lördag, januari 22, 2011

Vem äger den liberala idédebatten?

Gustaf Fridolin gör sig allt mer självklar som den verklige manliga kandidaten till nytt språkrör i Miljpartiet. Eftersom jag först inte noterade hans linjeapell på Dagens Nyheters debattsida, blev jag nu varse om hans försök till inspel på den politiska mittfåran, inte längre vänsterytter, utan inne i mitten där strategin för det kommande anfallet görs. Att bli politikens Cesc Fabregas, Xavi eller Zinedine Zidane, några av fotbollens nuvarande och före detta fältherrar som har en blick för det totala spelet som få andra har, är en ambition som attraherar många. Därmed försöker Friodlin göra sig till en person av denna karaktär.

Dock kan jag skönja Fridolins ambition som en invit till de många väljare som befinner sig i ett mittenlandskap, för att forma ett nytt Miljöpartiet, ett avstamp för den miljörörelse som släppte flummet och flanellskjortan och steg in i det politiska finrummet. Miljöpartiet ska bli den nya liberala kraften i svensk inrikespolitik. Det är Gustaf Fridolins ambition, och han undviker inte att anta gamla gestalter och göra sig till en form av arvtagare till deras idéer.

Trots att mitt intresse för dagens politiska spel är större än att luta mig emot gamla politiska gestalter, blir jag förstås nyfiken till hur en person som Gustaf Fridolin kan använda liberala gestalter som förebilder. Inte minst med tanke på den allmänna uppfattningen av Miljöpartiet, inte minst hos deras egna väljare. Liberalism bygger i grunden på människors egen frihet och eget ansvarstagande. Med den socialliberala aspekten finns en idé om den enskilda individens frihet och självförverkligande, men också en insikt om ansvarstagande, att friheten är inte få förunnat.

Fridolins inspel är förstås ett grepp att tolka frihetsaspekten. Dock blir det ett inspel som gör en lite skeptiskt. Likt SSU som har en tidning som heter just "Frihet", samtidigt som deras politik andas politiskt inflytande över människors vardag, att frihet för människor är något när staten tar ansvar för männniskors val, att människor har friheten att ta ansvar över sina egna liv, eftersom staten gör det. Därför blir man lite skeptiskt likt andra, när Fridolin skriver:

"Staten kan inte befria människor från ansvar över sina egna liv, men politiken kan ge trygghet att våga tro på framtiden."

Staten kan inte enligt Fridolin befria människor från ansvar, men kan ändå ge dem frihet i form av skapa trygghet i samhället. Därmed går Fridolins frihetstanke lite emot min och andra liberalers tankar, inte minst Karl Staafs. Därför frihet för liberaler är inte något som skapas av en stat eller annan överhet. Frihet för liberaler kommer ifrån att staten tar avsteg från människors vardag och finns där som ett skyddsnät ifall något skulle gå fel. Men att staten "inte kan" befria människor är en kontrast mot den liberala tanken om att staten "får inte" befria människor från eget ansvar.

Frihet för folk på vänsterflanken är förstås vad staten ger människor för utrymme, inte vad staten låter bli i att styra. Gustaf Fridolin tillhör trots allt en politisk rörelse som har en grundtanke att använda staten som ett verktyg att inskränka männniskors frihet. Att sätta förbud framför nya effektiva verktyg för att bryta gamla vanor, att motverka tillväxt och jobbskapande, att motverka globalisering och internationell ansvarstagande är fortfarande Miljöpartiets dygd. Genom att få detta att låta som liberalt försöker de nu göra ett inspel i den politiska mittfåran. Men det gör dem inte liberala, i alla fall inte när de vill stoppa försäljningen av statliga företag, en tanke som står i skarp kontrast mot den liberala tanken.

Bloggar: Johan W, Munkhammar, Nina Larsson.