lördag, december 31, 2011

2011 och ön som blev helvetet på jorden

När solen skiner över ett sommarhett Stockholm kan det vara lätt att glömma bort alla bekymmer som finns. Trots allt kan även solen fördunklas rent känslomässigt. I Oslo och stora delar av Norge dominerade regntunga skyar. Ett dystert väder, som talande för en dyster dag, en helvetesdag, en dag som kommer att leva kvar hos många människor i hela deras liv.

Anders Behring Breivik hade tränat i år för denna uppgift han såg sig manad att utföra. Genom en fanatisk hängivelse till de antiislamska tongångar som råder runtom i Europa fann Breivik en grund, och även ett hat mot de ideal som han ansåg vara ett hot mot hans egna. De som försvarade våra mest viktiga ideal, om öppenhet och tolerans mot allas rätt att leva efter sina ideal blev också de Breiviks fiender.

Arbeiderpartiet och dess ungdomsförbund AUF blev måltavlor i Breiviks heliga krig. De som likt de svenska socialdemokraterna hade präglat sitt land och den politiska och demokratiska utvecklingen under många år. Den 22 juli blev omvärlden varse om vem Anders Behring Breivik var och vad han avsåg att göra. Klädd i polisuniform ställde han upp sin bil utanför den norska regeringsbyggnaden, fullastad med sprängmedel. Medveten om sin lyckade aktion inne i Oslo Centrum begav han sig sedan till en ö beläget i en fjord inte långt från den norska huvudstaden.

En man som såg ut att vara vänligt sinnad, klädd i en myndighetsuniform som borde signalera trygghet för de flesta blev den mardröm som de överlevande får svårt att glömma bort. Det var inte bara en ren massaker, det var en ren slakt, riktat mot människor som hade dålig förmåga att skydda sig eller nästintill fly. Vi var många som gick och la oss den kvällen i ren ovisshet om vad som hade hänt på Utöya, men som vaknade till bilder av de timmar av skräck som hade präglat de ungdomar som trots allt hade överlevt. 69 människor kom inte från ön med livet i behåll.

Attacken var riktat mot Arbeiderpartiet och AUF, men blev en attack riktat mot det öppna och demokratiska samhället. Sällan har banden mellan Norge och Sverige betytt så mycket som de gjorde då. I den stund då Norge var i chock var det många som visade prov på ett agerande som satte prägel på den sorgliga stämningen.

Jens Stoltenberg var en person som i egenskap av statsminister gjorde allting rätt när det som bäst behövdes. I tider av sorg kan människor oavsett politisk eller religiös tro förenas. I sådana tider glömmer man bort dessa skillnader, Jens Stoltenberg var den som personifierade just detta.

Så här, nästan ett halvår sen den fasansfulla vardagen finns minnena av det fruktansvärda som hände, men också bilderna av den gemenskap som det gav upphov till. Alla i den förhoppning som alltid kommer fram när tragiska händelser sker, att detta inte sker igen.