söndag, januari 16, 2011

Det är inte vi som ska förklara oss

Slaskig söndag, snöblandat regn och en ganska grå tillvaro. Situationen ute är som en metafor för en tynande opposition. Kräftgången i opinionen är ett resultat av en invalid opposition som inte förmår att driva en gemensam agenda. Men vi måste också se tillbaka på varför det ser ut som det gör. Varför blev det som det blev? Varför vändes de rödgrönas uppåtgående trend till ett fritt fall i opinion och valrörelse? Varför var det just de som hamnade i fokus för ansvarsdebatten?

När maj 2010 kom i antågande blev det dags för de rödgröna att bevisa sig, det gick inte längre att bygga sitt stöd på sin kritik gentemot regeringen. Det blev också vändningen. När politiken blev känd hamnade de och inte regeringen i fokus för ansvarsdebatten. Det blev inte bara vändpunkten rent opinionsmässigt för Alliansen, det blev också en fokusförskjutning från de som arbetade för att öka människors frihet till de som ville inskränka den.

Under valrörelsen fick jag en kommentar från en som tydligen störde sig på det här med att det var oppositionen som ställdes till svars för vad de ville genomföra. Vanligtvis är det den sittande regeringen som ställs till svars för sitt agerande under de fyra år som har gått sen det senaste valet. Nu hade regeringen visat sitt ansvarstagande och när oppositionen skulle visa hur de ville ta ansvar blev de ifrågasatta. Det är också på det sättet som det måste fortsätta, de som vill öka människors frihet är inte de som ska ställas till svars, det är de som vill tvärtom som ska ställas till svars.

När regeringen sänker skatten, när regeringen slopar ett monopol, när regeringen inför ytterligare en valfrihetsreform, är det inte de som ska ställas till svars. Det är de som vill inskränka människors frihet som ska ställas frågan, varför? Det är här som debatten måste vändas till att kräva ansvar från de som vill inskränka friheten. När regering eller opposition lägger förslag som riskerar att inskränka människors frihet är det just detta som ska ifrågasättas, inte varför någon vill öka människors frihet.

I det skeendet måste förstås regeringen fortsätta sitt reformarbete, förändringen av samhället är en långsam process och man måste ha tålamod. Att den rödgröna oppositionen försökte bryta in och gå emot många av de reformer som regeringen hade lagt för att öka friheten, var det ganska naturligt att de rödgröna ställdes till svars. För varje förslag som läggs om att öka människors frihet är de som är emot som ska ifrågasättas. Så var det med de rödgröna, så ska det fortsatt vara. Frihet ska aldrig ifrågasättas, det är det som inskränker som ska ifrågasättas.

När nu den rödgröna opposition befinner sig i ett allmänt ledarlöst och splittrat tillstånd, är det förstås en signal till Alliansen att fortsätta utveckla sig och samhället. Så länge de arbetar för att öka människors frihet, är det de som är emot som ska ifrågasättas. När de slutar arbeta för att öka människors frihet ska de ifrågasättas varför de inte fortsätter. Frihet ska aldrig ifrågasättas.

Bloggar: Göran, Kent, Lotta, Norah, Peter, Sjölander, Tokmoderaten.