något mer intellektuellt borde man komma med. Det som behövs främst är en reforminriktad partiledare som har förmågan och drivet att vilja förändra partiet i grunden, och som har fått det mandatet från partiet. Risken med detta utspel från Socialdemokratiska kvinnoförbundet är bara att partiet i sig hamnar i samma enträgna diskussion om vad nästa partiledare ska vara, inte vad denne ska tillföra.

Personligen tycker jag inte det är viktigaste vilken etikett man kan sätta på nästa socialdemokratiska partiledare. Det som är intressant är en agenda för hur Mona Sahlins efterträdare tänker agera. Socialdemokraterna har inga problem med kvinnliga företrädare, problemet är att de inte riktigt har någon som inger ett riktigt bra förtroende. Det kompletteras med att ingen i partiet i nuläget känns självklar som näste partiledare.

Därför känns S-kvinnornas utspel rätt meningslöst, i och med att de kommer till i princip samma slutsats som efter valet 2006. "Vi måste ha en kvinnlig partiledare", sen att de fick Mona Sahlin som satte sin politiska karriär i pant genom att inleda ett samarbete som misslyckades redan från start, ger skenet av att man borde tänka mer konkret. Därför vore det intressant att höra något mer konstruktivt från Pekgul och Co. Om det ska vara en kvinna eller någon som är feminist, vilka har de att komma med?

P.S. Och framförallt, kommer Högberg göra allvar av sin kandidatur? ;) D.S.


Bloggar: Kjellberg, Westerholm.
Media: AB, DN, Exp, Exp, Svd.

När President Obama letade sig in på Svenskans redaktion

Det hett efterlängtade morgonkaffet börjar sakta sänka sig i kroppen. Insikten av det snötäckta landskapet utanför gör en påmind om de kyligare tider som nu kommer att råda de närmaste månaderna. En lördagmorgon som denna blir alltid intressant för en morgonpigg person som jag, nyfikenheten av vad som kommer att belysas i den mediala världen idag avgörs allt som ofta av vad som kommer på agendan på morgonkvisten. Inte helt oskadad, blev Svenska Dagbladet den första tidning som jag slår upp på min dator. Det kan tänkas vara skönt att sälla sig till något som borde ses som en av högerns bastioner i medievärlden.

Det som dock slår mig denna morgon är rubriken med stort R. Svenskan gör denna morgon ett stort nummer med den Brännpunktsartikel som har publicerats på morgonen. Nog förstår jag att någon smart strateg inne på pressavdelningen på 1800 Pennsylvania Avenue i Washington D.C. har varit medverkande till denna artikel. Men presidentens signatur är ju den som sätter signumet för denna artikel. Därför blir skenet av "Barack Obama, skriver på Brännpunkt" en särdeles uppseendeväckande rubrik. Svenskan är säkert medvetna om betydelsen av en slagkraftig rubrik, vilket säkerligen gör att många vill fästa blicken till vad President Obama har att berätta för oss svenskar.

Syftet är förstås ganska självklart. NATO-toppmötet i Lissabon håller alltjämt på, och jag nås på morgonen av att NATO har enats om ny strategi för att möta dagens och framtidens säkerhetsutmaningar. Det är ganska intressant att NATO har en förmåga att så snabbt enas om en ny strategi, kanske en hint till en halvkorrupt och politisk ineffektiv organisation som FN. Det slår mig ibland hur folk kan vara så pass negativa till NATO, en allians av demokratiska nationer, när ingen uttrycker oviljan att vara kvar i FN, fristaden för världens korrupta och totalitära diktaturer. Nu vill vissa självklart peka på de saker som exempelvis USA gör fel, men man måste alltid välja en spelpartner. Därför blir Sveriges närhet till NATO än mer viktigare, inte minst genom engagemanget i Afghanistan. Kanske den danske generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen vara den länken.

Det är trots allt vissa punkter som jag bemöts av ett viss mått av välbehag. President Obama har gjort det tydligt att han vill stärka USA:s roll och anseende på den världspolitiska scenen. Det får nog ses som hans starkaste kort i jämförelse med hans inrikespolitiska dito. Intressant är hans infall om vikten av den transatlantiska handeln, lite stickande i ögonen då hans främsta strategi genom finanskrisen har varit att försvara och stärka den inhemska amerikanska industrin, den allt mer protektionistiska hållningen som i mitt tycke är skadligt för handeln.

Det som dock är kärnan är två saker. För det första, engagemanget i Afghanistan. Det är förstås den springande punkten i NATO:s och ISAF:s engagemang den närmaste tiden. Det är genom de senaste årens allt större fokus på att inte bara förvalta utan också föra över ansvaret till det afghanska folket. 2014 kommer vara ett betydelsefullt datum för det afghanska folket, och ansvaret ligger tungt på att den övergången blir minimalt smärtfri. Sveriges närvaro spelar förstås stor roll, oavsett om den är militär eller civil.

Den sista punkten som belyses är förstås 2000-talets nya hotbild. Paradigmskiftet för nio år sen, den elfte september 2001, ändrade förutsättningar för omvärldens framtida utmaningar. Det är här som NATO har ett stort ansvar, det är också här som de har en möjlighet att stärka sin samvaro med andra stora aktörer som Ryssland. President Obamas mer pragmatiska hållning gentemot Ryssland är förstås en förutsättning för att gränslinjen mellan NATO och Ryssland kan suddas ut ännu mer. 2000-talets hotbild är gemensam både för NATO som för Ryssland.

Det är här som framtiden utmaningar ligger för NATO. Därför blir det viktigt för dem att stärka sin roll på den världspolitiska scenen, men också fördjupa samarbetet med andra stora aktörer, som EU och Ryssland, men även FN. Barack Obamas inlägg i den svenska pressen denna lördagmorgon är ett utspel med förhoppningar om ett gemensamt ökat ansvar för att möta dagens och framtidens utmaningar, där Sverige också ska spela en betydande roll.

Bloggar: Mats.
Media: DN, DN, DN, Exp.

fredag, november 19, 2010

Kan något gammalt bli någonting nytt?

Nås av Aftonbladets spekulationer kring att Pär Nuder nu är ett namn i spekulationerna kring vem som ska ta hand om det sargade parti som nu letar efter en ny ledare. Jag är dock skeptiskt till om just Nuder skulle vara den mannen som till slut tar över, men inget känns rätt omöjligt i den kavalkad av personer som har gett kalla handen. Vi står här ganska omedvetna om hur det hela ska sluta. Kanske hela historien slutar på ett sätt som vi inte hade tänkt oss.

Pär Nuder trots allt, mannen som blev en av Göran Perssons bunkermän och som senare blev förnedrad av Mona Sahlin när denne tog över partiet. Eftersom Nuder i fråga inte tycks få sin slutliga tillfredställelse, "stolt men inte nöjd", börjar man undra vad den slutliga tillfredställelsen är. Det väcker en förstås en del frågor kring hans eventuella kandidatur, vi har dock inte sett den ännu.

Pär Nuder är trots allt en man som står ganska fri. Hans kritik mot Göran Perssons sista tid som statsminister, hans frånfall när Mona gjorde sig av med honom, samt hans kritik mot det rödgröna samarbetet gör förstås att han står mitt i den storm som nu råder, utan att bli placerad i något läger. Ingen kan egentligen påstå att han står på någon sida, kanske det som partiet behöver.

Partiet i fråga är en gryta interna stridigheter med två tydliga falanger. En strid som pågått under lång tid i ungdomsförbundet SSU, men som nu riskerar att nå upp i partiet, inte minst i och med de två forna antagonisterna Veronica Palm och Michael Damberg som under 90-talet gav upphov till den maktkamp som fortfarande verkar pågå mellan höger- och vänsterfalangerna.

Då blir Pär Nuders person ganska intressant, vem är förvånad om det slutar just hos Nuder? Kanske, kanske inte är han den rätte att hantera sitt eget parti just nu. Det får framtiden just utvisa. Vad som gör Nuder nöjd och inte bara stolt, är förstås i stjärnorna. Framtiden kommer utvisa om Nuder är den som slutligen står där som arvtagaren.

onsdag, november 17, 2010

Varför är alla rädda för att säga ja?

Trots att det verkar vara svårt för en ledande socialdemokrat att säga, fortsätter alltjämt spekulationerna om vem som ska axla ansvaret som Socialdemokraternas partiledare. Istället för ett tydligt ja, men inte heller ett nej, lämnar flera tänkbara personer, smått kryptiska svar, bara för att göra sken av de aldrig har sagt nej, men ändå inte ja. Det är trots allt en fråga som bör komma från en valberedning. Men varför är det egentligen så stort tabu kring att kandidera till partiordförande.

Som Erik Laakso skrev i ett blogginlägg, skiljer sig de finska Socialdemokraterna tvärt ifrån sig de svenska Socialdemokraterna, där det senaste valet omgetts av en intressant process där flertalet partiföreträdare har aviserat sina kandidaturer. I Storbritannien finns också likheten med Finland. I ett val som borde ha varit attraktivt för vem som helst, har lett till en vånda. Mycket kanske har berott på att partiet tidigare haft en förutsedd agenda. Likt ett ganska totalitärt system har den sittande ordförande fått utse sin efterträdare. Erlander hade Palme, Palme hade Carlsson, Carlsson hade förvisso Sahlin. Göran Persson hade i sin tur Anna Lindh, men tragiska omstädigheter satte stopp för det. Eftersom Mona inte riktigt har pekat ut vem hon ser som en kandidat lämplig att efterträda, står nu där rörelsen med ett ledarlöst yttre.

Nu är det förstås Sverige det handlar om. Socialdemokraterna har drabbats tydligt av jantementaliteten, där ingen riktigt vågar säga rakt ut att denne vill kandidera. Man kan ju undra vad det säger om synen på det parti som har varit samhällsbärande under lång tid, men som nu förpassas mer till ett parti bland alla andra. Det är trots allt en tråkig bild som förmedlas inför väljarna, av ett parti som borde varit ärofullt för många att leda. Men rörelsen verkar ha drabbats av någon form av förbannelse kring den där ordförandeklubban, en ordförandeklubba som ser ut att ha något lömsk inom, som verkar ha en förmåga att stjälpa den som håller i den.

Det är trots allt det sökande som nu bör inledas för att rörelsen återigen ska få en ledare som villigt kan axla partiledarskapet. Det är idag lika förvånande om någon nu skulle tacka ja som att Socialdemokraterna skulle bli det parti som de tidigare varit. Det är trots allt en skillnad nu, den nye partiledaren har inte en rörelse att förvalta. Denne har en rörelse att förnya och utveckla. Är det just detta som skrämmer. Frågan är förstås varför alla har så svårt att säga ja.

Media: Exp, SvD.

tisdag, november 16, 2010

Socialdemokratisk förnyelse - en iPhone?

Vintern är i antågande, situationen i Socialdemokraternas blir allt kyligare. En årstid som vintern är en påfrestande tid för en del, inte minst för de många hemlösa som måste leta efter mat och husrum. Om det är något som vilar tungt på kommuner, är det ansvaret att se till att dessa behov tillfredsställs. Monica Green, från det krisande partiet Socialdemokraterna tycker det finns andra viktigare frågor gällande de hemlösa.



Problemet för de hemlösa är inte avsaknaden av en iPhone. Deras största problem är tillgången till mat och husrum och chansen att komma tillbaka ofta från tungt missbruk. Socialdemokraternas största problem är förmågan till förnyelsen. Är det just detta som Monica Green prioriterar, kan man undra hur illa ställt det är med hennes parti. Ett parti bedöms inte av dess ledare, den bedöms av alla de som företräder partiet runtom i landet, riksdagsledamöter som kommunfullmäktigeledamöter. Vid en förnyelse bör man nog också se genom hela organisationen.

Bloggar: Fredrik, Mikael.
Media: DN, Exp, SvD.

Ahoy, mutiny on the deck

Det är intressant att se hur interna angelägenheter kan ha den förmågan att bli ett allmänt skådespel inför öppna ridåer. Alla drabbas vi av kriser någon gång, alla partier har råkat ut för den. Inte minst Socialdemokraterna som nu befinner sig i en position som de och kanske aldrig igen kommer att hamna i. Smärtsam är insikten av att ta tag i sitt partis problem på riktigt. Man kan inte längre springa runt och skylla ifrån sig på aspekter som "Vi nådde inte riktigt ut", "väljarna var oförstående för vår politik" eller "Det är inte fel på vår politik".

Alla dessa aspekter är av inget värde när en gigantisk organisation ropar på förändring. Men den situation som uppträder leder också till samma vanliga interna maktstrid. I vilja att förnya sig och bli attraktiva igen, i den situation finns även viljan att också kunna hänga kvar. Det interna revirpinkandet når oanade höjder när människor vill peka på felaktigheter, men som få riktigt vill ta ansvar för. Kanske var det just det som irriterade dem när Mona Sahlin bad hela partistyrelsen och verkställande utskottet att ställa sina platser. På en gång ifrågasatte hon allas position i partitoppen.

Det som uppdagas är mer eller mindre myteri. Det är självklart att missnöjet blir stort, när förändringsarbetet har svårt att komma igång, rörelsen uppträder som ledarlös, där alla får springa runt som yra höns och göra vad de kan för att kunna hänga kvar i organisationens centrum. Det finns de som nu mer enträget ökar sina krav, det finns de som tidigare funnits i Mona Sahlins närhet, som i stridens hetta överger henne och pressar henne att ta det slutliga ansvaret och avgå.

Ifall Mona har svikits av sina närmaste, bör man undra hur dessa personer ställer sig till sin fortsatta framtid inom socialdemokratin. De som borde ha funnits där vid hennes sida borde ha ställt upp och hållit henne bakom ryggen. Men pressen är förstås enorm. Och alla de som fanns där vid den avgående partiledarens sida, vill göra allt för att inte bli allt för förknippade vid just henne. Det är just det som de gör för att kunna klamra sig kvar.

Just det pekar på en enorm utmaning för socialdemokratin. De är långt från den arbetarrörelse som på 1920- och 30-talet skapade partiets storhet och framgång. Med tiden har partiet tappat sin dominans men också förankring till sina rötter. Socialdemokraterna har blivit ett renodlat maktparti, ett parti som gått till att under lång tid inte bara företräda arbetarrörelsen, utan också under lång tid även ha ansvarat för de verksamheter där fotfolket har arbetat. På det sättet har man både varit deras arbetsgivare och företrädare. Just det kanske pekar på en utväg för Socialdemokratin, att kapa den gren som betyder allra mest.

Media: AB, AB, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD.

måndag, november 15, 2010

Rollen som ingen vill ha men som någon ändå tar

Så börjar det nu igen, inte bara de spekulationer som kommer vid valet av ny ordförande i det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det är trots allt en tung roll, sen världskriget slut har partiet varit lett av bara fem olika partiledare. Den som efterträder gör det i den roll som tidigare förvaltades av Erlander, Palme, Carlsson, Persson och nu Mona Sahlin. Om nu Monas tid blev kort blev den även historisk. Hon valdes i opposition, hon kommer att ha suttit kortast tid jämfört med sina företrädare och hon blev också den förste att inte bli statsminister. Säkerligen var detta som inte det som hon hade hoppats få avsluta hennes lång apolitiska karriär.

Men det som börjar bli en vana, lika traditionellt som Kalle Anka på julafton, är den traditionella följetong av ledande socialdemokrater som nu, en efter en säger nej. Nu kan detta tyckas vara ett sätt att sålla bland möjliga kandidater. Men vi som kan våra nutida historia och följetongerna kring valen av socialdemokratiska partiledare, vet att ett nej inte betyder något då stämmoordföranden slagit klubban i bordet och förkunnat den nye partiledaren. Göran Persson sa nej, Mona var inte förstahandsvalet, de som nu ses som favoriter säger nu nej tack.

Finns då den nya efterträdaren bland alla de nej som nu förkunnas? Sannolikheten är inte liten, men vi kanske bör bejaka att det kanske bör bli någon som helhjärtat vill gå in och förändra partiet. Det kan tänkas svårt att tro att Socialdemokraterna återigen ska bli det dominerande partiet i svensk inrikespolitik, men den som har hjärta, har ambition och har en agenda för hur han/hon vill förändra partiet, har möjligheten att ta det stora ansvar som krävs att förvalta partiledarskapet.

Så vem blir det nu? Thomas Bodström, mannen med obotlig förmåga att inte klara sig utan att femtielva uppdrag vid sidan om sitt primära ansvar? Stefan Löfven, min favorit av alla LO-förbundsordföranden? Ulrika Messing, kvinnan som tog ett steg tillbaka, men som nu återigen är framme och ger skenet av "här är jag igen"? Jytte Guteland, SSU-basen som satte igång avgångskravskarusellen och som nu nämns bland möjliga kandidater?

Dock tror jag inte att Socialdemokraternas framtid finns i detta galleri. Framtiden ligger snarare i Mikael Damberg, Veronica Palm, Evin Cetin, Helene Hellmark Knutsson och varför inte Kent Härstedt? Eller möjligtvis Ilija Batljan, Nynäshamns starke man som satte kommunens bästa framför partiets bästa, men nu blivit känd som partiets butlerman? Det finns också ett namn som nämns, och det är Sven-Erik Österberg. Blir han gubben i lådan, eller vill någon släppa på den haspen?

Det intressant blir dock inte bara den som nu till slut tackar ja, utan de som följer med vid sidan av. En riktig förnyelse handlar dock om att släppa fram personer som inte kan förknippas för mycket med vare sig Göran Persson eller Mona Sahlin. Det är dock inte bara ett skadeskjutet skepp, det är en betongkoloss som håller tillbaka den riktigt drastiska förändringen inom partiet. Fast även om förändringsbehovet är stort, är frågan hur väl socialdemokratin vill och vågar sig på förändringen. Eller ligger förändringen i historien som den brukar göra?

Bloggar: Mikael, Krohn, Kent, Krassman, Mikael, Tokmoderaten.
Media: AB,
AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD.

Vem tar över?

Sakta men säkert börjar spekulationerna att ta vid. Mona Sahlins avgång har inte bara öppnat möjligheterna för en större förändring av det persongalleri som till nu har dominerat socialdemokratin, den kan även vara starten på den där riktiga förnyelsen som inte riktigt blev av efter nederlaget 2006. Frågan är ju dock, vem tar över? Vem vill ta över?
EN sak är dock säker, inget känns idag riktigt självklart. Det är den tunga utmaning som Socialdemokraterna har, att trots allt hitta en lämplig kandidat som vill och har förmågan att axla det enorma ansvar att ta över. Dock är vissa saker som de alltid har varit. Traditionellt sett har Margot Wallström tackat nej i förväg, inget med den person som väljarna ser som sin favorit. Vad skulle vara bra för partiet? En man eller kvinna, en svensk eller en med utrikes bakgrund, en äldre eller yngre?
Det som överraskar mig nu är att flera företrädare nu vill ha Jytte Guteland som partiledare. Personen soms atte bollen i rullning är nu på någras läppar när det gäller en ny ung kandidat att ta över socialdemokratin. Nog sagt, Socialdemokraterna borde göra något djärvt, de har i princip inget att förlora nu, bara allt att vinna. Men eftersom mitt intryck av Jytte inte är det bästa, inte med tanke på hur SSU har utvecklats de senaste åren, avsaknaden av konstruktiv politiskt arbete, jippobetonade utspel och Jyttes obotliga frustration under valrörelsen om hur synd det var om Socialdemokraterna och Mona Sahlin. Tänka sig, att under valrörelsen vara en av de tydligaste försvararna av Mona Sahlin, men som nu var den tydligaste när det kommer till att kräva hennes avgång.

Låt oss dock ta en titt på de övriga. Sven-Erik Österberg och Ulrika Messing, där är två namn som det säkert skulle spekuleras mycket vid. Det som också är intressant är förstås vilka som kommer finnas vid sidan. Det finns flera namn därute som kanske inte är lämpliga i nuläget att ta över ledarskapet, men som bör få en central placering. Där finns det namn som Evin Cetin, Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan och Veronica Palm. Varför inte ge Kent Härstedt en central position? Han kan ju inte bara vara lämplig som talmanskandidat, där har socialdemokratin några namn att pussla med.

Men vem som tar över är nu höljt i dunkel. Det blir en strid som nu kommer att råda, riksdagsledamöter emellan, distrikt emellan och säkert en och annan ledarskribent emellan. Frågan är förstås, vem vågar ta över? All press på den som tar över ligger förstås i att nu på allvar genomföra det förändringsarbete som behövs. Det är sant att utvecklingen har sprungit ifrån partiet, nu måste de hinna ikapp igen. Socialdemokraterna har inget att förlora, frågan är dock, vem sätter sin trovärdighet på spel? Vem tar över?

Bloggar: Fagerlund, Sigfrid.
Media: AB, AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, GP, SvD, SvD, SvD, SvT.

söndag, november 14, 2010

Ett väntat besked, nu tar nya vid

Exit Mona, därmed skriver hon också historia som den förste socialdemokratiske partiledaren i modern tid som inte blev statsminister. Jag har full förståelse till Monas avgång, efter ett andra raka valnederlag blir pressen stor på både partiet och dess partiledare att ta tag i de problem som finns i partiet. Utmaningarna för socialdemokratin är många, man måste omforma sin politik, man måste förnya sitt ledarskap, man måste släppa fram nya företrädare.

Ska man sammanfatta det kort, var valet 2010 Mona Sahlins sista chans. I stort sett satte hon sin politiska framtid i pant genom sitt samarbete med sina två rödgröna kamrater. Samarbetet misslyckades från start, den lyckades inte skapa den trovärdighet som man hoppades på, valresultatet blev dödsstöten. Nu tar en ny epok vid i socialdemokratin. Jag tror säkert att det är bra att Mona Sahlin kastar in handduken. Det har varit fyra år som har misslyckats, i det läget blir Mona Sahlins ansvar stort.

Den stora frågan är förstås vem som tar vid efter extrakongressen i mars. Det blir ett delikat problem för valberedningen att hitta en person som är lämplig att ta över, men som också har förändringsvilja och som har förmåga att släppa fram nya gestalter i partiet. Förhoppningen hos många torde vara att många av de som idag är centralgestalter inom Socialdemokraterna, träder tillbaka. Därmed tar en ny era i socialdemokratin över. Hur det förändrar Socialdemokraterna, om de har förmåga att återigen bli det dominerande partiet ligger på de som ska föra skutan vidare. Framtidens utmaningar är här och nu för Socialdemokraterna, det finns ingen annan utväg att inleda den smärtsamma process för att för dem förhoppningsvist kunna komma tillbaka.

Bloggar: Tokmoderaten.
Media: AB, DN, Exp, GP, SvD, SvT.

lördag, november 13, 2010

Lördagskrönika om att hantera krisen eller bara spela över den

Lördagmorgon och krisen i Socialdemokraterna rullar alltjämt på. I nuläget befinner de sig i en situation där det verkar vara svårt att komma till något gemensamt som skulle vara gynnande för alla parter. Dock är det inte bara kris, det är rent kaos. Partiet och dess företrädare befinner sig i en situation där de tidigare inte har befunnit sig i. Tidigare har sådana här händelser hanteras på ett snyggt och diskret sätt. De interna maktstriderna har kunnat hållas bakom en hållfast fasad utemot väljarna. Nu är situationen en annan, väljarna har svikit och därmed uppträder den nya situation som råder inom socialdemokratin.

Dock börjar jag fundera kring huruvida de ledande socialdemokratiska företrädarna vågar genomlida denna smärtsamma process som nu råder. Jag brukar kolla till hur Moderaterna gjorde för att hantera sin valkatastrof från 2002. Valet var att ompröva både politik samt att släppa fram nya företrädare. Vissa vill kalla det bra PR, att Moderaterna är sig de gamla i lik. Frågan är om de Nya Moderaterna är så pass cyniska att göra sig valbara för den allmänna väljarkåren skulle vara ett rent pr-spel.

Dock visar den socialdemokratiska krishateringen på vad som saknas. Det saknas både omprövning av politik och man har inte släppt fram nya förmågor på samma sätt som sin störste motståndare. Problemet ligger främst kring tiden under Göran Perssons styre, då man förbisåg arbetet med att släppa fram nya förmågor. Socialdemokratin har alltid byggt på att det ska finnas en form av kronprins/kronprinsessa. När den gamle partiledaren träder ut, finns en självklar efterträdare. Mona Sahlin blev förvisso den kronprinsessan, men vi vet ju vad som hände. Det stora problemet var att nästa kronprinsessan i konungariket Socialdemokraterna, var Anna Lindh. Med hennes tragiska bortgång fanns ingen naturlig efterträdare.

Den andra delen är omprövningen av politiken. Det som nu framstår är en ledarlös situation där alla tillåts springa fritt. Thomas Östros som tidigare igår försökte anamma det nymoderata idealet "det ska löna sig att arbeta", gör idag en tvärvändning och vill slopa det gemensamma rödgröna förslaget om fastighetsskatten. Detta vittnar dock om en situation som är utom kontroll. När Östros tillåts springa fritt och slänga ut sig det ena och andra om att ompröva och ta tillbaka, framstår krishanteringen i socialdemokratin som något okontrollerbart. Thomas Östros visar på den oprofessionalismen, när han inte inser att de förslag som han föreslog under valrörelsen inte hade särskilt stort stöd hos väljarna.

Det är här som mina tvivel för om de ledande socialdemokratiska verkligen vill ta tjuren vid hornen. I det läget håller jag med SSU-ordföranden Jytte Guteland. Eftersom hon satte bollen i rullning, spelar hon förstås en stor roll, och jag håller helt och hållet med henne att denna process inte kan skyndas på. Att ta en extrakongress är extremt viktigt. Men att skynda på den kan vara än mer skadlig. Det framställer bara ett parti omoget att hantera den djupaste kris som Socialdemokraterna genomlider. Under de senaste fyra åren har fokus legat för mycket på att komma tillbaka till makten. När väljarna vände dem ryggen igen, blev krisen än större än vad de kunde förutspå för fyra år sen. Det är därför situationen är som den är just nu, och den situation kan man inte påskynda.

Bloggar: Ekonomisten, Kent, Norah, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, AB, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, GP, GP, SvD, SvT, SvT.

fredag, november 12, 2010

Avgörandets tid är nära

Fredag morgon, ytterligare en vecka till ända. Dock är det många bestyr som finns kvar att hantera. För Mona Sahlin är det två interna telefonsamtal med distriktens olika partiföreträdare som står på agendan. Här ligger avgörandet, hur ska de företrädarna ute i landet agera framtill en extrainsatt partikongress? Vilka kommer att nu press sin ledare till avgång?

Idag samlas alltså Socialdemokraterna till interna krismöten med företrädare runtom i landet. Det som kommer utifrån de mötena bestäms av hur de ledande partiföreträdarna tänker agera. Hittills har en, Raimo Pärssinen uttryckt sitt missnöje över sin ledare. Ordföranden från det socialdemokratiskt viktiga Gävleborg har satt sin prägel och fler riskerar att följa med i sitt ledband.

Samtidigt som Mona Sahlin viker i förtroende hos sina egna väljare, finns det dock fortfarande förhoppning för att hon, om än med små marginaler ska lyckas sitta kvar. Vad som kommer utav det de interna maktkamper som nu är i antågande och hur de kommer påverka Monas situation är fortfarande oklar. Men det frö som SSU sådde och som Mona nu skördade, har skapat en situation som hon kommer ha svårt att förutspå.

För många ledande socialdemokrater handlar det nu om överlevnad. Men det riskerar leda också leda till desperation. Som när en person som Thomas Östros, mannen som för några veckor sedan vill höja inkomstskatten för nästan fyra miljoner löntagare, nu går ut och skriver att "det ska löna sig att arbeta". Mycket bra Thomas, men varför tänkte du inte på det lite tidigare? Faktum är det fokus som regeringen har haft under den förra mandatperioden var att öka lönsamheten för att arbeta. Då kan man väl nästan säga att Östros nu med sitt ordalag, köper de skattesänkningar som har kommit till låg- och medelinkomsttagare.

Dock är Östros en av de som ifrågasätts, och därför gör han säkert vad han kan för att framstå som fortsatt trovärdig. Dock finns det andra, som Ibrahim Baylan, Monas närmaste man Stefan Stern. Det persongalleri som finns inom den innersta kretsen är hotade i allra högsta grad. När många skriker om politisk förändring är det inte bara förändring av politiskt innehåll, inget kommer sig vara likt.

För Mona blir de kommande dagarna avgörande för hur krisen inom Socialdemokraterna ska hanteras. De två krismötena som nu hålls kommer ställa kraven på hur hon ska agera. Hur de interna striderna kommer att hanteras, vilka i hennes närmsta krets som hon är beredd att offra, när en extrakongress ska hållas. Den ström av missnöje och maktintriger som hon nu nu har gett upphov till är hennes ansvar att hantera. Det är en kritisk situation och nu vädjar många efteransvarstagande.

Bloggar: Johan W, Kärrholm, Mikael.
Media: Exp.

torsdag, november 11, 2010

Sakpolitiken på undantag, Rosornas krig är här

Jag anade till en början en viss måtta av insikt när jag läste gårdagens utspel av Socialdemokraternas kriskommission på DN Debatt. Inlägget var en uppmaning att komma till insikt med de fel som Socialdemokraterna har orsakat och inte bara skylla på andra. Det borde ha setts som ett bra avstamp för den kommissionen att ta till sig att sossarnas fel är en grundbult som tas på största allvar för att få maskineriet att rulla igen. Dock fick kommissionen sig en törn redan under dagen. För vad de inte hade räknat med var den sakpolitiska blockering som deras partiledare ställde till med.

Genom att ställa sin plats till förfogande och uppmaningen till alla andra inom partistyrelse samt verkställande utskott att göra likadant, öppnade Sahlin för en minst halvårslång maktintrig där personstriderna kommer överskugga den sakpolitiska förnyelsen. En intrig som tidigare inte hålls i det offentliga ljuset, blir nu till allmänt skådespel. Många personers försök att skylla ifrån sig sitt ansvar kommer säkert att komma, en föraning om en nutida uppsättning av Shakespeares "En dåres försvarstal" kommer att skönjas i och med de säkerligen krampaktiga försök att försöka skylla ifrån sig sitt ansvar.

Vad som kommer att hända, kan dock bara skådas genom stjärnorna. Det ihåliga S-skeppet sjunker alltjämt, och förnyelsen liknar mer vid vilka som lyckas kriga till sig platserna i de begränsat antalet livbåtar som finns att tillgå för att påbörja en ny färd i en skuta mer solid än den skadeskjutna gamla socialdemokratin som fick sin dödsdom i och med att väljarna inte tyckte att de skulle få tillbaka makten.

Kriget om platserna i den nya organisationen kommer alltjämt att fortsätta. Det här är bara början på det Rosornas krig som nu kommer utspela sig inför allmänhetens och de politiska motståndarnas allmänna beskådan. Vad som kommer utifrån det här kan ingen skåda just nu. Det socialdemokratiska blodbadet är till allmän beskådan. Mona Sahlins svärdshugg gentemot sina ledande partivänner startade en process som hon kommer ha svårt att hantera.

Tills den kaotiska kongresshelgen ligger för dörren, ser detta ut att bli den mest kaotiska och tragiska eran i den svenska socialdemokratin. Eftersom knivarna blir skarpare, de vända ryggarna blir fler och de krampaktiga argumenten för att främja en sakpolitiska förnyelse kommer att kvävas av den allt mer uppblossade striden om vem eller vilka som kommer att få bära ansvaret för den krisade socialdemokratin som föll sönder och samman. Det handlar om vilka som ska få plocka upp spillrorna och påbörja något nytt men inte likadant som var på den tid då socialdemokratin byggdes stark.

Bloggar: Kent, Mary, Mikael, Pär, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, SvD, SvD, SvT.

onsdag, november 10, 2010

Med denna idioti behöver de verkligen hjälp

"Jag kan inte se någon skillnad mellan Nazisterna och Nya moderaterna." - Stig Andersson (S)

Vad ska man egentligen säga? Den storstädning som sker inom den högsta partiledningen gör sig nog rätt om den letar sig lite längre ner i hierarkin. Idiotin blir mer talande när jag via en kommentar kommer in i ett inlägg där nyliberalism jämförs med nazismen. För Britta Sethsons kommetar på sitt eget inlägg, "För mig är det skrämmande att nazismens ideologi och värdegrund har anpassats till dagens verklighet. Nu heter det nyliberalism." Vad ska man egentligen säga? Visst har Moderaterna problem med avarter i sina egna led. Men det är inte Moderaterna som är i kris. Därför blir denna idioti och historielöshet något som man skakar huvudet åt. I dagens DN Debatt uttrycker den socialdemokratiska kriskommissionen frågan kring "Varför ökade klyftorna också när S hade makten?". Det vore nog bra om fler insåg Socialdemokratins ansvar för de ökade klyftorna i samhället.

Bloggar: Albin.