fredag, september 02, 2011

Att finna ingångar i alla åldrar

När jag engagerade mig i politiken under 2005 var det ett intryck som slog mig. Till skillnad från den rapportering som sker nu om politikens kraftiga föryngring var det en värld, helt annorlunda än den som kommuniceras ut i media i dagsläget. De som fick valbara platser på valsedlarna var oftast personer som varit inne i svängen ett bra tag, vid den första träffen för den moderata kommunfullmäktigegruppen fördelades de ordinarie nämndeplatserna mellan de som hade varit med, vänskapskorruptionen var ibland påtaglig.

De ungmoderater som hade engagerat sig och lagt ner många obetalda timmar under valrörelsen, dag som natt, fick se sig undanskuffade och fick nöja sig med ett antal suppleantplatser. En ungmoderat som var föreslagen till en ordinarie plats i en nämnd fick se den platsen gå till en betydligt äldre person, detta pga av att andra tyckte att denne skulle ha den platsen och att denne ungmoderat inte var förtjänt av den ännu.

Under senare tid skett förbättringar, fler unga fick plats på valsedlarna i senaste valet. Politiken i sig har ett krav på att föryngra sig. Det som är avigsidan i den rapportering som sker kring föryngringen i politiken är att det på många håll inte sker någon föryngring. På många håll är det problem att finna unga personer som är villiga att engagera sig och ta politiska uppdrag. Finns det inga framtidsutsikter i sin hemstad blir risken uppenbar att de unga flyttar ifrån. Att sitta på en förtroendepost i fyra år är en lång tid, särskilt när något annat hägrar.

Det finns således två stora utmaningar för partierna, den andra förutom att få ungdomar att ta politiska förtroendeuppdrag är utmaningen att få in människor som inte har haft sin uppfostran i den politiska sfären. Politiken ska ha ingångar för människor oavsett vilket livsstadie man befinner sig i. En ärrad socialdemokrat (kommer ej ihåg namn) ville påvisa tidigare i år om att Tomas Bodström inte visste något om socialdemokratin. Signalen där ifrån var att man måste ha varit fostrad i unga år, börjat i Unga Örnar och gått via SSU och någon socialdemokratisk studentklubb för att kunna något.

Dock var Tomas Bodström svaret på vad som behövdes. Jag tänker inte kommentera hans insatser som justitieminister, men valet att plocka in honom utifrån var ett enormt smart drag av dåvarande statsminister Göran Persson. Bodström kom in på en tung post och har haft god insyn i den socialdemokratiska rörelsen under tio år. Att han dessutom inte var fostrad inom politiken var också något som avvek. Att fler människor likt Bodström kan komma in utifrån är en förutsättning för mångfalden inom politiken. Valet av Peter Norman som finansmarknadsminister var också något positivt.

Den politiska sfären har många utmaningar, finna möjligheter för unga att vilja ta uppdrag trots ambitionen att flytta ifrån sin hemstad och vara öppen för personer som inte har fostrats sen ung ålder att komma in i politiken. Vissa kommuner kör med begränsade uppdrag, till exempel med ettåriga nämndeuppdrag för att få en större variation vilket också underlättar för unga. I Skåne finns det exempel på kommuner som ger dispens till studenter som väljer att studerar i exempelvis Lund, allt för att de ska kunna behålla sina uppdrag.

Politikens utmaning att plocka in människor utifrån är en utmaning för framtiden. Att politikerna föryngras, inte minst de svenska partiledarna är i sig inget problem, inte minst med hur det ser ut i många andra länder. Sverige har där en större variation av politiker, men vi kan bli ännu bättre.

Bloggar: HögbergTokmoderaten.
Media: SvD, SvD, SvD.