fredag, april 22, 2011

En långfredags lidande

Jag minns hur det var förr när man var ung. Långfredagen var ett tidslångt lidande, något som kanske borde ha setts som symboliskt för att hedra mänsklighetens gudomliga gestalt som led på korset för att sona människans synder en dag som denna. Även om den tiden inte är densamma som idag, är det som att vissa har bestämt att denna dag ska förbli just tråkig, jag tänker just på gammelmedia. Men eftersom vi tappra bloggare inte tyr sig efter allehanda röda dagar får vi greppa efter det som kommer fram.

Lidandet blir lite symboliskt för Kristdemokraterna som åter gör den där resan ner i landet under spärren. Dock skulle jag inte behöva sitta här och referera till ytterligare en mätning som ger socialdemokratin ytterligare en känsla av behag. Det är trots allt bara en månad sen som partiet i fråga befann sig en situation som inte var likt den som är nu. Då handlade det mer om ett trevande efter en ledare som inte tycktes finnas. Men eftersom nu Håkan Juholt steg ut ur stridsröken och allehanda partister bönfaller honom som den självklare frälsaren och mannen som tyckt ha hittat området där han kan tillfredsställa medlemmarna på bästa sätt, skapas därför en känsla återigen att socialdemokratins tid kan vara åter.

Vad det nu kommer att innehålla rent konkret sakpolitiskt är trots allt höljd i dunkel än så länge. Social demokrati, en term för omhändertagande, medmänsklighet och solidaritet? Vi har ju hört flosklerna tidigare sen har de stått där, lika svarslösa inför väljarnas frågor som tidigare, eller med med en agenda som avskrämmer väljare än lockar dem till socialdemokratin. För människor inom rörelsen kan termen social demokrati te sig som något nytt och förhoppningsfullt. För en utifrån ter det sig mer som en ny term för "vi återkommer". För återkommer om politikens innehåll är den signal som vi får, den signalen har vi ju fått tidigare, inte minst efter 2006 då man vid det här laget borde ha hanterat en motgång, inte gett upphov till ytterligare en.

Vad jag dock väntar på är ju förstås är rent sakpolitiska förslag inifrån 68:ans inre gemaker. Eftersom man nu slår ifrån sig och kallar Alliansen för idélösa kan man ju undra varför man hela tiden återkommer till termen "vi återkommer". Som man känner sig själv brukar man döma andra. Det är trots allt detta som är. Sanna Rayman skriver om detta som ibland slås ner av vänstertyckare, och det tycks ha påverkat. Johan Westerholm vill se sig som utpekad för Sannas utlåtande utmålar Sanna som en av de som byggt upp den där högerbimbostämpeln som vänstertyckare har använt för att avfärda liberala opinionsbildare.

Det är trots allt vissa skiljelinjer inom svensk politik och det är de enkla förslagen som engagerar väljare. Det är just detta som slås ifrån av vänstertyckare som avfärdar väljare som giriga och med påståenden om att väljarna har fel och borde inse att det finns en annan väg. Därför återkommer förslag som skattesänkningar, RUT-avdrag, fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. De enkla frågorna berör väljare, det är ganska att självklart att man ser till sitt eget hus.

Så om Alliansen är idéfattiga är det precis som vänstern är. Vi återkommer och ser vad de vill, först efter 2012-2013. Socialdemokratin är under fortsatt konstruktion. Sen kan man sitta och gnälla på Alliansen lägger förslag som förenklar människors vardag och ger dem mer utrymme och anse detta som idélöst och icke nytänkande. Dessa utlåtanden får vi fortsatt lida med en dag som denna.

Bloggar: Kent, Sebastian, Tokmoderaten.