Många gånger har det på senare år
slagit mig kring det faktum att svensk historieskrivning har
utelämnat en rad svarta hål. Det finns luckor i
historiebeskrivningen, det gäller främst den svenska historien i
mitt tycke, från 1800-tal till början på 1930-talet. Tiden fram
till 1930 betecknades som ganska grå och mörk. Lite snedvridet då
mycket av det som grundade Sveriges framgångar under mitten av
1900-talet hade sina spår i industrialiseringen från mitten av
1800-talet och de liberala reformer som innebar uppkomsten av många
av de företag som byggt välstånd och skapat många
arbetstillfällen. Vad var det som hände på 1930-talet i Sverige
egentligen? Jo, Socialdemokratin inledde sina glansdagar. Från 1932
vidhöll socialdemokratin makten nästintill oavbrutet fram tills
något kallat Allians för Sverige vann väljarnas förtroende.
Moderaterna tog i helgen fram ett nytt
idéprogram. Det är till som ett instrument för Moderaternas
fortsatta förnyelsearbete. Det är dock inte det som väcker de
främsta reaktionerna. De historiska skrivningarna om mänskliga
rättigheter, om kampen mot apartheid har väckt reaktioner från
många håll.
”Moderaterna förfalskar historien!”
sägs det. Men om det var dåtid som var fokus för idéprogrammet
har man nog snöat in sig lite väl mycket på enskilda
formuleringar. Det finns en rätt känd lista kring Moderaterna och
dess historia. Utan att kommentera den listan hänvisar jag till
denna detaljerande beskrivning av vänsterns historieförvridning av
Moderaterna.
Sanningen är den att det brukar vara
vinnarna som skriver historia. Idag är Moderaterna och Alliansen i
vinnarhålet, därför kommer historian att kretsa kring vad de har
genomfört och kommer att genomföra.
Problemet med socialdemokratin är att
när de talar brist på visioner hos moderater talar de om att
moderater som politiker saknar visioner för hur samhällets ska formas. Inom Moderaterna finns en tanke om att visioner och idéer
utformas i ständig dialog med medborgarna, därför de återkommande
besöken och samtalen ute i Sverige. Socialdemokraterna har visioner
för samhället, men det är politiken som formar dem inte väljarna.
Problem nummer två gör sig talande i
deras kritik. De tänker framtid, men deras syn på framtid ter sig
mer i bilden av vad de ser FRAMFÖR sig. Och framför sig behöver
inte alltid vara framtid, inte minst när de fokuserar mer på vad
som var bättre för. Det är snarare dåtid som finns framför dem
än den framtid som ligger till grund för Moderaternas fortsatta
förnyelse. Framtidsarbetet genomförs inte av Moderaterna själva
utan med kunskaper och intryck från medborgare. Där formas också
idéerna.
