söndag, maj 29, 2011

Söndagstankar: När igelkotten kastas i ballonghuset

När jag blickar framåt är det med blicken mot den stundande sommaren och en höst där det politiska klimatet sägs få ett uppsving. Den politiska våren som till stora delar har haft fokus på helt andra ställen än den svenska inrikespolitiken är snart till ända. Dock fick vi en dos av inrikespolitik då enen valrörelse av kvasimått avhölls i landets västra delar. Just kvasi är kanske ett passande ord för den valrörelse som lockade drygt 44 procent av väljarna i Västra Götalandsvalet, mer intressant än så var inte valet för väljarna, en förlust för demokratin? Ja absolut, men kanske också en förlust för tanken om skilda valdagar. Kommunal- och regionalval kanske inte känns särskilt sexigt i nuläget, inte med momentet riksdagsval inblandat och väljares möjlighet att välja de som ska regera landet.

Dock gjorde den arabiska våren ett intåg i svensk inrikespolitik till slut. Till en början noterade vi hur befolkningen i Egypten och Tunisien välte sina regimer över ända, tills dagen då det var dags för Libyen. Situationen var inte lika enkel som i dess grannländer. Khaddaffi hade en övertygelse om att inte lämna in utan var beredd att ta till vilka medel som helst mot sin egen befolkning som ropade efter förändring och ökade friheter. Det var grunden till att det internationella deltagandet kom på tal och inte minst det svenska.

Det ledde i allafall till en inrikespolitisk diskussion om det svenska deltagandet i den FN-ledda Libyeninsatsen. Dock är denna diskussion något som till stora delar bekräftar undantagen. Svensk inrikespolitik har inte haft en särskilt bra vår. De stora och riktigt konkreta politiska förslagen har uteblivit. Särskilt inriktat har det varit på en man som gjort det till ett SM i konsten att inta så många politiska ståndpunkter som möjligt. Det var den där Juholt som jag syftade på.

Det är just kritiken mot denne som förstås har upprört en vänster som gjort sitt för att backa upp rörelsens nye anförare. Björn Fridén ondgör sig på ledarbloggen över några av de påhopp som skett mot Håkan Juholt, men avslutar sedan med slutsatsen, "Eller så diskuterar vi politiken".

Efter att läst inlägget och de nyligen inlagda kommentarerna gick det ju upp för mig. Björn Fridén är ju mannen som startade bloggen Alliansfritt Sverige, bloggen som till 100 procent var avsedd att belysa allt annat än konkret politik. Hån, avsiktliga missförstånd var ju tanken, övergav Fridén de tankarna när han fick sitt vikariat på Aftonbladets ledarredaktion? Sten i glashus eller rentav igelkott i ballonghus kan man säga här.

Det är dock tankarna kring den ledare som gjort en konsekvent sak i att vara inkonsekvent. För det som är minst lika jobbigt, att gå och vänta på en tydlig kommuniké om den linje som ska drivas från sitt eget parti är minst lika förvirrande som en linje om att att ständigt byta spår, och inte hålla vid en ståndpunkt utan ha som ambition att styra dit vinden blåser.

Det är detta som får tala för hur den svenska inrikespolitiken har betett sig under den vår som har varit. Den arabiska våren var det som fick fokus, det ska vi unna dem. Folks kamp för frihet och demokrati är alltid värt att framhålla med stor respekt. Där kampen har förbytts i arbetet att bygga en ny vardag med nytt politiskt och kanske mer demokratiskt ledarskap fortsätter kampen på andra håll, kampen för att få göra sin röst hörd. Rätten att få säga sin åsikt, som i Libyen, Syrien eller Jemen, eller nu som senast visa sin sexualitet öppet på Moskvas gator är rättigheter som det kämpas om runtom i vår närhet. Kampen i Libyen fortgår alltjämt med vår och omvärldens vakande öga. Nu gör FN något åt saken, det är frågan hur Sverige kommer att agera, från vissa håll har det varit otydligt om hur vi ska agera.