onsdag, februari 23, 2011

Vissa går till Khadaffis försvar

Ibland ger man diktatorer sitt stöd, ibland gör man det inte. Jag har noterat en rad märkliga inställningar till revolterna i Nordafrika under senaste tiden. Som Mattias Gardell till exempel, mannen som har gjort det till en konst att stå på diktaturers sida, även i fallet Khadaffi har Gardell visat sina färdigheter:

"Khaddafi är en karismatisk ledare som i sig förkroppsligar revolutionen. Han förefaller omåttligt populär och är föremål för en omfattande legendbildning. Även de dissidenter jag träffade (framför allt kommunister av olika nyanser […]) var fulla av beundraninför “allas vår broder”, även om de var mindre imponerade av vad revolutionen uppnått i olika avseenden."

Vidare följer:

"Ponera att en syndikalistisk revolution trots sin osannolikhet ändå skulle bli verklighet i Sverige. Dagens organiserade syndikalister skulle då få en ställning motsvarande de libyska revolutionskommittéerna. Skolningen i syndikalismens idéhistoria och organisationsstruktur, förtrogenhet med mötesordning och debatteknik skulle ge kärnan av gamla syndikalister samma informella övertag som dess libyska motsvarighet. En problematik väl värd att begrunda."

Efter att Khadhaffi gav efter i spåren av 11 september blev han inte särskilt intressant. Som flera påpekar det ligger det aldrig i revolutionsromantikers intresse att tycka gott om västvärldens liberala demokratier. Det finns alltid ett underliggande hat mot dessa.

Mahmoud Ahmadinead är en annan, han tycker att Libyens befolkning ska få "vara fria, bestämma sig för att uttrycka sina åsikter". Man kan ju undra varför han gjorde annorlunda när hans egen befolkning protesterade. Eller varför inte ta med Kubas och Venezuelas försvar av Khadaffi. Diktaturer är roliga ibland, inte minst borde detta vara ett rent nöje för våra revolutionsromantiker.