fredag, mars 11, 2011

There's nothing to fear but fear itself!

Vindar tycks vända snabbt, Socialdemokraterna har fått sin ledarkandidat och allt tycks ha gått tillbaka till det normala. Tillsynes har de socialdemokratiska bloggarna nu gått ut med offensiven att vi borde vara rädda. Men jag vet inte vad jag ska tycka, rädd för Håkan Juholt? Vara rädd för vad? När jag ser till Franklin D Roosevelts klingande citat, känner jag bara en sak, det är rädslan själv vi ska vara rädda för. No fear but fear itself.
Runtom i det socialdemokratiska blogglandskapet befinner sig ett välbehag, långt ifrån det gläfsande och gnällande som rådde bara för några dagar sen. Det är nu rädslan som ska byggas hos motståndare. Och om det är nu genom skumma mobilsamtal eller genom psykningar på bästa bloggplats, återfinns inte den där känslan av uppenbar rädsla.

Johan Westerholm, en av de mest högljudda kritikerna som uttrycke "Ju mer jag tänker på Håkan Juholt som partiledare, desto mer nöjd blir jag över utfallet".

Peter Andersson fyller på med "För dagen känns det ändå som om partiet lyfter. Förutsättningar att växa finns verkligen. "

Sedan kommer Kristian Krassman, "Likt Per Gudmundson och PJ Anders Linders så skiner Reinfeldts rädslan rätt igen de spydiga kommentarerna och haltande analyserna"

Och som det inte vore nog kommer Peter Johansson med: "Jag förstår att de är nervösa. De kommer att utmanas av en karismatisk person som kommer att argumumentera med patos och humor, mycket humor."

Det är just det här sistnämnda som vi tydligen hänger upp oss på nu, rädsla och nervositet. Jag känner mer en roande känsla i kroppen än en uppfylld nervositet över att den socialdemokratiska valberedningen har kommit fram till kompromissernas kompromiss. Om man kollar till bilden av Håkan Juholt är det förstås en detalj som nu mina kära bloggvänner inom socialdemokratin, den där mustaschen. Så låt oss ta en betraktelse.


Den första anblicken väcker till synes ingen gryende nervositet. Juholt har dock visat en lovande humoristisk sida, att detta ska lyfta socialdemokratin tycks nu många hoppas vid. I det läget går det dock inte att undvika att göra det lite mer roligt, nu när Juholt gör sig stollig på Youtube. Därför bör man kolla till nästa bild som en anledning till varför bilden av Juholt mer roar än oroar:


Det är bilden av The Swedish Chef som påminns om. Välväxt skägg och buskiga ögonbryn, Juholt har en given look alike. Vi kan ju ta dem brevid varanda också:


Jag får be att tillägga att detta inlägg är högst oseriöst och mer ett ironiskt inslag. Men i avsaknad på bra satir får man ju dra sitt strå till stacken. När satirprogrammet Helt Apropå utmålade den förre partiledare och statsministern Ingvar Carlsson som en sko, passade SSU på att döpa om sig till Fotfolket. Vad de nu tänker kalla sig återstår att se. Dock kan jag inte sluta hänga upp mig på det där att vi moderater borde vara rädda. Jo, det kanske var det här som de tänkte på.

Tack till Mikael Persson!
Bilden av Stalin är väl något som gör en lite orolig. Med tanke på att stalinismen var något allmänt vedertaget inom socialdemokratin just nu enligt den gamle gode Stig Malm, kanske det var detta som man skulle oroa sig över, vem vet. Jag tycker dock det är roligt att allt tycks vara som inget har hänt. Knivarna är undanlagda och gemytligheten finner sig till slut. Vi ska tydligen infinna oss i att inget annat har hänt.

Bloggar: Eva, Martin.
Media: AB, DN, Exp.