söndag, januari 30, 2011

Som om inget hade hänt


Maud gör på något sätt ett nyanserande kring sitt uttalande från igår, där hon i rena ordalag skyllde Centerns bakslag på Moderaternas utbredning. Om det skulle vara fallet, är det då inte Moderaternas fel, utan det som Carl Bildt fyndigt påpekade, väljarnas fel. Det var ju väljarna som valde att rösta på Moderaterna i nästan sex gånger så stor utsträckning som Centern, men att skylla på väljarna skulle ju vara ännu dummare än att skylla på en koalitionspartner.

Nu är det dock inte fallet att detta faller oberört. Det hon vill påvisa är det som alla andra inklusive moderater och CUF:are, att felet är enbart Centerns. Inom den ramen faller även Mauds utlåtande idag om att, "Ansvaret för Centerpartiets valresultat är vårt, och ingen annans. Därför är måste vi nu fortsätta vårt förnyelsearbete. I alliansen är det viktigt att vi står fast vid devisen alla ska vinna alla ska bidra, vilket vi är överens om. Det är bra för alla fyra partier i samarbetet". Bra där, funderingen ligger dock kvar, varför sa hon inte det istället för att skylla på andra?

Till råga på Mauds gnäll på Moderaterna igår, finns det nu ett läge för Centern att helt och hållet fokusera på sin förnyelse. Att Mauds avsteg stannade upp arbetet en dag, får ses som en parantes, men jag kan tyckas undra hur detta påverkar Mauds ställning inom partiet och Alliansen. Därför bör hennes fokus ligga i samma läge som Göran Hägglund. Det är fokus på förändring, och ansvaret är helt och hållet deras eget.

Att Centerns väljarbas förändras är inte heller ett problem. Att Centern går allt bättre i Stockholm, är inte ett problem för Centern. Det är ett tecken på att Centern också har en politisk agenda som passar bra även i storstan. Det är den urbaniseringsprocess som nu Centern nu genomgår, de framgångar som de skördar i Stockholm kan ses till mycket som en värdemätare för hur Centern ska förändra sitt arbete ute i de traditionellt starka Centerområdena, som Halland och norra Gävleborg till exempel.

Att skapa Bonde 2.0, det gamla bondepartiet med en storstadsagenda i bagaget, en förmåga inte för att sudda ut sitt förflutna, utan att bredda partiet i sin helhet och bli intressanta även för de som inte var grunden till partiets bildande, är Centerpartiets utmaning för framtiden. Idag innehar Centern en borgarrådsplats i Stockholms Stad. Per Ankersjö fyller den ansvarsfulla rollen som nu Centern har lyckats få. Därmed skapas en grogrund till fortsatt utveckling av centerpartistisk storstadspolitik.

Därmed finns fokus att nyansera sin agenda och se sina nya vinningar i storstan som en fördel, tysta de belackare, både i egna led samt i motståndarled som tycker att Centern har övergivit landsbygdspolitiken för Stockholms innerstad. Felet ligger inte i det, men den framgång som byggs i Stockholm, bör vara en inspiration för Centerns förnyelse, inte en belastning. Framgången i Stockholm visar på att det finns utvecklingspotential i det gamla bondeförbundet, numera urbana Centerpartiet.

Bloggar: Ekonomisten, Germund, PLC, Röda Berget.

lördag, januari 29, 2011

Var och en äger sitt eget öde

Film lånad från "Din ledamot i riksdagen". Lyssna även på radioversionen.

Jag hade egentligen inte förväntat mig det här. Men efter en i mitt tycke tydlig valanalys tyckte jag nu att det fanns en rimlig anledning till Centerpartiets kräftgång i det senaste valet. För mycket fokus på siffror och kommatecken enligt valanalysens företrädare och Centerpartiets stjärnskott Annie Johansson, för lite väljare i centrum, bristen på öppna och gemensamma mötesplatser var ljuspunkter som man också bör rikta fokus emot inför valet 2014.

I grunden äger alla partier sitt eget öde. Att gnälla på att andra stjäl fokus från någon annan, hjälper inte i längden. Därför är det mycket förvånande att Maud Olofsson går ut med denna kommentar att Moderaterna stal mycket fokus från Centerpartiet under det senaste valet. Grunden till Moderaternas förändring efter 2002 var inte att man skyllde på andra, utan försökte se felen till de dåliga genomslagen.

I detta avseende, att Maud ny tycks skylla ifrån sig en del på Moderaterna, blir fokus tyvärr lite missriktat. Moderaterna skyllde inte på Folkpartiet för att de tog fokus på den borgerliga sidan 2002, Socialdemokraterna skyllde minst sagt inte på Miljöpartiet för att de tog mycket positivt fokus i av de rödgröna partierna i det senaste valet. I grunden skjuter Maud Olofsson ett stolpskott i detta avseende. Jag är nog en av de som är lite besviken på detta uttalande från Mauds sida.

Var och en äger sitt eget öde. Eftersom Kristdemokraterna nu fokuserar mycket på sin egen utveckling befinner de sig i en mycket mer gynnsam fas än vad Maud Olofsson har satt sig i. Grunden till framgång är att se till sin egen förmåga att nå ut. Receptet för framgång är att framstå som relevanta för väljarna, förändra sig själva om irrelevansen blir talande för partiet i fråga. Moderaterna lyckades med detta, det är bara för Centerpartiet, inte minst för Maud Olofsson att inse detta.

"Ingen ska tvivla på att vi är schysta lagspelare i alliansen. Vi inser alliansens betydelse för Sveriges utveckling. Men ingen ska heller tvivla på att vi finns i svensk politik för att företräda våra värderingar, vår egen politik och ingen annans."
- Göran Hägglund på de pågående kommun- och landstingsdagarna i Norrköping.

Att fokusera på sitt eget öde, inte skylla ifrån sig på att väljare är missförstådda, att andra samarbetspartier tar för mycket plats, hjälper inte den enskilde lagspelaren i en koalition som Alliansen. För att Alliansen ska kunna utvecklas och framstå som fortsatt relevanta, krävs att varje enskild lagspelare också fokuserar på sin egen utveckling. Ett lag kan inte bäras upp av en enskild spelare. Ett lag kan behöva sin egen Zlatan, men Zlatan blir inte komplett utan kompetenta som förstås spelets förutsättningar och de utmaningar som ligger framför en.

Mauds inspel hoppas jag blir ett onödigt avsteg i den förändringsprocess som nu är nödvändig och som valanalysgruppen har insett. Det är bara att träda in på planen igen och försöka förändra sig, inte skylla på andra. Moderaterna förändrade sig inte bara för att de borgerliga skulle framstå som regeringsdugliga, de förändrades för att de skulle framstå som relevanta inför sin väljare. Framtiden för Centerpartiet, utvecklingen för Centerpartiet äger Centerpartiet själva.

Bloggar: Göran, Högberg, Kent, Magnus, Tokmoderaten.

torsdag, januari 27, 2011

Är man stor ska man vara snäll, eller?

Bild lånad från Albin Broman.

Moderaterna är största partiet för tillfället, därför bör de vara snälla. Moderata Ungdomsförbundet är störst, därför bör de vara snälla. Som den gamla tanken från den tid som när man råkade slinta över de där numren av Bamse, världens starkaste, men ändå snällaste björn, sitter tanken att är man stor, är man stark, ska man också vara snäll mot andra.

Hans Hoff tillhör en partistyrelse i ett parti som tidigare var störst, men ändå inte riktigt snälla. Idag är han lite bestört över situationen och hans partis band till olika partiorgan. Ett av de partiorganen som mest utav alla får man säga, har distanserat sig ifrån socialdemokratins innersta kärna, är Aftonbladet.

Aftonbladet är inte ljumma i sin kritik gentemot partiet i fråga och den kris som de nu genomlider. Eftersom kritiken riktar sig främst mot en person, Karin Pettersson på ledarspalterna blir det hela lite underhållande. För de som inte kommer ihåg, var Karin i fråga anställd av Socialdemokraterna i fråga under senaste valrörelsen, och högst ansvarig för framtagande av partiets mediala material. När hon var klar där, gick hon över till Aftonbladet och spydde ur sig en och annan kritisk artikel om hur fel Socialdemokraterna hanterade sin kampanj, en kampanj där hon hade det största mediala ansvaret.

"Eftersom Karin Pettersson skriver ledare efter ledare om att utkräva personligt ansvar för socialdemokratins misslyckande i valrörelsen 2010 hänger en ”förbjuden fråga” i luften som ingen ska få svaret på eller ens få ställa frågan om. Det gäller Karin Petterssons egen roll i kampanjen och medansvar för vårt rekorddåliga valresultat.
"

Det blir förstås en del kritik mot Karin i fråga, hur hennes ansvar för Socialdemokraternas förfall i valet ligger med tanke på hennes stora ansvar. Dock är det inte detta som tar uppmärksamheten. Hans Hoff tycker att Aftonbladet har varit för elaka i den tid som har varit kring de spekulationer som har varit kring tilltänkta partiledarkandidater. En efter en har de halshuggits av Aftonbladets ledarskribent Karin Petterson, enligt vad herr Hoff får tycka. Därför måste hon tänka på en sak, hon kan väl ändå vara lite snäll.

"Aftonbladets ledarredaktion borde enligt min mening på ett positivt sätt delta i samtalet om vem som är rätt kvinna eller man att leda Socialdemokraterna - inte fortsätta sin negativa artiklar om olika personer."


Lika löjeväckande som Hans Hoffs begäran till Karin Petterson är, lika dräpande är hennes direkt svar:

"Aftonbladets ledarsida tar inte, och kommer i framtiden heller inte att ta, order från socialdemokraternas partistyrelse om hur vi ska skriva. Att Hans Hoff ens tror detta visar på hur djup krisen inom delar av S är.
"

Senare följer:

"Däremot hoppas jag att Hans Hoffs inlägg inte betyder att eftervalsdebatten inom S kommer landa i att de förtroendevalda skyller ifrån sig nedåt i organisationen på tjänstemännen. Det vore i så fall ett trendbrott. "

Att Karin Pettersson i fråga inte bör utvärdera sin egen arbetsinsats är också relevant. Att Aftonbladet skulle ha varit för elaka, lämnar jag till Hans Hoff att tolka. Dock kan man undra, när till och med nätroten Peter Högberg ifrågasätter Hans Hoffs arbetsinsatser i Socialdemokraternas partistyrelse sen han tillträdde 2005, samt vad han tycker är bästa fokus i en valrörelse, lägga stora resurser på mediala kampanjer eller aktivt gräsrotsarbete. Krisen inom partiet är onekligen djup och vissa personers insikt till dessa verkar vara som totalt bortblåst.

Den nya bilden av Sverige

Sverige bröstar upp sig inför de kommande diskussionerna i Schweiziska Davos. Som i ett led av den finanskris som har drabbat världen, vill nu Sverige än mer stå fram som det land som ett starkt föredöme för andra länder som inte klarat av krisen lik bra. Bilden av ett föredöme är vad som regeringens främsta företrädare vill sätta på Sverige. Ett land som omvärlden nu kollar på med tillförsikt, inte för deras rekordhöga skatter, utan för deras särdeles ansvarsfulla förmåga att hantera offentliga finanser, stärka den gemensamma välfärden trots svåra ekonomiska tider.

Det här är förstås en bild av Sverige som nu de svenska väljarna ska vara medvetna om. Sverige är ett föredöme runtom i världen, och vi ska veta om detta. Dock är det alltid att högmod kan leda till förfall, ingen är bäst för evigt, högmod leder alltid till förfall. Det finns dock en stor dos ödmjukhet i hela den beskrivning som fyra av våra främsta ministrar ger. Vi står oss starka i jämförelse med andra länder, men vi är inte nöjda, en god utveckling handlar inte om att stå still och gotta sig efter den goda utveckling som har varit de senaste månaderna. Att detta inte bara är denna regeringens verk, utan ett resultat även av hur föregående regeringar, oavsett färg, skapat förutsättningar för att Sverige ska klara sig bättre jämfört med den 90-talskris, där Sverige blev lite av en negativ symbol.

Reformerna är förstås det jag frågar efter, vilka blir de stora reformerna för regeringen under kommande mandatperiod? Nu finns det dock en som ligger nära i tiden, dags för de stora reformerna inom den svenska skolan att ta form. Dock är det frågan som vi bör ställa oss, vilken av de reformambitioner, vilket var det nya begreppet i valrörelsen 2010, kommer bli de verkliga reformerna under denna mandatperiod. regeringen har skapat ett välförtjänt utrymme, tillväxt på upp till 8 procent under sista kvartalet 2010 enligt beräkningar och en statsskuld som bit för bit har betalats av, skapar ett utrymme som för mig talar nya reformer.

Det är den bild som också regeringen vill ge i sin apell på DN Debatt. Det hade förstås inte känts särskilt lovande med en regering som bara bröstar upp sig för det sätt som de har hanterat den finansiella krisen, och som burit frukt, inte bara för offentliga finanser, utan också för tillväxt och minskande arbetslöshet. Vi är många som känner oss lite ivriga inför vad regeringen kommer att sätta främst på reformagendan.

Så upp till regeringen nu, vilka ambitioner blir nu reformer för den kommande mandatperioden? Vilka aspekter sätter de upp som de mest prioriterade för en fortsatt gynnsam utveckling för Sverige? Vilken är den bild som nu Sverige ska skapa sig gentemot andra länder när det kommer till att ta tillvara på de gynnsamma ekonomiska förutsättningar som de har skapat sig. I en tid där andra länder slickar sina sår, bländas av det nordiska undret, en region som skapat sig gynnsamma förutsättningar under lång tid och kommit ur en svår tid långt bättre än många andra. Berömmen och ryggdunkningarna kommer att upphöra den dag då den svenska utvecklingen har stagnerat och regeringen har satt sig till ro. Därför är det de rastlösa reformisterna som ska träda fram och bevisa hur den nya bilden av Sverige ska förstärkas. Kanske till och med Mauds bävrar.

tisdag, januari 25, 2011

Barnsliga påståenden från Netrootsbloggare

Eftersom nu Mats Gerdau har trampat i klaveret i det numer berömda fallet med den miljöpartistiska kf-ledamoten i Lidingö som på grund av sin hörselskada använder teckentolkning för att klara av sina kommunala uppdrag, var det förstås bra att han nu tar avstånd och ber om ursäkt. Det känns ju förstås lite klantigt, Moderaterna har ju själv en minister med hörselproblem och som använder hjälpmedel för att klara sitt arbete.

Dock tänker jag inte ägna mycket kraft åt detta om det inte vore för vad Tokmoderaten skulle kalla det för, den Netrootsbaserade motståndspöbeln, förvånande nog kommer angreppen från Johan Westerholm. Dock vill jag bemöta Johans grundlösa påstående, bara för att Mats och Paul har gjort bort sig är detta ingen norm inom Moderaterna. Förstår egentligen inte att Westerholm kan sjunka till en sån nivå att han ska komma med sådana grundlösa kollektiva anklagelser mot Moderaterna. Bättre saker har man sett.

Om att ta makten och behålla den


Förmåga att vinna val och leda regering. Den kravprofilen ska tydligt sitta på en socialdemokratiska partiledare, när man lyssnar till partifunktionärer som vill bidra till skapandet av en kravprofil för den nye socialdemokratiska partiordföranden. Huruvida den profilen stämmer in på Sven-Erik Österberg, ligger på valberedning och stämmombud att avgöra. Att Nuder enträget säger nej, är förstås ett tecken på att ingenting känns riktigt självklar. Som politisk motståndare känner man både behag och obehag kring en person som Nuder. Om han skulle skapa förtroende är en sak, men han skulle säkert kunna ge Reinfeldt och Borg en match, och det är vad lite vad svens inrikespolitik saknar, en handlingskraftig oppositionsledare.

Att den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld nu betecknar detta vid hela havet stormar, är en beskrivning på att valberedningen nu har ett mycket svårare arbete att fokusera, utan måste se över vad det finns för möjliga kandidater att plocka upp. Att detta öppnar för det lite mer osannolika får man väl tolka som mer potentiellt. En kandidat som tidigare har pekats ut som en outsider kan nu komma in i de centrala situationerna.

Att vara en person som har förmågan att anamma det vänsterpartistiska valmantrat "håll ihop" blir också ett tecken på att det blir en person som finns någonstans i mitten och inte en tydlig profil vare sig vänster eller höger. Hur det påverkar de två tidiga kandidaterna Mikael Damberg och Veronica Palms chanser till att bli valda blir valberedningens dilemma. En falangperson är nog inte det som Socialdemokraterna behöver.

Hur hela havet nu kommer att storma avgörs av hur valberedningen väljer att hantera sitt arbete och de 26 skrivna kravprofilerna som har skickats in från samtliga partidsitrikt. Valet av ny partiordförande, svaret på vem som blir vald, ligger med största sannolikhet i den gemensamma beskrivningen. Huruvida Sven-Erik Österbergs eller någon annans förmåga att göra det typiskt socialdemokratiska, att vinna val och leda landet, eller skämtsamt ta makten och behålla den blir till valberedning och stämmoombud att ta ställning till. Det är trots allt sammanhållningen som saknas i denna tid.

Har du ändrat ståndpunkt herr Åkesson?

Det här skriver Jimmie Åkesson på dagens DN Debatt med anledning till morgondagens allmänpolitiska debatt i riksdagen. Sverigedemokraterna vill diskutera den våldsbejakande extremismen i samhället, med framtoning på den islamiska terrorn.

"Det är min bestämda ståndpunkt att vi måste kunna diskutera dessa frågor utan att tvingas ägna merparten av tiden åt att påpeka att det inte går att sätta likhetstecken mellan muslimer och terrorism. Detta är en självklarhet, men låt mig ändå påpeka att vi i Sverigedemokraterna inte betraktar muslimer som kollektivt medskyldiga till terrorismen."

Det här skrev Jimmie Åkesson om muslimer oktober 2009:

"Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år."

Så vad gäller egentligen Jimmie Åkesson? Om man inte kan sätta likhetstecken mellan muslimer och terrorism, varför är då muslimer vårt största utländska hot? Har Jimmie Åkesson ändrat ståndpunkt, eller är detta bra en inlindad fras för att försöka låta mer trovärdig?

Bloggar: Ann Helena, Verklighetens folk.
Media: DN, DN.

måndag, januari 24, 2011

Pekgul vill förbjuda en nutida socialdemokratisk tradition


Att säga nej är att säga ifrån, att säga nej är att inte ställa upp, att säga nej är att inte vilja ta ansvaret. Varför räds denna skara socialdemokrater från att säga det där ytterst svåra ordet som egentligen är så positivt klingat, ett ord som kan ge dem en möjlighet de kanske aldrig skulle ha fått en gång till? Varför är ordet ja ett ord med en så negativ innebörd i ett parti där just erbjudandet om ett liv i politikens främsta rum borde vara tämligen självklart?

Nu vill Nalin Pekgul göra det som går tvärtemot vad som är traditionellt socialdemokratiskt. Hon vill förbjuda det som Göran Persson gjorde, hon vill förbjuda det som Mona Sahlin gjorde. Hon vill förbjuda ordet nej inom socialdemokratin, ingen är att räknas med om man säger nej inför Nalin Pekguls närvaro. Då är man ingenting i den process som Socialdemokraterna nu stretar sig igenom.

Vad nu de socialdemokratiska kvinnorna och SSU som hamnat i någon form av syreskugga har att flika in med, blir ytterligare en inlaga i den process av ränksmideri och och dolda agendor, revirpinkande och maktbegär. Innerst inne är det någon som vill, de vågar bara inte säga det. Om nu inte Nalin Pekgul och SSU får diktera tongången.

Bloggar: Rasmus.

Hotet inifrån är Rysslands största utmaning

I takt med att Ryssland drabbas av ytterligare terrordåd, bevisas tesen ännu mer att hotet mot en gynnsammare utveckling i Ryssland ligger i det inre hotet. I mitt tycke, och där har jag alltid tyckt samma sak. Ryssland ser ingen anledning i nuläget att bråka för mycket med väst, de är mer angelägna att ta itu med sina interna problem, därför finns antagligen fokus på något helt annat. Situationen i Tjetjenien är en sak, situationen i Georgien och i områden Uzbekistan och Kirgizistan finns en ostabil situation, en situation mycket mer angelägen för Ryssland.

Den demokratiska utvecklingen gynnas förstås inte avd etta dåd mot helt vanliga människor. Dock bör det finnas ett samförstånd. Ryssland är idag en stor aktör igen på den ekonomiska och politiska världsscenen. Att bara sitta och räds utvecklingen i Ryssland är bara något icke handlingskraftiga skulle våga göra. Utvecklingen om sig inget hot idag, men väst behöver förstås finnas där och erbjuda Ryssland en länk till ytterligare samarbete.

Jag fick förra veckan en pik från en god kamrat som hade en annan åsikt i frågan. Jag ansåg i en diskussion att Ryssland idag inte var ett hot mot vare sig Sverige eller världen i vidare utsträckningen. Åsikten grundade sig just på att de interna hoten mot Ryssland är idag en större angelägenhet, men världsbilder kan snabbt förändras, därför ligger mitt förtydligande om att ingen bör tappa uppmärksamhet på det som händer på andra sidan Östersjön.

Därför ligger mycket av utmaningen att fortsatt vara öppen mot Ryssland, men även fokuserad på den utveckling som sker inom landet och id ess forna Sovjetrepubliker. En god utveckling i Ryssland blir inte bättre av att den interna säkerheten får sig ytterligare en törn. Dagens dåd är inte bara helt oförsvarbart, det är också ett tecken från de som tycks tjäna på en mer instabil tillvaro i Ryssland.

Till sist tar jag mig friheten att saxa in ett stycke från min gode vän Tokmoderaten, som ikväll bjuder på ett bra och eftertänksamt stycke:

"
Onödigt lidande är onödigt lidande oavsett var någonstans på jorden det inträffar och därför är 30, 40 eller 50 dödade och betydligt fler svårt sargade människor på Domedovo-flygplatsen precis lika förödande för mänskligheten som 30, 40 eller 50 oskyldigt dödade afghaner eller lika många som går åt på Haiti i spåren av jordbävningen där för mer än ett år sedan. Ryssar, tjetjener, georgier, haitier, kambodjaner, somalier - alla lika mycket värda, där nyheten inte bör handla om det var en eller två svenskar som strök med i Moskva ikväll. Det var människor, världsmedborgare - och alla är värda precis lika mycket sorg..."

Media: AB,
AB, AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD.

söndag, januari 23, 2011

Att söka efter ny identitet

Jag börjar komma till den fas där förväntningarna på att efterdyningarna av förra årets val ska börja ebba ut och där framtidens visioner kan börja stakas ut. Vissa är redan där, Moderaterna i synnerhet letar efter förändring och nya idéer, Miljöpartiet är ett exempel som har läge att göra det, men de interna stadgarna som ställer krav på nyval av ledare, sätter fokus på just det. Därför uteblir lite av det förändringsarbetet. Att det mest framgångsrika partiet i svensk inrikespolitik, fortsätter att söka efter en ny identitet är rätt talande för vad de allmänt vattentrampande partierna är i stort behov av att göra.

Centerpartiet har egentligen inte brist på något, vare sig politik eller framträdande profiler. Det är brist på fokus, vad som ska bygga ett framgångsrikt Centerpartiet som borde vara prioritet ett i det gamla landsbygds-, numera även stadspartiet Centerpartiet. Kritiken mot Maud Olofsson var en punkt i valanalysen. Även om inte just denna punkt må vara den mest kritiska, saknar dock inte Centern möjliga efterträdare. Huruvida Mauds framtid är oviss, finns det möjligheter att hitta ett nytt ledarskap ganska direkt. Men politiken bör alltid sättas främst, därför får inte Centerpartiet hamna i samma läge som Kristdemokraterna gjorde för ett antal veckor sedan.

Kristdemokraternas fokus i eftervalsdyningarna låg lite för mycket på ledarskapet. Problemet med Göran Hägglund är inte att han är en dålig ledare för Kristdemokraterna. Snarare är fallet att han är en för bra ledare för det parti som han för tillfället leder. Det är självkritiken mot den egna politiken som bör tala, att Hägglund i fråga kritiserar partiets flaggskepp vårdnadsbidraget, är ett tecken på att det finns behov av en egen idéanalys i Kristdemokraterna.

Vänsterpartiet i fråga är ett parti i fel tidsepok. Aldrig har de fått ansvar, förhoppnignsvis kommer de aldrig få tillfälle att göra det. Debacklet med de rödgröna har jag många gånger lagt Vänsterpartiet till last, mycket på grund av att tron att S+Mp var en mycket bättre konstellation att söka väljarnas förtroende för, inte minst för att locka de viktiga mittenväljare som Vänsterpartiet i mitt tycke skrämde bort. Dagens mest komiska politiska inslag är hur Doktor Kosmossångaren, tillika pressekreterare i Vänsterpartiet Uje Brandelius raljerar över hur Solsidan är en skildring av dagens Moderater.

Men Uje Brandelius fokus borde vara att hitta en identitet för sitt eget parti, inte skapa fantasiberättelser om sina konkurrenter. Att Moderaterna skulle strunta i att bygga nya bostäder, enbart främja privata alternativ är månt och mycket en skräckbild som Uje och andra vänstermänniskor målar upp för att ha en stymmelse till energi för sitt eget politiska engagemang. Dagens moderater är något helt annat. Att man har främjat möjligheten för vanliga människor att kunna köpa hemhjälp, inte bara rika är ett exempel. Att moderater i Europaparlamentet kämpar för att svenska patienters möjlighet att söka vård i ett annat EU-land, inte ska vara en plånboksfråga är ett annat exempel. Det är trots allt talande att Uje och hans parti vill motverka vanliga människors möjlighet till saker som dessa, saker som en gång var ämnat några få.

I sökandet efter en ny identitet är förstås fokus på att inte falla tillbaka i självgodhet över det som har åstadkommits. Moderaterna söker ständigt efter förändring och nya idéer, kanske är det därför de blir intressanta, vem vet? En tredjedel ser sig själv som Moderater, det är något som säger att bilden av Moderaterna som enbart partiet för den rikaste delen av befolkningen suddas ut. Det är några som dock inte tycks ha uppfattat den förändringen.

Bloggar: Magnus, Tokmoderaten.

lördag, januari 22, 2011

Om politiskt hyckleri

Jag hade egentligen inte tänkt ge mig in i den här soppan kring Bildt och Billströms eventuella agerande. Men eftersom nu Mona Sahlin ger sig in i rond tre och vill sluggas, kunde jag förstås inte undvika att reflektera kring det som har rapporterats. Historien i sig är rätt pinsam, men eftersom vi sannolikt inte kommer få veta vad som är sant, blir situationen lite svårlöst.

Dock är det förstås faktum, och jag blev tydligen anklagad för att förneka historien. Nej, jag konstaterar bara faktum. Känns ju lite märkligt att bli anklagad förnekelse från en person som Peter som anklagar en av mina bloggvänner Kent Persson för att vilja prata sport oavsett fråga, och hänvisar till ett inlägg skrivet tre dagar innan historien blev känd.

Den personen som dock faller i fokus är förstås Mona. Jag förstår Monas intention med att det vore bäst om man erkände eller förnekade ifall dessa uppgifter nu stämde eller inte. Men eftersom Monas främsta förmåga inte är att vara konsekvent blir också hennes kommentar om hyckleri ett fall av hyckleri. Eftersom Mona har lätt att säga en sak och sedan förneka detta vid ett senare tillfälle, blir detta som man får minnas Mona vid, hennes engagemang för politik och kampen mot främlingsfientlighet är en gedigen sak, det som kommer ur hennes mun är en helt annan sak.

Sven-Erik eller Veronica, eller ja vem?

Foto: Scanpix/SvD.

Den interna filtreringsprocessen inom bland de de spekulativa partiledarkandidaterna inom socialdemokratin går vidare. Jag tar avstamp i den undersökning som nu den politiske nestorn K-G Bergström nu upphöjer till en vägledande undersökning om hur prognoserna tycks slå framåt den avgörande partikongressen i vår. Det är två personer som nu kommer fram ur den interna processen, två personer som under den senaste veckan har lyfts fram i den interna men ändå rätt öppna process om nu bedrivs inom socialdemokratin. Att detta tar mycket fokus inom den inrikespolitiska rapporteringen är något som vi tycks få pågå framtill vi har det slutgiltiga valet. Men ändå finns det andra där som lurar och racet mellan de två kanske tydligaste kandidaterna.

Lena Sommestad är en av de kandidaterna som lurar i depåerna. Eftersom Lena i fråga är en aktiv aktör i den interna debatten, blir hon en kandidat som många tycks vilja lyfta fram. En erfaren men ändå oslipad diamant som skulle bli ett val för de valda ombuden att ta ställning till. Att anta ett förstahandsval har inte varit förekommande i de senaste två partiledarvalen inom socialdemokratin. Varken Göran Persson eller Mona Sahlin var ett förstahandsval, inte ens ett andrahandsval i mångas inklusive mitt tycke. Att Lena Sommestad nu träder fram, får inte ses som något förvånande.

Pär Nuder, vem kan egentligen undgå denna Pär Nuder? Ganska självklart, eftersom Pär är den enda som antar det socialdemokratiska mantrat i att upprepa orden "Nej tack!", inte bara en, utan två, eller tre, eller ja hur många "Nej tack!" är det nu? Pär Nuder förpassades från den politiska hetluften inom socialdemokratin efter Monas intåg, därför blir hans ansvar för det senaste socialdemokratiska debacklet noll. Ingen vill egentligen släppa Nuder som en kandidat, därför förblir han fortsatt en gestalt i de pågående partiledardiskussionerna inom socialdemokratin.

Men det blir till synes en kamp mellan höger och vänster, eller rättare sagt mitten och vänster. Med Veronica Palm som växte upp i den politiska vänsterfåran inom SSU, mot den mer pragmatiske Sven-Erik Österberg, en mittensosse främjat enligt mitt tycke från den falangstrid som präglade ungdomsförundet under 1990-talet och som Veronica Palm var en del av. Huruvida de striderna nu bärs fram i dagens socialdemokratin återstår att se. Vad hände egentligen med Mikael Damberg?

Men fortsatt finns en förhoppning om att idédebatten inom Moderaterna och även inom Alliansen och dess övriga tre partier ska få mitt absoluta fokus under den kommande tiden, inte bara för att de kan, utan måste lägga fokus på detta. Dock förblir spekulationerna fortfarande en central diskussionspunkt inom den inrikespolitiska vardagen. Ingen vill ju undgå en intern maktkamp inom socialdemokratin, inte minst när de självklara kandidaterna kanske inte känns riktigt självklara.

Bloggar: Göran, Högberg, Kent, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, AB, DN, Exp, Exp, Svd.

Vem äger den liberala idédebatten?

Gustaf Fridolin gör sig allt mer självklar som den verklige manliga kandidaten till nytt språkrör i Miljpartiet. Eftersom jag först inte noterade hans linjeapell på Dagens Nyheters debattsida, blev jag nu varse om hans försök till inspel på den politiska mittfåran, inte längre vänsterytter, utan inne i mitten där strategin för det kommande anfallet görs. Att bli politikens Cesc Fabregas, Xavi eller Zinedine Zidane, några av fotbollens nuvarande och före detta fältherrar som har en blick för det totala spelet som få andra har, är en ambition som attraherar många. Därmed försöker Friodlin göra sig till en person av denna karaktär.

Dock kan jag skönja Fridolins ambition som en invit till de många väljare som befinner sig i ett mittenlandskap, för att forma ett nytt Miljöpartiet, ett avstamp för den miljörörelse som släppte flummet och flanellskjortan och steg in i det politiska finrummet. Miljöpartiet ska bli den nya liberala kraften i svensk inrikespolitik. Det är Gustaf Fridolins ambition, och han undviker inte att anta gamla gestalter och göra sig till en form av arvtagare till deras idéer.

Trots att mitt intresse för dagens politiska spel är större än att luta mig emot gamla politiska gestalter, blir jag förstås nyfiken till hur en person som Gustaf Fridolin kan använda liberala gestalter som förebilder. Inte minst med tanke på den allmänna uppfattningen av Miljöpartiet, inte minst hos deras egna väljare. Liberalism bygger i grunden på människors egen frihet och eget ansvarstagande. Med den socialliberala aspekten finns en idé om den enskilda individens frihet och självförverkligande, men också en insikt om ansvarstagande, att friheten är inte få förunnat.

Fridolins inspel är förstås ett grepp att tolka frihetsaspekten. Dock blir det ett inspel som gör en lite skeptiskt. Likt SSU som har en tidning som heter just "Frihet", samtidigt som deras politik andas politiskt inflytande över människors vardag, att frihet för människor är något när staten tar ansvar för männniskors val, att människor har friheten att ta ansvar över sina egna liv, eftersom staten gör det. Därför blir man lite skeptiskt likt andra, när Fridolin skriver:

"Staten kan inte befria människor från ansvar över sina egna liv, men politiken kan ge trygghet att våga tro på framtiden."

Staten kan inte enligt Fridolin befria människor från ansvar, men kan ändå ge dem frihet i form av skapa trygghet i samhället. Därmed går Fridolins frihetstanke lite emot min och andra liberalers tankar, inte minst Karl Staafs. Därför frihet för liberaler är inte något som skapas av en stat eller annan överhet. Frihet för liberaler kommer ifrån att staten tar avsteg från människors vardag och finns där som ett skyddsnät ifall något skulle gå fel. Men att staten "inte kan" befria människor är en kontrast mot den liberala tanken om att staten "får inte" befria människor från eget ansvar.

Frihet för folk på vänsterflanken är förstås vad staten ger människor för utrymme, inte vad staten låter bli i att styra. Gustaf Fridolin tillhör trots allt en politisk rörelse som har en grundtanke att använda staten som ett verktyg att inskränka männniskors frihet. Att sätta förbud framför nya effektiva verktyg för att bryta gamla vanor, att motverka tillväxt och jobbskapande, att motverka globalisering och internationell ansvarstagande är fortfarande Miljöpartiets dygd. Genom att få detta att låta som liberalt försöker de nu göra ett inspel i den politiska mittfåran. Men det gör dem inte liberala, i alla fall inte när de vill stoppa försäljningen av statliga företag, en tanke som står i skarp kontrast mot den liberala tanken.

Bloggar: Johan W, Munkhammar, Nina Larsson.

fredag, januari 21, 2011

När man inte städar framför egen dörr

Uppenbarligen har Peter Johanssons intresse för Alliansen och dess ideologiska utveckling nått min näthinna. Detta har till min milda grad lett till att han idag går till ett intressant angrepp på mig och Alliansen och uppenbarar en valtaktiskt manöver. Jag må ha skrivit för luddigt, men jag tycker mig finna ett intresse från Peters sida. Det som når min näthinna idag är Peter stilla fundering, "kan man lita på Alliansen"?

Min uppenbara, rent barnsliga reaktion hade förstås varit, ja man kunde ju inte lita på de rödgröna. Uppenbarligen tänkte Johansson på det blev ett mantra under valrörelsen. Eftersom Peter vill sätta Sd-stämpel på två av regeringens ministrar, kan man inte undvika det faktum som lagts de rödgröna till last, och som kommer göra dem påmind under hela mandatperioden.

Eftersom Peter Johansson nu tillhör ett parti och en tidigare valallians som har gått från mantrat "aldrig, aldrig, aldrig", till något som borde likna "alltid, alltid, alltid" blir det förstås lite magstarkt när han nu försöker sätta en stämpel på Alliansen som en allians som man inte går att lita på. Mantrat som myntades på partikongressen, i första majtalet och på valvakan är inget löfte som nu gäller, eftersom nu de rödgröna återigen vill låta Sverigedemokraterna få inflytande i frågan kring försäljning av de statliga bolagen. I en snabb handvändning har Socialdemokraternas devis förvandlats till något som borde liknas vid:

"Vi ger alltid Sverigedemokraterna inflytande – alltid , alltid någonstans, alltid! Och det gäller också passivt inflytande."

Eftersom Peter funderar kring frågan "Kan man lita på Alliansen", sitter jag trots allt i min självgodhet med insikten, "vi kunde i allafall inte lita på de rödgröna".

torsdag, januari 20, 2011

När vissa hanterar kriser söker andra utveckling

Maud har nu gått ut och proklamerat att hon prioriterar andra skattesänkningar före ett femte jobbskatteavdrag. Därmed kan man se en klar åsiktskillnad inom Alliansen, inte förvånande, det är lite vad jag har förväntat mig. I sökandet efter en utvecklad agenda är detta inget som handlar om att alla ska tycka likadant. Det var heller inte grunden med Alliansens bildande, syftet var att hitta en lösning som passade alla och som gjorde alla att de skulle känna sig som vinnare. Kritiken mot Alliansen kommer ligga i huruvida de förmår att utveckla sig i en version 2.0, dock måste man när man kritiserar sitt eget partis utveckling inom Alliansen, komma ihåg en sak. Alliansen gjorde de borgerliga partierna valbara.

Det som får mig förstås att inspireras lite är utomstående personers tyckande. På kvällskvisten noterade jag att Peter Johansson på sitt röda berg nyfiket noterar den debatt som försiggår inom Alliansen. En stilla förhoppning om påbörjade skakningar på under däck, det är förstås fallet att Peters eget skepp, de rödgröna brakade in i isberget långt innan deras alliansskuta var färdig och valmanifest kunde presenteras. Alliansen befinner sig dock i ett vägskäl, men till skillnad andra är det inte en kris som ska hanteras, utan de utmaningar som framtiden ställer som ska lösas. Därmed förstår jag Peters fascination över de fyra allianspartierna vilja att utveckla samarbetet i sin riktning.

"Andersson vill se mindre av Allians och mer av Centern. Böhlmark anser att Allianspartierna måste måste stå upp för Alliansen och därmed de politiska kompromisser som där görs, men samtidigt vill han se en framtid där Alliansen utvecklas (i enlighet med Andersson), dvs frångår sina gamla uppgörelser."

Det som dock Peter Johansson tycks frånse, är att inget parti tjänar på gjorda uppgörelser i all framtid. Det handlar inte om att frångå gamla uppgörelser, utan söka framtidens utmaningar och hitta nya effektivare lösningar. Hur skulle folk reagera om Sony trodde att en Walkman skulle fungera för all framtid, när Apple skapade 2000-talet banbrytande idé, Ipoden? Ingen möter framtiden med gamla verktyg. Det kan förstås vara en företeelse i Peters eget parti, men inget som dock få påverka Alliansen. Det är därför som Alliansen inte får bli de nya gråsossarna, en allians som bara regerar på sin egen nöjdhet med vad som har åstadkommits, utan att de fortsatt känn som färgstarka och nyskapande.

Det är därför som jag fortsatt ser hur se hur Alliansens medlemmar sonderar terrängen och lägger ut sin taktik över hur de vill utveckla Alliansen, men också sitt eget parti. Moderaterna har hittat sin melodi, men är förstås inte nöjda. Det återstår att se hur de övriga partierna löser sin framgångsgåta. Vissa är förstås lite avundsjuka över hur vissa kan fokusera på politisk utveckling, snarare än ideologisk krishantering. Jag är trots allt nöjd med med insikten att den politiska utvecklingen nu har tagit fart, på vissa håll.

Sahlins kritik till det hon cementerade


Jag har sett en del epoker gå mot sitt slut i den svenska politiken. I spåren av Ingvar Carlsson och Göran Persson går nu Mona Sahlin sin sista tid till mötes, efter 30 år i maktens korridorer. Det är trots allt på det viset att Mona inte kommer att glömmas bort nu när hennes tid är över. Engagemang är något som driver en att kämpa för något man tror, och har man inte uppnått det man vill kommer engagemanget att fortsätta, Monas jobb för sin övertygelse är trots allt inte över för att hon nu lämnar partiledarposten i Socialdemokraterna.

Det som dock är uppseendeväckande är förstås vilket avsked hon trots allt gör. Hela hennes sista tid i ledarpositionen inom socialdemokratin är en följetong i självkritik mot henne som person och hennes partis strategi och politiska agenda. Hennes tal på partiets förbundsråd i december förra året var en i synnerhet en enda lång självkritiska analys av det förfall som socialdemokratin och de rödgröna led i och med valförlusten. Detta fick förstås en roll i hennes sista partiledardebatt i riksdagen. En person som levt med ambitionen att bryta blockpolitiken kritiserade nu det grepp som hon tog för att försöka få makten.

Blockpolitiken är förstås det som det talas om väldigt mycket när det kommer till svensk inrikespolitik. Statsminister Reinfeldt må ha talat om vikten av en stabil majoritet under valrörelsen, att utfallet blev ett annat är något som han nu fick ta konsekvenserna för. Handen över blockgränserna var en naturlig manöver för att undvika inflytande från ytterligheter i riksdagen.

Sahlins kritik mot blockpolitiken må vara talande. Det var trots allt hon som delvis bidrog att cementera den i den senaste valrörelsen. Jag fann inget otalt med att Alliansen står enat som regeringsalternativ. Det som var dock det talande, var att man försökte sig på något likadant på vänsterkanten, ett försök som misslyckades. Att nu Mona Sahlin kritiserar den taktiken må ligga i att det misslyckades, vad hade hänt om de rödgröna hade lyckats?

Nu blir Mona Sahlins sorti en studie i självkritik. Självkritik mot den politik som hon bedrev och inte tycktes stå för, en taktik som inte lyckades och som hon nu inte står för utan kritiserar. Huruvida blockpolitiken har sett sitt bäst föredatum går inte att förtälja. Med oppositionens förfall står nu en allians som fortsatt regerar vidare i Sverige. Mona lämnar nu in och det är förstås en epok som man kommer att sakna.

Bloggar: MMK, Radikalen, Tokmoderaten.
Media: AB, DN, SvD.

onsdag, januari 19, 2011

En stilla bris av förhoppning


Det är många gånger som jag har pekat på förhoppningen av att förnyelsen av Alliansen speglar sig inom alla partier och inte bara i mitt eget. Det finns en iver i att kunna framstå som framtidsinriktade och spännande, inte vara försvarare av det som har gjort, utan också visa på vad som gör en spännande för framtiden. I den bemärkelsen hamnar min gode vän MagnusAndersson helt rätt när han sätter huvudet på spiken för Centepartiets framtid. I sin kamp för att åter kännas som ett spännande parti är det just den identiteten som Centern behöver, inte ett försvarande av det som har varit och bröstandet för det som har gjorts.

I den tid som nu befinner sig både Centern och Kristdemokraterna i en gynnsam situation. I takt med att oppositionen famlar i sin roll, tappar mark gentemot Alliansen/regeringen, blir spelplanen mer öppen för Alliansen, och det är den ytan som nu måste täckas in. Det är förstås ett parti som vill se sig som Sveriges enda oppositionsparti idag, och det avseendet är sökandet efter identitet viktigt även för de rödgröna partierna som gick i däck under valet 2010.

Friheten är ingen som förlorar sin röst. Moderat Ungdomsförbundet är Sveriges främsta frihetsrörelse, idag finns det fler MUF-företrädare ute i kommun, landsting och riksdagen än tidigare. Centern och Folkpartiet kan säkert framstå som de starka liberala krafterna i riksdagen, men då handlar det förstås om vad som Magnus Andersson pekar på, en politik som gör en spännande för framtiden.

Det handlar om att Alliansens alla företrädare måste träda fram och stå upp för vad som är bra med Alliansen och alla dess partier. I sökandet efter en identitet är just de starkaste företrädarnas ansvar stort. Centerns, Kristdemokraternas och Folkpartiets företrädare i regeringskansliet bär ett stort ansvar för att bära fram sina egna partiers tankar och viljor för hur regeringen men även Alliansens politiska agenda ska utvecklas.

Idag är det partiledardebatt i riksdagen. Alliansen bär fortfarande upp ett stort stöd. Idag fortsätter den rätt urblåsta opinionshysterin med nya siffror som pekar rätt för Alliansen, 50,6%, men även för de mindre Allianspartierna som klamrar sig fast över fyraprocentsstrecket. Idag är det Mona Sahlin och Maria Wetterstrands sista debatt som partiledare i riksdagen, sentimentalt i ett tycke. En politisk epok är på väg mot sitt slut, hur socialdemokratin hanterar sin framtid är förstås deras ansvar. Dock finns förhoppningen om de goda vindarna för Alliansen, skapar en spelplan för att Alliansen och dess partier fortsatt ska utveckla sig.

Bloggar: Ankersjö, Löfström, Mårtensson, Tokmoderaten, Törnqvist.

tisdag, januari 18, 2011

"Jag har ingen ånger", helt rätt Nordström!

Att utesluta Niklas Nordström, den förre SSU-basen från Socialdemokraterna ger ju den signalen att partiet i fråga är på väg mot riktning som inte känns särskilt sund. I en tid full med ansvarsutkrävanden, dryftandet om otydlighet i politik och enskilda personers försök att pinka in sitt revir i den tynande socialdemokratin, blir fallet med Niklas Nordström just det giftpiller som hela den interna debatten inom socialdemokratin borde bäva inför.

Niklas Nordström har förstås en roll i det hela. Han försöker från en position lagom utanför den inre kretsen inom socialdemokratin, ge sin bild av utvecklingen inom partiet. Som politisk kommunikationskonsult borde Niklas i fråga spela en stor roll, och hans idéer borde tas på allvar. Det är trots inte bara han som inser Socialdemokratins dikeskörning. Han har ju förstås en plan att dra upp dem ur träsket och göra dem till vad de har varit.

Likt många andra ser jag inte Niklas Nordströms artikel som något annat än en slakt med den sylvassaste pennan han kunde ha hittat. Pennan är mäktigare än svärdet, och Niklas Nordström visar att ordet måste å före de som vill sätta kniven i de röster som känns obehagliga i den interna debatten som pågår. Niklas Nordström har upprört många, att vara less på den process som enligt honom pågår i partiet är förståeligt. Att ifrågasätta de som vill bidra intellektuellt eller åtminstone säga något om sin syn på hur socialdemokratin behöver förändras, ses som fiender som skyr dem som har viljan att förändra det partiet som sedan länge sett en stark förändring som något farligt.

Sedan levererar Niklas Nordström ett stycke beskrivning vad som byggde Sverige starkt och vad som socialdemokratin borde bejaka igen. Att välfärden tryggas genom tillväxt visade just de goda åren under 50- och 60-tal. Niklas Nordström ser förstås det här som grunden till Sveriges utveckling under den tiden, och samma tes borde råda idag.

Niklas Nordström är en person som kommer spela en stor roll i den internpolitiska debatten, vare sig vissa vill eller inte. I månt och mycket blir det lite av en höger- och vänsterfalangstrid á la SSU som nu blossar upp. Ibland känns det som att man som skadeglad politisk motståndare skulle lägga upp benen och poppa upp popcornen. Men jag finner en vissa förhoppning att något konstruktivt ska hända. Svensk inrikespolitik saknar sin edge just nu, utan en fungerande socialdemokrati blir debatten aldrig sig lik.

Ohly överraskar inte

Bild från Vallaffisch.se

Lars Ohly är ingen man som direkt överraskar, det är trots allt en politiker som man vet var man har honom. Det känns ganska skönt ibland, men även ganska tråkigt. Det blir inte särskilt överraskande när han gör sina utspel, man vet ungefär var de kommer landa. Trots allt blev en del av hans utspel under valrörelsen en extra krydda från Ohly själv. Men när han nu griper in i St Göransdebatten, snurrar hjulen alltjämt likadant.

"Vi tycker att S:t Görans sjukhus tillhör stockholmarna och vill att landstinget tar tillbaka sjukhuset"

Att Ohly åter vill förstatliga allt som han ser som sitt, dvs som politiker är inte det som överraskande. Dock blir debatten lite löjeväckande. Hela tiden snacket om driftsformen före kvalitén. Vänster har sannerligen fastnat i ekorrhjulet. Lars Ohly går till storms mot de som tjänar pengar på skattefinansierad sjukvård, och försöker förstås skrämmas med alla de aktörer som står på rad för att kunna bedriva sjukvård i Sverige.

Men om nu Ohly är en man av sina ord bör han således göra mynt av sin och sitt partis agenda fullt ut och förstatliga allt. Detta innebär förstås att säkra hela produktionsledet inom sjukvården, säkra vinsterna från de företag som levererar mediciner och sjukvårdsutrustning till sjukhusen, företagen som tillverkar arbetskläderna, företagen som städar sjukhusens lokaler och så vidare. Alla dessagör vinst på skattebetalarnas pengar, där har vi en kassako herr Ohly.

Men om nu Ohly går till storms mot allt som heter fritt ägande, större ekonomisk frihet är det förstås där vi kommer ha mannen i fråga. Han överraskar inte i fråga, därför blir hans utspel ett av alla de dussinutspel som cementerar Lars Ohly och Vänsterpartiet som gör allt för att alla ska ha det lika jävligt.

Bloggar: Ekonomisten, Krohniskt.

måndag, januari 17, 2011

Socialdemokraternas vänner på knä i Tunisien

Socialistiska partiet tar avstånd från sina socialistiska vänner i Tunisien. Förtrycket har besegrats av den folkliga viljan. Likt friheten vanns av den baltiska befolkningen, mot den förtryckande Moskvaregimen, har Tunisiens befolkning vunnit en delseger för demokrati och frihet i sitt land, mot landets diktator Zine El Abidine Ben Ali. Nu ligger en kritisk period framför, men en period fylld av förhoppning. Till skillnad från de som ropar för Tunisiens isolering från EU och omvärlden, är det förstås det som är tvärtemot vad de önskar som ska genomföras.

Demokrati och frihet är en institution som aldrig går att ta för given, medlen för de som skyr detta är enkla och skoningslösa, men vilja till förändring är starkare. Jag har följt de vänner som har befunnit sig i diktaturens Vitryssland och skådat befolkningens kamp, inte för val, men för val som inte är riggade, där folkets egentliga röst får styra, ett land där människors har rätt att manifestera sitt missnöje.

Till slut blev folkets missnöje för stort med Tunisiens diktator. Korruption, arbetslöshet i brist på ekonomiska reformer, den korrupta regimens försök att skona sig själva fick sig ett slut. Tunisiens folk fick nog för deras frihet inskränktes, när friheten inskränks växer viljan att göra skillnad. Det har Jasminrevolutionen visat. Nu har förvisso diktatorn flytt landet, men det styrande socialistpartiet sitter alltjämt kvar.

Det blir förstås intressant med det faktum när man synar det parti som fortfarande styr, och som har varit den stora orsaken till den pågående revolutionen. RCD är medlem i den eminenta församlingen Socialistinternationalen. Ett annat parti är inte föga förvånande det svensk Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Man kan fundera hur de svenska Socialdemokraterna ställer sig till en sån bundsförvant.

Det är förstås en fråga som de själva bör svara på. Trots det glädjer jag mig dock till den politiska förändringen i Tunisien. Trots att socialister här i Sverige gläds med befolkningen samtidigt som de tycks ta avstånd från sina egna, samtidigt som anhängare för en förlegad ideologi ropar efter isolering från omvärlden, ska Tunisiens utveckling mot ett friare och mer demokratiskt samhälle ske med stöd av omvärlden och inte minst den Europeiska Unionen. Man kan ju undra hur de hycklare som hela tiden har ropat efter internationell solidaritet plötsligt tycker att vi inte ska bry oss om den demokratiska utveckling som är nödvändig för Tunisiens väl.

Bloggar: Bildt, Christian, Hökmark, Magnus.
Media: AB,
AB, AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvT, SvT.

Det är alltid lätt att peka på andra.....

....När man inte förmår att riktigt hantera sina egna bekymmer. Moderaternas övertag i opinionshysterin har nått nya nivåer. Tanken att M:s stöd skulle vara lika stort som oppositionspartier tillsammans, och det ena partiet var Socialdemokraterna, var för några år sen rätt osannolik. Från 25 procents underläge till 10 procents övertag, resan är lång och framgångsrik och förhoppningsvis lär den fortsätta.

Det får förstås inte överskugga den trend som de övriga Allianspartierna. Kd och Centern befinner sig i ett läge som inte är annorlunda än tidigare. Men jag känner mig förstås inte oroad. Dock skulle jag vara det om de totalt ignorerade faktum, vilket jag heller inte tror att de gör. De behöver trots allt en identitet likt en identitet som Moderaterna har sökt och funnit och som de nu vinner gehör för.

Men det är alltid lätt att peka finger på andra när det går dåligt för en själv, och man inte riktigt har lyckats öppna Pandoras ask i svaret på vad som ska rädda den sjunkande socialdemokratin. I all mening får Peter Andersson och Alliansfritts något tvetydiga inställning tala, det är en insikt om ens eget partis kräftgång, blandat med den froma förhoppningen om att Alliansen skulle vara slutkörda. Men förhoppningen är förstås att Alliansen befinner sig vid ett nytt vägskäl. Moderaterna kommer trots allt var drivande, men det överskuggar inte förväntningarna på deras Alliansvänner.

Bloggar: Lotta.

Om ett nödvändigt fullskaligt deltagande

I kölvattnet av den pågående Folk- och försvarskonferensen i Sälen pågår diskussionen om Sveriges roll i världen och dagens samt framtidens mest vitala hot mot vår säkerhet. Cyberbrottsligheten har fått ett tydligt fokus i den diskussion som pågår, det är något som både kommisionärer och socialdemokrater pekar på. Sveriges deltagande i internationella insatser samt i samarbeten som har till syfte att stärka vår position och säkerhet.

I många avseenden blir Sveriges förhållande till NATO en het diskussion. Det känns ganska föga förvånande, i mina ögon känns det rätt märkligt att behöva försvara Sveriges förhållande till NATO, gentemot de skeptiker som finns, till skillnad från den debatt som sker gällande Sveriges agerande inom FN:s ramar, en organisation långt ifrån demokratisk och effektiv organisation. Svenskt deltagande i NATO:s insatser är och har varit en naturlig del i Sveriges roll i internationella insatser, det är läge att vis lutar förklara oss varför.

I det avseende blir det svenska förhållandet komplicerat. Vårt deltagande är högt, men vårt inflytande är begränsat. Vi är med i de operativa insatserna, men får inte vara med när besluten tas om huruvida de NATO-ledda insatserna ska utvecklas. Det blir också ett hinder när det gäller förutsättningarna för ett ökat nordiskt försvarssamarbete, inte minst med våra NATO-anslutna grannländer. Det är något som FOI-analytikern Mike Winnerstig pekar på och något som jag delar.

Förra årets NATO-toppmöte blev en framgång för organisationen. Dessutom är Rysslands deltagande i konferensen värt att ta vara på. Den demokratiska utvecklingen i Ryssland och läget i de gamla Sovjetstaterna är en angelägenhet för oss, även om hotet från Ryssland i nuläget bör tas med måtta. Deras angelägenheter är helt andra för tillfället, men NATO:s grepp att inkludera Ryssland i samtalen är det grepp som är nödvändigt. I längden blir Rysslands roll som part i hur Europa ska försvara sig mot den internationelle terrorismen väldigt stor.

I takt med att NATO flyttar fram sina positioner gentemot andra internationella samfund är det förstås frågan vi bör ställa oss, varför ska vi försvara Sveriges deltagande i de NATO-ledda insatserna, samt ett fullständigt anslutande av Sverige. De som håller sig skeptiska till svenskt medlemskap i NATO bör ställa sig frågan, hur ska Sveriges roll stärkas i det internationella forumet gällande säkerhetsfrågor om vi inte ska vara medlemmar i NATO? I det läget är det ganska konstigt, att svenskt deltagande i en demokratiskt ifrågasatt och ineffektiv organisation som FN, men ett deltagande i en demokratisk stabil organisation som NATO ses som. Nojandet för länder som Ryssland och USA, måste upphöra. Sveriges NATO-samarbete är till för att utvecklas, till och med NATO:s grepp att föra in Ryssland i samtalen är en anledning till varför Sverige borde sluta stå utanför och börja delta fullt ut.

söndag, januari 16, 2011

Det är inte vi som ska förklara oss

Slaskig söndag, snöblandat regn och en ganska grå tillvaro. Situationen ute är som en metafor för en tynande opposition. Kräftgången i opinionen är ett resultat av en invalid opposition som inte förmår att driva en gemensam agenda. Men vi måste också se tillbaka på varför det ser ut som det gör. Varför blev det som det blev? Varför vändes de rödgrönas uppåtgående trend till ett fritt fall i opinion och valrörelse? Varför var det just de som hamnade i fokus för ansvarsdebatten?

När maj 2010 kom i antågande blev det dags för de rödgröna att bevisa sig, det gick inte längre att bygga sitt stöd på sin kritik gentemot regeringen. Det blev också vändningen. När politiken blev känd hamnade de och inte regeringen i fokus för ansvarsdebatten. Det blev inte bara vändpunkten rent opinionsmässigt för Alliansen, det blev också en fokusförskjutning från de som arbetade för att öka människors frihet till de som ville inskränka den.

Under valrörelsen fick jag en kommentar från en som tydligen störde sig på det här med att det var oppositionen som ställdes till svars för vad de ville genomföra. Vanligtvis är det den sittande regeringen som ställs till svars för sitt agerande under de fyra år som har gått sen det senaste valet. Nu hade regeringen visat sitt ansvarstagande och när oppositionen skulle visa hur de ville ta ansvar blev de ifrågasatta. Det är också på det sättet som det måste fortsätta, de som vill öka människors frihet är inte de som ska ställas till svars, det är de som vill tvärtom som ska ställas till svars.

När regeringen sänker skatten, när regeringen slopar ett monopol, när regeringen inför ytterligare en valfrihetsreform, är det inte de som ska ställas till svars. Det är de som vill inskränka människors frihet som ska ställas frågan, varför? Det är här som debatten måste vändas till att kräva ansvar från de som vill inskränka friheten. När regering eller opposition lägger förslag som riskerar att inskränka människors frihet är det just detta som ska ifrågasättas, inte varför någon vill öka människors frihet.

I det skeendet måste förstås regeringen fortsätta sitt reformarbete, förändringen av samhället är en långsam process och man måste ha tålamod. Att den rödgröna oppositionen försökte bryta in och gå emot många av de reformer som regeringen hade lagt för att öka friheten, var det ganska naturligt att de rödgröna ställdes till svars. För varje förslag som läggs om att öka människors frihet är de som är emot som ska ifrågasättas. Så var det med de rödgröna, så ska det fortsatt vara. Frihet ska aldrig ifrågasättas, det är det som inskränker som ska ifrågasättas.

När nu den rödgröna opposition befinner sig i ett allmänt ledarlöst och splittrat tillstånd, är det förstås en signal till Alliansen att fortsätta utveckla sig och samhället. Så länge de arbetar för att öka människors frihet, är det de som är emot som ska ifrågasättas. När de slutar arbeta för att öka människors frihet ska de ifrågasättas varför de inte fortsätter. Frihet ska aldrig ifrågasättas.

Bloggar: Göran, Kent, Lotta, Norah, Peter, Sjölander, Tokmoderaten.

fredag, januari 14, 2011

Sverigedemokraternas taktik enkelt förklarat

SvD har idag dokumenterat Sverigedemokraternas invit till Alliansen inför de kommande budgetförhandlingarna. Inviten handlar om ett stöd till ett femte jobbskatteavdrag med utbyte om att Alliansen stödjer ett Sd-förslag om anhöriginvandring. Kort och gott kan man sammanfatta, Sd vill kohandla in sin politiska agenda på vilket sätt som helst, och så avslöjas deras taktik.

För det handlar om en enda sak. De saknar en seriös politisk agenda. Om de får stöd för sitt förslag kommer de gilla jobbskatteavdraget, om de inte får stöd för sitt förslag kommer de ogilla jobbskatteavdraget. Men att man också bortser från det faktum att de rödgröna inte kommer lägga ett gemensamt förslag är förstås förvånande. Därmed blir Sverigedemokraternas taktik lönlös. Är det på detta sättet som man vill uppfattas som, ett oseriös parti i sin politiska helhet, som till varje pris försöker kohandla in sin invandringsfientliga agenda?

Sista sedeln bränd, eller?

Foto: Björn Lindahl/Aftonbladet
Kissat på bion, jämfört svenska män med talibaner och eldat upp hundra tusen kronor i Almedalen bara för att hon kan. Gudrun Schymans tid i rampljuset rymmer många fler händelser, men just kontroversiella händelser är något som man minns utav en kontroversiell person. Dock är Gudrun en person som man som politiskt aktiv ser upp till lite grann, inte rent påsiktsmässigt. Gudrun må vara kontroversiell, men hon är skicklig, rättfram, tydlig, och oerhört professionell när det kommer att sticka ut i mängden bland alla de dussinpolitiker som gör sitt för att nå ut med sitt budskap. Gudrun har inneburit en färgklick på den grånande vänsterkanten, en person som går sin egen väg och står upp för det.

Gudrun Schyman blev och är fortfarande sinnebilden för svensk jämlikhetsdebatt. En person som ägnat sitt liv åt denna sak, i olika roller, som Vänsterpartiets ledare och som Feministiskt Initiativs frontperson. Gudrun Schyman är en respektabel person inom jämlikhetsdebatten till skillnad från de genusfacister som befläckat både samhälle och universitet med sitt prackande om all utbildning och allting i samhället måste vara genusmedvetet, inte individuellt och könslöst vilket snarare är min önskan.

Dock hoppas jag inte att Gudrun nu träder tillbaka allt för mycket. Det är fortfarande en person som intresserar och engagerar, irriterar vissa och och gläder andra. Gudrun Schyman är en skicklig politiker, och vänsterkanten är säkerligen i stort behov av fler skickliga politiker, inte färre. Därför blir det just på grund av detta som Gudruns tillbakadragande från partiledarposten för FI inte blir ett tillbakadragande för henne som aktör på den inrikespolitiska arenan.

Men trots allt vill jag rikta ett tack till Gudrun Schyman och hennes insatser för svensk inrikespolitik. Med min gentlemannamässiga inställning är det med en förhoppning om att Gudrun fortsatt kommer fylla sin roll i svensk inrikespolitik, inte för att hennes politik attraherar, utan för att hennes politiska engagemang och förmåga att stick ut gör det. Gudrun Schyman har blivit lite av en superstar inom svensk politik, det är just sådana personer man respekterar och som man hoppas finns kvar. Man kan ju dock undra nu när striden om partiledarposten i Vänsterpartiet blossar upp. Inte för att hon vill tillbaka, men man undrar ju.

Media: AB, DN, Exp, Gp, SvD, SvT, SydSv.

Väck inte den yrvakna björn som sover

Foto: Robban Andersson /Expressen
Thomas Östros har plötsligen vaknat ur den vinterdvala som råder. På morgonen råkar jag snubbla över den artikel som Östros har fått publicerat på Brännpunkt, en artikel skriven som om det vore valrörelse, med ett fång av olika utgiftsblommor att dela ut. Jag förstås Östros intention till det hela, Sverige är i behov av reformer, Göran Hägglund som också har vurmat för att prioritera välfärdssatsningar har fått gehör. Dock blir det svårt det här med det ekonomiska utrymmet. Thomas Östros påpekar osäkerheten om det ekonomiska utrymmet, men likväl späder han på med en utgiftscirkus.

Det är egentligen inget nytt av den här artikeln. Jag förmodar att Östros skriver den här artikeln för att påvisa att han fortfarande finns och vill vara en del av den nya socialdemokratin. Men Pär Nuder som också ville vara en del av socialdemokratin, blev utkastad när Mona och hennes gäng tog över. Hur det blir med Östros återstår att se. Men om vi kollar till hans förslag, blir det ibland lite förvånande.

Vi tar några grejer, en snabbjärnväg på delar av sträckan Göteborg-Stockholm. Perfekt, varför inte satsa på snabbspår hela vägen? Alliansen å sin sida har satsat närmare 500 miljarder i sin infrastruktursatsning de närmaste åren.

Välfärdssatsningar för att säkra generationsskiftet i vården och möta framtidens utmaningar med en allt äldre befolkning. Fint, kommunsektorn tillfördes totalt 38 miljarder kronor mer 2010 än 2006, trots sänkta skatter och trots en finansiell kris. Skillnaden mot hur Socialdemokraterna hanterade 90-talskrisen och hur Alliansen hanterade den senaste krisen är att välfärden skulle prioriteras. Dessutom behöver man trycka mer mot kommuner och landsting att hantera de ökade tillskotten på ett respektabelt sätt.

En stärkt utbildningslinje, Sverige går igenom en stor förändring inom utbildningsväsendet, och det är klart att förändringar i en stor sektor tar tid. PISA-undersökningen är ingen färskvara, vid nästa undersökning får vi säkert se utfallet av de förändringar som har skett.

Jag finner inget ont mot Thomas Östros och hans vilja att göra gott. Men artikeln är i samma stil som om vi var i valrörelse. Ibland känns det lite yrvaket, som om inget hade gjorts för skola, infrastruktur och välfärd. Thomas Östros för en tapper kamp för att trycka på de förslag som han brinner för, men jag finner det i många fall att han ropar efter satsningar som redan har och kommer genomföras. Ja må vara naiv, men Östros vill göra sken av att han fortfarande finns kvar, och jag har hörsammat honom denna gång.

torsdag, januari 13, 2011

En början på V-revolutionen

Bild: Allehanda.
En efter en väljer de att träda tillbaka, Maria och Peter gjorde det på grund av stadgeskäl, Mona av ett ökande inre tryck och Wanja av pensionsskäl. Trots att alla på den röda kanten nu lämnar in, finns det trots allt en som enträget försöker streta emot. Lasse Ohly sitter alltjämt, tjurskalligt och påvisar att han tänker sitta kvar, oavsett motgång, oavsett inre tryck om han avgång. Det är som det han sa på valnatten, nu börjar kampen. Men kampen kanske inte blir ledd av Ohly.

Problemet är detta, Ohly har varit i princip lika osynlig som sin avgående kamrat Sahlin. Ute på sin kant, likt det andra ytterlighetspartiet i Sveriges riksdag, fortsätter Vänsterpartiet sin klena protest mot det öppnare och friare samhället. Ohly är arg på förändringarna, och kommer fortsatt att vara det. Men det är frågan om han kommer få leda den kampen i fortsättningen.

För röster höjs om nytt ledarskap, om det är med en eller två företrädare. Ty Vänsterpartiet vill göra samma sak som Miljöpartiet, ett delat ledarskap. Frågan är trots allt om det fungerar, senast Vänsterpartiet experimenterade med något, var ju när vänstern skulle bilda en allians. En dålig kopia på de som lyckades 2006, men ett experiment som var dömt att misslyckas.

Vad ska nu eventuellt ske med Jonas Sjöstedt som partiets ankare, eller ska man säga ledarfigur? Han blir trots allt en intressant krydda till den partikongress som följer nästa år, och Ohly får det allt svårare. Ett frö är sått, och plantan växer genom marken. Upproret är trots allt på en begränsad nivå. Födelsedagsbarnet Ohly vill trots allt inte kännas vid att detta är något onaturligt. Detta är något ganska naturlig med tanke på det dåliga valresultatet, diskussioner har funnits tidigare.

Bloggar: Tokmoderaten.
Media: AB, DN, DN, Exp, Exp, SvD, SvT, SvT, SvT.