söndag, november 06, 2011

Personfixering eller bild som förmedlar något mer

Har politiken blivit för personfixerad? Den frågan ställs ibland och är värd att tänka på. Med tanke på intilliggande bild kan man tänka att framhävandet av de fyra företrädarna för Alliansen är av ren personkaraktär. Som lagom insatt i det hela handlar det i och för sig så mycket mer än att bara lyfta fram fyra partiledare i fyra partier som har funnit det positiva att samarbeta med varandra.

Det är en känsla som ska kommuniceras. Ibland kan borgerligheten av vissa ses som lite grå och stel. Etos och logos kommuniceras, men man glömmer ibland bort patoset, den känsla som Alliansens politik ska kommunicera. En glimt av det kom i valrörelsen 2010. 2006 kretsade mycket kring att ett parti hade förändrats, 2010 skulle känslan av de politiska ambitionerna förmedlas. Kärlek, självkänsla, bara en anledning för att fler ska ha ett jobb! I sanna andra förändras vissa och det kan nu som sagt förvirra en vissa.

Veckans bästa text som även tas upp i PJ:s söndagskrönika är Widar Anderssons text i Folkbladet. Det finns en insikt om att det finns personer inom den så kallade rörelsen som inser att gamla vanemönster och föreställningar om sin motståndare riskerar att bli undergången för det parti som var drivande i samhällsdebatten. De som är rädda för sina positioner, de som skriver ilsket på Johan Westerholms blogg att Westerholm i fråga ska byta parti, bara för att vissa vågar utmana.

Jag förstår att det är en hög tröskel att komma över och Johan är alltid välkommen i mitt parti om han vill få chansen att utmana gamla föreställningar, men det är ju inte det som är tanken. Tanken är att utmana gamla föreställningar i ett parti där folk fortfarande sitter på tvären och räds för sina positioner och behandlar väljare som lättlurade inför en "nymoderat pr-kampanj".

Tanken med de Nya Moderaterna är ingen pr-kampanj utan att forma en politik här och nu. Det finns fortfarande de som tror att Moderaterna är samma gamla moderater. Men oftast beror det på att de vill leva med vanföreställningen att moderaterna är detsamma nu som då, att verkligheten idag inte riktigt stämmer.

För att återgå till frågan om personfixering. Det finns förstås en farhåga om det är enbart personen som ska framhävas och inte dennes bakomliggande förmåga att övertyga. Vi har förvisso inga presidentval i Sverige, men däremot sätter vi förtroende i vem som ska leda en regering. Att Juholt framställs som ett radioaktivt vapen av vissa tyckare, oerhörd instabil kanske inte direkt lockar väljare. Då blir förtroendet ändå något som har betydelse.

Media: DN.