Det här är förstås en fråga av djup ideologisk grund. De rödgröna ser de statliga företagen som budgetposter snarare som företag som har möjlighet till fritt ägande, fritt från statligt inflytande. Argumentationen där var rätt tydlig. Att köra retropolitik och föredra gå emot ett beslut om minskat statligt ägande är förstås ett beslut helt i de rödgrönas viljeinriktning.
Men det var dock dagen då datalagringsdirektivet frös inne ett år. Sverige riskerar dryga EU-böter, en i sig helt onödig utgift för den svenska staten. Men förslaget borde inte ha genomdrivits. I grunden är detta ett EU-direktiv och tyvärr står Sverige skyldigt att implementera det. Det är förstås jobbigt att genomföra något som inte borde ha genomförts. Debatten som förs kring direktivet är en fråga som bör drivas på EU-nivå. Det är där frågan har sin grund.
Men med den småbeska smaken i munnen får man nu inse de rödgrönas svek ännu en gång. Det är förstås glädjande i sig att Alliansen inte faller för prestigen och sträcker ut en hand till Sd. Det hade dock varit glädjande om de rödgröna hade hållit på sitt löfte. Detta är förstås inte mycket värt numera. Riksdagen gick emot ett minskat statligt ägande. På något sätt vann friheten en pytteliten seger men gjorde en än större förlust. Den rödgrönbruna alliansen gjorde detta möjligt.
