söndag, juli 03, 2011

Almedalen och frågan om jag hinner komma dit

Almedalen är i sig en orgie i bedömningar om hur de politiska partierna och dess företrädare sköter sig. Förra årets Almedalsvecka sågs som ett litet uppsving för de rödgröna rent opinionsmässigt, ett uppsving som man inte lyckades med att förvalta. Trots att jag har hållit mig undan från att försöka kommentera opinionsundersökningar under en tid, känner jag dock ett intresse kring att reflektera över opinionsundersökningar som begrepp. Almedalsveckan blir ju inget undantag när det kommer till just detta.

Allt ska bedömas. Utspel, klädsel, retorisk förmåga, experter som vanliga människor kommer att bedöma de politiska företrädarnas framträdanden under veckan. Det har gått nästan tio månader sen valet som får ses som den stora värdemätaren. Opinionsläget ses mer som en indikator på på stämningen för tillfället, en stämning som känns aningen spänd. Både det inrikespolitiska som det internationella klimatet är pressat. Situationen i Grekland sätter minst lika mycket press som det faktum att regeringen brottas med sina inrikespolitiska utmaningar, att få politiken att gå igenom utan att ha en majoritet i riksdagen.

Stödet för Alliansen får dock ses som gott. Trots att man tappade majoriteten i senaste valet, var det fler som röstade på dem än i valet 2006. Över en kvarts miljon väljare strömmade till och stärkte det stöd som Alliansen fick när de kom till makten. Sveriges regering får ses som ett av de få undantagen i den tid då regeringar runtom i Europa har fallit till följd av krisens effekter. Anledningen går tillbaka till 90-talet och hur man i ett blocköverskridande samarbete kom överens om villkoren för de offentliga finanserna. Till det kommer återhållsamheten under själva finanskrisen när andra ropade efter miljardinvesteringar från dag till dag.

The Rock Star of the recovery är benämningen på Sverige. Sverige ses inte längre som en marginell aktör utan som ett föredöme till hantering av offentliga finanser och förmågan att ha båten rättvänd när konjunkturen väl vänder tillbaka uppåt. Likt som Sveriges ses som ett föredöme när det gäller offentliga finanser framstår Almedalen som ett föredöme när det kommer till svensk demokrati.

Succén som är rotad i Olof Palmes sommartal är ett exempel på hur nära inpå man kan komma de styrande politikerna. De som ser det hela som ett jippo har uppenbarligen missat charmen med det hela. Förmågan att komma politiker, näringsliv och organisationer nära en förmåga som speglar charmen med just Almedalsveckan. Detta har nu spritt sig internationellt. I våra nordiska länder försöker man med samma mynt, från Sydkoreas håll har man skickat en delegation för att beskåda hur man kan utveckla demokratin och göra den mer tillgänglig för medborgarna.

Det är just tillgängligheten som är det som är det roligaste med Almedalsveckan, trots att både Gotland och Visby kan kännas aningen överbefolkad under ett par dagar. Alla hotell är bokade, åtskilliga lägenheter uthyrda, restauranger och barer fullproppade, den politiska firmafesten är ett faktum i år igen. Den omfattning som kunde beskådas förra året har inte bedarrat, snarare har det blivit ännu större än förut.

Det är just kring detta som jag fortfarande våndas över om jag nu kommer att hinna med detta evenemang. Då jobbet tar mitt fokus de kommande dagarna kommer jag ha en svag förhoppning om att jag kommer att hinna avnjuta några dagar i vimlet kring politiker, näringsliv och andra intresseorganisationer. Känslan över att befinna sig i ett enda stort vakuum och känslan när luften går ur, dagen då allt är över, det är känslan som gör att man hela tiden längtar tillbaka.

Media: AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD.