lördag, juni 25, 2011

Socialdemokratins utmaning - släpp förlorarstämpeln

Det gick inte särskilt länge från den dag då Håkan Juholt valdes till partiledare för Socialdemokraterna till att man nu återigen drar på sig förlorarstämpeln. Den uppenbara paranoian över att det pågår en ständig förföljelse av socialdemokratiska partiledare var det som gjorde att just socialdemokratin tappade mark, speciellt under Mona Sahlins ledning. Att Ann-Charlott Alstadt skriver på det sätt som hon gör i LO-tidningen påvisar den bilden av att socialdemokratin mer vill framstå som ett gäng dåliga förlorare snarare än en rörelse som ser framtiden med nytt ljus.

Går man tillbaka till den mediebevakning som gjordes under valet 2010, framstår det mer som att bevakningen var välavvägd mellan de två regeringsalternativen. Att socialdemokratin vill framställa sig som missförstådda, att väljarna inte fick den rätta bilden av partiet gör inte arbetet för dem bättre. Det ger mer bilden av ett parti som känner sig som dåliga förlorare än ett parti som vågar ifrågasätta de fel som begicks.

Det som präglade många socialdemokraters åsikter var just inställningen till deras partiledare. Bortsett från Expressens rapportering kring Mona Sahlins dåliga förtroendesiffror ter sig dock bilden av en rapportering som jämn enligt analytiker. Den upplevda "Mosa Mona"-kampanjen har nu mer och mer tyckts övergå i tron att det pågår en "Jaga Juholt"-kampanj. Det är dock oförståeligt hur det skulle vara en jaga-kampanj, det handlar förstås om en granskning av en partiledare som i månt och mycket har gått från att vara en ideologisk förkämpe för den socialdemokratiska vänstern till att framstå som en notorisk kappvändare. Att inta den politiska åsikten som känns bäst för stunden har framstått som mer lockande.

Den allmänna bilden av ett parti med dåliga förlorare ter sig också i en rött tafflig krönika av Björn Fridén på Aftonbladets ledarsida. Att ägna sig åt att försöka smeta på sitt motståndarparti en bild som inte vill se sin historia, framställer mer bilden av just dåliga förlorare, att man inte kan se till saker som gjorde att exempelvis Moderaterna idag är dubbelt så stora som de var i katastrofvalet 2002. Det blir inte bättre när man som Fridén försöker anamma bilden av den film där Moderaternas så kallade historia radas upp i årtal, en film byggd på sanningsförvrängning och ibland rena lögner.

Den bevakning som sker utav socialdemokratiska partiledare måste få göras utifrån tanken att man kan tåla att att ens ledare sätts under fokus. Jag har inga problem med att ledaren för just mitt parti, tillika statsminister Fredrik Reinfeldt framställs på ett mer eller mindre hånfullt sätt i vissa tillfällen. Att sura över tillfälliga nederlag eller våga förnya sig var ett val som Moderaterna gjorde efter 2002.

Det är just partierna som vågar lägga det gamla bakom sig och vågar utmana framtiden som lyckas. Det är partierna som lär sig av förlusterna och använder dem till att förändra och förnya sig, ifrågasätta det som inte fungerade som inger förtroende. Att agera som en dålig förlorare är aldrig något som väljarna gillar. Det är något för socialdemokratin och dess beskyddare att tänka på.