söndag, januari 09, 2011

Med strävan mot socialism 2.0

Lars Ohlys enträgna kamp för rödgrön enighet och hans hårda kritik mot sina samarbetspartners går allt jämt vidare. Sedan Sverige fick ytterligare ytterlighetsparti, har Vänsterpartiet förpassats allt mer till vad om kan ses som en ytterposition i det politiskt parlamentariska landskapet. Fortfarande lika arga och kampvilliga, men fortfarande lika svårt att komma in i centrum och vara med i beslutandet. "Det var skitjobbigt att kompromissa" enligt Ohly, nu sitter han i samma i situation igen, ett parti i ständig opposition, tillbaka i samma situation en gång till.

Nu blir det förstås det intressanta, vad är det som bygger en framtid för ett socialistiskt alternativ i ett allt mer individualiserat samhället? Med tanke på att Vänsterpartiet aldrig tidigare har fått vara med och påverka i stor grad, och misslyckades nu igen, blir frågan hur väl en socialistisk agenda för 2000-talet ska slå igenom. Frågan är också hur det påverkar Ohlys ställning, nu när hans partiledarvänner träder tillbaka, oavsett om de vill eller inte.

Sen kommer det till uppgörelserna gällande Afghanistan och skolfrågan. Dessa två uppgörelser visar förstås på att det finns två rödgröna parter som har förmåga att kompromissa och att komma fram till en gemensam agenda. Därför hamnar Vänsterpartiet i samma situation som sin ytterlighetspartner i riksdagen, ingen vill släppa in dem till förhandlingsbordet. Ty Vänsterpartiets oförmåga till kompromisser har varit talande, och säkerligen den stora orsaken till den rödgröna kollapsen.

Det finns två frågor som bör ställas, den första är om det finns en framtid för Vänsterpartiet. Det beror mycket på hur Socialdemokraterna styr åt mitten. Vänsterpartiet är en avkomma från den tidigare socialdemokratin, skulle Socialdemokraterna svänga mer åt vänster skulle Vänsterpartiets manöverutrymme blir mindre. Men om det skulle bli tvärtom kanske det finns en möjlighet. Kommer Vänsterpartiet att kunna övertyga? Det beror helt och hållet på deras kompromissvilja.

Den andra frågan, finns det en framtid för en gemensam rödgrön agenda? Kanske inte i den konstellationen som fanns inför valet 2010. I mitt tycke fanns det två alternativ, S-Mp eller tre starka oppositionella krafter i samklang med varandra. Det finns dock en hållhake, beskeden om framtiden, en fråga som kommit från flera håll. För om vi har ett alternativ med en gemensam agenda, och en opposition med en vilja att samarbeta, men med ingen gemensam strategi, blir det säkert svårt.

Lars Ohlys strävan mot socialism 2.0 går mot att hitta elixiret att lösa den svåra uppgiften, göra socialism eftertraktat idag på millenniets andra decennium. Då krävs det dock en mer nyanserad politik. Vad kommer av högre skatter, en ovilja mot privata aktörer inom välfärdsområdet och vilja att styra föräldraförsäkringen enligt dem, i en mer jämlik riktning. Det är förstås med vem som styr Vänsterpartiet och om Vänsterpartiet inte ska uppfattas som ett ytterlighetsparti i svensk politik.

Media: AB, SvD.