söndag, maj 08, 2011

Finns det verkligen en prislapp på barnfattigdomen?

15 miljarder ska tydligen vara kostnaden för att utrota barnfattigdomen. Är det verkligen så enkelt? Enkelt talat kunde man ha sagt att hade det varit fallet hade man säkert genomfört det. Tapio Salonen som fått fram ett inlägg om att vi bara skulle behöva jobba ca 24-25 timmar per vecka, tar nu till orda om barnfattigdomen. Jag hade hoppats att man hade kommit till något mer konkret. Det är dock fallet att det är väldigt enkelt att påstå att det skulle kosta 15 miljarder, det är dock de konkreta förslagen som måste finnas.

Vad blir då de konkreta förslagen som fungerar? Det finns egentligen bara två rimliga lösningar, fler i jobb och bättre kvalitet i utbildningen. En fungerande arbetslinje som ser till lösningar som minskar de hinder som finns på arbetsmarknaden, att stärka förhållandet mellan utbildning-näringsliv, fler reformer för att öka företagandet är bara några exempel.

Det som nu pågår i debatten är mer en smutskastning om i vems samhälle som barnfattigdomen hör hemma eller inte. Rent krasst hör den inte hemma i något samhälle. Vi vet att 1997 under socialdemokratiskt styre var barnfattigdomen på topp, i den senaste rapporten från Rädda Barnen som täcker den nuvarande regeringens regeringsinnehav ökade barnfattigdomen. Det är dock talande att det som har bidragit är färre i arbete. 90-talskrisen likt finanskrisen ses som en mer talande faktor till ökad arbetslöshet och en ökad barnfattigdom.

Tar man också en djupare titt kan man också skönja en sak, antalet fattiga barn med invandrarbakgrund har ökat sen 1991 till 2008 medan det för barn med svensk bakgrund har ökat. En anledning här har förstås varit arbetsförbudet för nyanlända invandrare som togs bort av Alliansregeringen. En väg att minska just utanförskapet bland invandrare är förstås att kolla till hur man gör i exempelvis Solna Kommun där tiden för invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden är 1-2 år jämfört med 5-7 år som är fallet nationellt.

Så jag tar Tapio Salonens utlåtande med en viss måtta. Det finns bara en lösning, det är jobben, och eftersom Tapio Salonen tidigare har fört fram att vi ska jobba mindre, känns jag inte lika övertygad vid hans resonemang. Det är trots allt de konkreta förslagen som måste fram. Fler i jobb, bättre kvalitet i skolan är förstås de mest bidragande effekterna till att minska barnfattigdomen. Hittills är det några som pratar om att utrota barnfattigdomen medan några andra har förslagen.

Bloggar: Mary, Mathias, Sebastian.
Media: Exp.