torsdag, december 29, 2011

Antingen bättre välstånd eller agera fördelningspolitiskt


Antingen får man välja. Att göra det ekonomiskt gynnsamt för alla, där vissa ökar sina inkomster mer, men att möjligheten för människor att förbättra sin ekonomiska situation är stor är ett alternativ. Att agera fördelingspolitiskt genom att trygga människor ekonomiskt men inte ge dem den generella förbättringen är en annan metod.

Gång efter gång förundras jag över den beklagan över det armod som vissa ser sig breda ut sig över Sverige. Det finns en angelägenhet att beklaga sig för ett samhälle i förfall, lika stor som bristen på konkreta lösningar till hur människor ska kunna lyftas ur svåra ekonomiska förhållanden.

I "Social Rapport 2010" från Socialstyrelsen pekar man på betydelsen av ekonomiska konjunkturer och dess påverkan på fattigdomen generellt. I goda tider blir antalet fattiga färre, vilket förklarar en del av den senaste tidens ekonomiska utveckling, starkt beroende av den globala lågkonjunkturen som påverkat den svenska ekonomin. Vad säger rapporten mer? Jo, antalet fattiga i termen absolut fattigdom har blivit färre. Det är den senaste rapporten om att klyftorna blivit högre. Jag vill bara fråga, vad är bäst? Att den rikes inkomster hålls nere och med resultatet av en oförändrad standard för alla, eller ett ökat välstånd för alla, men på basis av att ökningen inte är likadan för alla?

Det stora problemet i dagens Sverige är människors förmåga att spara ihop egna buffertar. Sverige har under många år varit en fickpengsekonomi, ett land där beroendet av nästa löneutbetalning är större än tryggheten av att kunna vara ekonomiskt förberedd. En fjärdedel har inte förmåga att klara sig längre än en månad om inkomsten uteblev, bristen på tillräckliga ekonomiska buffertar gör behovet av lån stort.

Om det finns en lösning på detta är det möjligheten för fler att kunna öka sina disponibla inkomster är det genom att låta människor kunna behålla mer av sina inkomster, både genom arbets- och kapitalinkomster.

Lösningen är att öka möjligheten för fler att kunna förbättra sin ekonomiska situation. Många beklagar ökade klyftor och längtar tillbaka till 80-talets låga klyftor. Men är det viktigare, när priset leder till att välståndet inte ökar?  Är det bättre att bekämpa rikedom än att bekämpa fattigdom?