onsdag, mars 09, 2011

Ett lunchinlägg om (St) Göran och drakarna

Liksom ånga andra är jag inte förvånad över att Göran Persson ger sig in i partiledarstriden. Varför skulle han sitta bredvid och betrakta den kalabalik som råder inom sitt parti? Föga förvånande, han lyckades ju med bedriften att sätta agendan för Mona Sahlin under extrakongressen 2007. Då lade han tydligt fram en linjeförklaring om hur socialdemokratin borde agera. Det var då ett sätt att försöka sätta prägel på sin efterträdare.

Att Göran inte räds att lyfta sin lans gentemot drakarna i valberedning och partidistrikten är det väl ingen som förvånas över. Jag kan tycka att han kanske inte borde göra det, men Göran är ju Göran, vem kan klandra honom för det? När det kommer till gestalten Göran Persson, framstår först bilden av buffeln, men detta leder ofta till bilden av den nödvändiga buffeln. Göran gjorde det egentligen inte för att vara taskig, utan för att han insåg utmaningen med att leda ett parti med många små låtsaspartier inom sig, mer kallat falanger.

Thomas Östros har ju mer eller mindre spelat ut sina kort. Han var en del av Perssonregimen, han var en del av Mona Sahlins förgrundsgestalter. Östros har befunnit sig där framme hela tiden och bär förstås ett stort ansvar för nederlagen 2006 som 2010. Göran ser dock en slipad politiker med god analytisk förmåga, det kan man inte undanta Thomas Östros.

Men Görans dolda tuppfight med valberedning och distrikt kan ju leda varsomhelst. Den kan leda till att partiet samlar sig, eller så leder det bara till fler konflikter. Vissa kanske hoppas, andra stör sig på Görans närvaro, det har jag märkt. Men att bli av med Göran går inte. Han kommer alltid att finnas där, vare sig de vill det eller inte.

Bloggar: Martin Moberg, Mary Jensen, Olof Lavesson, Tokmoderaten, Örfilar och gladsparkar.
Media: AB, AB, AB, AB, AB.