söndag, januari 23, 2011

Att söka efter ny identitet

Jag börjar komma till den fas där förväntningarna på att efterdyningarna av förra årets val ska börja ebba ut och där framtidens visioner kan börja stakas ut. Vissa är redan där, Moderaterna i synnerhet letar efter förändring och nya idéer, Miljöpartiet är ett exempel som har läge att göra det, men de interna stadgarna som ställer krav på nyval av ledare, sätter fokus på just det. Därför uteblir lite av det förändringsarbetet. Att det mest framgångsrika partiet i svensk inrikespolitik, fortsätter att söka efter en ny identitet är rätt talande för vad de allmänt vattentrampande partierna är i stort behov av att göra.

Centerpartiet har egentligen inte brist på något, vare sig politik eller framträdande profiler. Det är brist på fokus, vad som ska bygga ett framgångsrikt Centerpartiet som borde vara prioritet ett i det gamla landsbygds-, numera även stadspartiet Centerpartiet. Kritiken mot Maud Olofsson var en punkt i valanalysen. Även om inte just denna punkt må vara den mest kritiska, saknar dock inte Centern möjliga efterträdare. Huruvida Mauds framtid är oviss, finns det möjligheter att hitta ett nytt ledarskap ganska direkt. Men politiken bör alltid sättas främst, därför får inte Centerpartiet hamna i samma läge som Kristdemokraterna gjorde för ett antal veckor sedan.

Kristdemokraternas fokus i eftervalsdyningarna låg lite för mycket på ledarskapet. Problemet med Göran Hägglund är inte att han är en dålig ledare för Kristdemokraterna. Snarare är fallet att han är en för bra ledare för det parti som han för tillfället leder. Det är självkritiken mot den egna politiken som bör tala, att Hägglund i fråga kritiserar partiets flaggskepp vårdnadsbidraget, är ett tecken på att det finns behov av en egen idéanalys i Kristdemokraterna.

Vänsterpartiet i fråga är ett parti i fel tidsepok. Aldrig har de fått ansvar, förhoppnignsvis kommer de aldrig få tillfälle att göra det. Debacklet med de rödgröna har jag många gånger lagt Vänsterpartiet till last, mycket på grund av att tron att S+Mp var en mycket bättre konstellation att söka väljarnas förtroende för, inte minst för att locka de viktiga mittenväljare som Vänsterpartiet i mitt tycke skrämde bort. Dagens mest komiska politiska inslag är hur Doktor Kosmossångaren, tillika pressekreterare i Vänsterpartiet Uje Brandelius raljerar över hur Solsidan är en skildring av dagens Moderater.

Men Uje Brandelius fokus borde vara att hitta en identitet för sitt eget parti, inte skapa fantasiberättelser om sina konkurrenter. Att Moderaterna skulle strunta i att bygga nya bostäder, enbart främja privata alternativ är månt och mycket en skräckbild som Uje och andra vänstermänniskor målar upp för att ha en stymmelse till energi för sitt eget politiska engagemang. Dagens moderater är något helt annat. Att man har främjat möjligheten för vanliga människor att kunna köpa hemhjälp, inte bara rika är ett exempel. Att moderater i Europaparlamentet kämpar för att svenska patienters möjlighet att söka vård i ett annat EU-land, inte ska vara en plånboksfråga är ett annat exempel. Det är trots allt talande att Uje och hans parti vill motverka vanliga människors möjlighet till saker som dessa, saker som en gång var ämnat några få.

I sökandet efter en ny identitet är förstås fokus på att inte falla tillbaka i självgodhet över det som har åstadkommits. Moderaterna söker ständigt efter förändring och nya idéer, kanske är det därför de blir intressanta, vem vet? En tredjedel ser sig själv som Moderater, det är något som säger att bilden av Moderaterna som enbart partiet för den rikaste delen av befolkningen suddas ut. Det är några som dock inte tycks ha uppfattat den förändringen.

Bloggar: Magnus, Tokmoderaten.