torsdag, januari 06, 2011

Dags för socialdemokratin att stå på egna ben?

Jan Eliasson, den av de nu ledande socialdemokrater som jag finner svårt vid att sätta prägeln socialdemokrat. Mannen som vigt stora delar av sitt liv inom den diplomatiska sfären är i grunden ingen puräkta socialdemokrat, det är också en bild jag får av de människor som besuttit den post som Eliasson har innehaft, posten som utrikesminister. Anna Lindh var av precis samma karaktär i sitt arbete, här handlade det inte om att främst stärka socialdemokratin, utan det handlade helt och hållet om Sveriges bästa. Just Anna och Jan är två personer som jag hyser och har hyst stor respekt inför, i en skara av allt mer mediokra företrädare som borde ha sett sitt bäst föredatum passera för länge sen.

Det jag får i åtanke är en diskussion mellan min styvfar och den före detta näringsministern Björn Rosengren som jag har fått återgiven några gånger. I grunden fanns det bara en minister i den regering som Björn satt i och som han skulle kunna sätta benämningen "riktig socialdemokrat" på. Den personen var Bosse Ringholm. Det kanske säger något om den position som Socialdemokraterna har befunnit sig i. Sedan 1930-talet har socialdemokratin varit ett utpräglat maktparti, med i stort sett monopol på statsministerposten, med undantag av enstaka tillfällen. Det var de som trodde att samma sak skulle hända det senaste valet, att borgerligheten snällt skulle få lämna över regeringsportföljen till Sahlin och Co efter bara en mandatperiod.

Dock har svensk politik skådat ett paradigmskifte. Fredrik Reinfeldt som enligt sin företrädare Persson, var en person som genomlevde sin politiska karriär på just personkonflikter, fick sin bekräftelse i valet 2010. Han lyckades med bedriften att som första borgerliga statsminister i modern tid, inte bara vinna en gång, utan en annan gång. Det var precis det som Göran Persson påpekade, det är lätt att bli vald, men svårt att bli omvald och ännu svårare att bestämma sin egen avgång.

I den bemärkelsen var Reinfeldts bedrift att bli omvald, just den signal som borde tas på allvar hos socialdemokratin. Scenförändringen har varit stor, och för att just det gamla maktpartiet inte ska förpassas till vilket parti som helst, om det nu går att undvika, krävs en förändring. Det finns de som tycker att en framtidskommission behövs istället för en kriskommission. I den bemärkelsen har ju till och med Vänsterpartiet kommit ut bättre ur detta valnederlag, vilken framtid nu som finns med just Vänsterpartiet.

I den grunden finner jag dock Jan Eliassons inlägg som en begriplig och relevant pålaga till den process som nu inleds. Det finns förstås en samhörighet mellan tillväxt och solidaritet, inget av dessa ord har i grunden inget att göra med höger eller vänster. Det är snarare på det viset att just solidaritetsbegreppet har uppfattats som vänster, och det är i grunden ett ord som passar väl in på de som bryr sig om den enskilde individens självbestämmande. I grunden hoppas jag att Alliansens omförvandling handlar om att förändra synen på solidaritet från omhändertagande av alla till respekt för att låta människor ta sina egna beslut, om de nu är kapabla till det.

I den grunden är inte heller Alliansen perfekt i sin konstruktion. Det finns de ventiler och muttrar som behöver ses över och bytas ut. I den grunden finner jag Jan Eliassons resonemang som en grund också för Alliansens fortsatta utveckling, att låta tillväxt och solidaritet för de mest utsatta gå hand i hand, men med respekten inför den enskilde individens rätt till sjävbestämmande. Det är just det som har varit problemet med Socialdemokratin, att de försökte alliera sig med partier som inte delade den tanken.

Det som väljarna inte uppfattade av socialdemokratin och den rödgröna trojkan var den beskrivning som de gav. För påpekande om slakten av den gemensamma välfärden, att reformer som RUT skulle vara en kvinnofientlig reform, uppfattades inte av väljarna i den utsträcknings om man hade hoppats på. Reformen gav fördelar, många kvinnor kom in från svart arbetsmarknad till tryggare anställningar. Vanliga människor fick nu en välkommen bit i sitt läggande av sitt stora vardagspussel. Klasskampsretoriken är inget som känns direkt 2000-tal, att fastna i gammal retorik är inget som kommer hjälpa socialdemokratin. För om socialdemokratin fortsätter i den tankebanan som nu tycks vara signum i den eftervalsdebatt som pågår inom SSU-leden, och om väljarna inte uppfattar den verkligheten, då är socialdemokratin riktigt illa ute.

Så vad är det Socialdemokraterna behöver? Jo, rätten till självbestämmande. De behöver stå på sina egna ben och vara redo att ta sina egna beslut, utan påverkan av andra. Den vänsterallians som bildades inför valet stjälpte det största partiet, till skillnad från originalet där det största partiet, Moderaterna gynnades. Alliansen har en framtid som ett regeringsalternativ, men behöver allvarligt fundera på hur alla partier fortsatt ska gynnas. Socialdemokratins framtid handlar om hur 2000-talets socialdemokrati ska uppfattas, och kanske finns den i att kolla tillbaka till vad socialdemokratin betydde i grunden, utan att backspegeln blir för central i socialdemokratins fortsatta utveckling.

Bloggar: Högberg, Peter.