fredag, augusti 05, 2011

Biståndsdebatten och behovet av en mer ansvarsfull agenda

Ger du en man en fisk har han mat för dagen, lär du honom att fiska kan ha mat för livet. En gammal hörsägen, men den passar bra in i biståndsdebatten och den vilja att hjälpa folk i nöd och bidra till en tryggare utveckling i utsatta områden. "Sverige har under decennier fört en ansvarsfull biståndspolitik" påstår en rad socialdemokrater i en debattartikel, självsäkert men inte särskilt sanningsenligt. Tidigare har det svenska biståndet varit i fokus för dess bristande kontroll och uppföljning.

Det var med lanserandet av Open Aid som jag fick förhoppningen om att man kunde få en bättre insyn i hur svenska skattebetalares pengar, den del som går till regeringens biståndspolitik hanteras. Fredrik Segerfeldt är en av de tydligaste kritikerna mot den nuvarande biståndspolitiken, jag är beredd att hålla med honom i mycket av det som han belyser. Mycket av biståndspolitiken bygger på principen att man ger just fisken, men inte ger kunskapen om att fiska. För att förebygga just uppkomsten av svält, krig, folkmord och fördrivning är andra medel nödvändiga.

Problemet som ligger i ett område som just Afrikas horn är just den demokratiska instabiliteten i området. Svältkatastrofen och västländers välvillighet utnyttjas effektivt av de krafter som inte skyr några medel att motverka den hjälp som kommer från både svenskt som andra länders bistånd. Mutor för att släppa igenom förnödenheter, mord av hjälparbetare, uppbränning av mat och mediciner, utpressning av FN-anställda är något av de medel som den islamistiska milisen al-Shabaab brukar använda.

Utifrån denna situation som råder behöver därmed en annan form av debatt komma upp på dagordningen, den om efter svältkatastrofen. Det garanterat hårdast utsatta landet är Somalia, ett laglöst land utan en legitim regering som kontrollerar hela landet, bristen på en demokratisk myndighetsapparat som försvårar även för länder som Sverige då människor kommer hit utan legitima identitetsdokument, just för att de inte har möjligheten att få det i sitt hemland.

Fredrik Segerfeldt lyfter den kritik gällande att man inte har kunnat påvisa att bistånd har lett till tillväxt, ökat välstånd och bättre hälsa. Det visar att de viktigaste medlena kommer inte utifrån bistånd utan från förmågan att stabilisera, demokratisera och frigöra de områden som är särskilt utsatta. Behovet av en politik som främjar just demokrati, frihet och handel kommer alltid vara de viktigaste verktygen, inte biståndet i sig, men biståndet måste omformas för att kunna bidra mer till en utveckling efter det som nu sker, inte bara till det som sker för stunden. Om nu så många ska ha en fisk kan vi ju ändå passa på att lära dem att fiska.

Media: AbDN, DNSvD.