lördag, december 31, 2011

Juholt och ett inrikespolitiskt 2011

Vad minns man bäst från det svenska politikeråret 2011? Så här i de sista timmarna på året går det att se tillbaka på ett år som inte blev som det var tänkt. Året inleddes med en ledarkris och i stora delar avslutades den med en ledarkris. En höst som skulle bli turbulent rent politiskt, men som stannade i ett parti och inte slog rot i riksdagens kammare.

Peter Högberg, min socialdemokratiske bloggkollega skriver att detta år har varit ett socialdemokratiskt år. Håkan Juholt har gång på gång påpekat att intresset för Socialdemokraterna har varit stort under året som har varit. Låt mig säga så här, intresset för socialdemokratin har i stora delar inte kretsat kring intresset att bemöta samhällsproblem och formulera konkreta lösningar. På det planet torde vi vara överens. 2011 blev året då socialdemokratin tappade mark. Färden från ett statsbärande parti till ett parti  nästan bland alla andra har gått fort.

I sig grundar socialdemokratins förfall på långtgående konsekvenser från oförmågan att ta till sig självkritik, analysera vad som har gått fel. I den valanalys som kom efter ett ytterligare katastrofval, lyftes bilden av en rörelse som ännu inte lärt sig eller ville se vad som hade gått fel. I takt med Håkan Juholts intåg på partiledarposten har nostalgin till 70-talets ideal fortsatt. Framtiden ska mötas med framtidens lösningar, inte med gårdagens.

De politiska framgångarna kan tillskrivas två partier, Moderaterna och Miljöpartiet. I Stockholm hotar nu Miljöpartiet Socialdemokraterna om vem som är det näst största partiet. Där har resan också gått snabbt, ett parti en tiondel så stort till ett parti hälften så stort som deras oppositionskamrater. Det politiska landskapet har börjat målats om, 2011 var bara en början till det om nu inte något drastiskt sker i den socialdemokratiska rörelsen.

Som moderat kan man vara rätt nöjd men inte självgod. Det politisk landskapet är lika intressant som det är tråkigt. Gärna ett segerval, men innan dess en relevant opposition. För den moderata rörelsen innebär framgångarna i opinionen även angenäma bekymmer. Valet 2010 var en framgång, inte har så många förtroendeposter behövts tillsättas. Men valet 2010 var inte bara framgångar, på många håll tappade (M) mark, i kommuner som landsting. Den läxan har man lärt sig, därför är den moderata förnyelsen lokalt en av de viktigaste, kanske den viktigaste uppgiften inför valet 2014.

Så här inför 2012 stundar fortsatta utmaningar. Även de orosmoln som finns runtom i Europa påverkar även Sverige. Att ta ansvar 2011 innebär det att man bör ta ansvar även 2012. Förtroendet för det sätt att hantera krisen som Sverige har gjort är stort, inte bara inom Sverige. The Rock Star of the economy står starkt för att de offentliga finanserna inte äventyrades även om många ville det.

2011 är till ända, de personer som har präglat den svenska inrikespolitiken kommer alltjämt prägla den det kommande året. Det är bara frågan hur de kommer att göra den, om hur alliansen förvaltar sitt regeringsinnehav och sitt ansvarstagande utan att framstå som självgoda och hur oppositionen lyckas med konsten att bedriva en konstruktiv opposition. Hur det blir med detta är trots allt i denna stund oskrivet.

Bloggar: DennisKent, Tokmoderaten.
Media: AB, ABDN, DNSVD.