måndag, februari 28, 2011

Tystnaden som uppstår hos vänstern...


....När Hugo Chavez ger Muammar Khaddafi sitt stöd. Likt Johan Hedin undrar jag också, hur ska den svenska vänstern nu agera? De som uppenbart ogillar Khaddafi har nu en favorit som stödjer denne. Hugo Chavez är av precis samma skrot och korn som alla andra kommunister, dessutom är han en stor favorit hos den svenska vänstern. Vänterns omdiskutabla stöd till totalitära ledare i Sydamerika har länge varit ett diskussionsämne. Nu undrar man hur det hela kommer att urarta sig.

Det sägs att Khaddafi tappade sitt stöd bland vänsterfolk och revolutionsromantiker efter att denne i fråga började göra eftergifter till västvärlden efter elfte september. Han har också sett terrorismen som ett hot och till och med anklagat Al Qaida för att ligga bakom händelserna i Libyen. Att nu Hugo Chavez, en av deras nyvunna favoriter rycker ut i försvar för sin gode kamrat Khaddafi, får en att undra hur den svenska vänstern tänker hantera det. Sannolikt tystnad, vem vet?

fredag, februari 25, 2011

Gunvor ska få äta hur många ägg som hon vill!

Bild: Eexpressen.se
Eftersom jag är en person som står upp för att försvara både de små och stora friheterna, blir varje frihetskamp viktig. Oavsett om det gäller frihet för Libyens befolkning, från sin diktator eller den positiva friheten att få välja själv hur man vill ha det. Därför känner jag förstås starkt med Gunvor Eklund, 84 år som inte får äta ägg till frukost på alla veckans dagar. Hennes äldreboende i Köpings kommun har valt att dra in äggen till enbart helgfrukostarna.

Detta är förstås skamligt av både äldreboendet och de styrande i Köpings kommun som är högst ansvariga. Detta kan låta som populistiskt, men detta är en fråga om frihet, friheten att få bestämma själv hur man vill ha det. När man inskränker äldreboendes frihet att få dricka hur mycket kaffe som helst är det också en frihetsinskränkning. Receptet är enkelt, om nu Gunvor inte kan få sitt frukostägg varje morgon, bör hon ha friheten att välja ett annat äldreboende där hon får äta hur mycket ägg hon vill till frukost.

Dock bor Gunvor i en kommun där Socialdemokraterna nästan fick egen majoritet i senaste kommunalvalet. Hur väl de ser till äldres valfrihet kan man allvarligt tvivla på, S-styrda Sundbybergs kommun är ett annat exempel. Om nu Gunvor hade bott i en annan kommun, som Nacka, hade hon haft möjlighet att välja ett annat äldreboende som ser till hennes önskemål, om hon nu har den möjligheten i en annan del av Köping. Nu hoppas jag att Köpings kommun och dess äldreboende får skämmas för att de inskränker även de små friheterna. Att göra dessa valfrihetsinskränkningar är inget annat än dumsnålt.

Bloggar: Rugg-muffas, Är det bara jag eller?, Örfilar och gladsparkar.

torsdag, februari 24, 2011

Varför en när man kan ha två

LO-facket Transport, de som gick i bräschen för LO:s svartmålning av Alliansen under valrörelsen med sin "aliens"-kampanj, ger nu sitt strå till stacken. Jag kan bara förundras över hur många olika särintressen det är som vill ha med ett ord i leken. Under gårdagen var S-kvinnor och lanserade sin trojka. Nu är vi i ett läge där vi egentligen inte vet som ska ta över. Eftersom Transport tycks ha svårt att bestämma sig, faller de för vad Vänsterpartiet gjorde för, tanken att den struktur som finns i Miljöpartiet med två ledare ska fungera.

Sanningen är ju den att så enkelt är det inte. Socialdemokratin behöver en ledare som inte bara pekar med fingret åt vart rörelsen ska, han/hon måste göra det med hela armen. Transport faller för frestelsen och lanserar Sven-Erik Österberg och lena Sommestad. En gråsosse och valfrihetsmotståndare, det är Transports recept för Socialdemokratins eventuella framgångar i framtiden.

Stödet för Sommestad är dock fascinerande. Utan att ha varit en kandidat från första början har Lena Sommestad gjort sig ett namn i spekulationerna. Det beror säkert mycket på att hon har deltagit mer i den interna politiska debatten än inom den debatt som råder om Monas efterträdare. Dock finner jag lite obehag till denna person som i söndagens SvT Agenda gjorde det klart och tydligt att hon skyr valfrihet och som tycker att valfrihet är bra om det är på hennes villkor, inte medborgarnas.

Samma inställning tycks S-kvinnor ha, jag noterade från Twitterflödet från TV4:s Kvällsöppet att S-kvinnor har svårt för kvinnor som stannar hemma med barnen före att göra karriär, även om de själva har valt det. Det är hela kärnan i den feministiska socialdemokratin, valfrihet är bra så länge det är på deras villkor, inte på kvinnornas. Självklart skulle jag vilja att fler kvinnor också fokuserade på karriären, men det finns alltid en fri vilja bakom.

Det är inte osannolikt att Österberg och Sommestad finns där i spekulationerna i det allra sista slutskedet. Att lansera tvåpartiledarskap är något nytt på vänsterkanten, kan ingen göra det bra ensam kan alltid två göra det. Men bara för att man kopierar Miljöpartiet är inte detta receptet för framgång, kopierandet av Alliansens koncept lyckades inte nämnvärt.

Bloggar: Högberg, Kent, MMK, Utkanten.

onsdag, februari 23, 2011

Vissa går till Khadaffis försvar

Ibland ger man diktatorer sitt stöd, ibland gör man det inte. Jag har noterat en rad märkliga inställningar till revolterna i Nordafrika under senaste tiden. Som Mattias Gardell till exempel, mannen som har gjort det till en konst att stå på diktaturers sida, även i fallet Khadaffi har Gardell visat sina färdigheter:

"Khaddafi är en karismatisk ledare som i sig förkroppsligar revolutionen. Han förefaller omåttligt populär och är föremål för en omfattande legendbildning. Även de dissidenter jag träffade (framför allt kommunister av olika nyanser […]) var fulla av beundraninför “allas vår broder”, även om de var mindre imponerade av vad revolutionen uppnått i olika avseenden."

Vidare följer:

"Ponera att en syndikalistisk revolution trots sin osannolikhet ändå skulle bli verklighet i Sverige. Dagens organiserade syndikalister skulle då få en ställning motsvarande de libyska revolutionskommittéerna. Skolningen i syndikalismens idéhistoria och organisationsstruktur, förtrogenhet med mötesordning och debatteknik skulle ge kärnan av gamla syndikalister samma informella övertag som dess libyska motsvarighet. En problematik väl värd att begrunda."

Efter att Khadhaffi gav efter i spåren av 11 september blev han inte särskilt intressant. Som flera påpekar det ligger det aldrig i revolutionsromantikers intresse att tycka gott om västvärldens liberala demokratier. Det finns alltid ett underliggande hat mot dessa.

Mahmoud Ahmadinead är en annan, han tycker att Libyens befolkning ska få "vara fria, bestämma sig för att uttrycka sina åsikter". Man kan ju undra varför han gjorde annorlunda när hans egen befolkning protesterade. Eller varför inte ta med Kubas och Venezuelas försvar av Khadaffi. Diktaturer är roliga ibland, inte minst borde detta vara ett rent nöje för våra revolutionsromantiker.

Alliansfritt ljuger, antalet komvuxplatser har ökat

Jag kan förstå att Alliansfritts nya skribenter försöker hitta sina metoder för att nå ut. Trots de gick det lite väl för snabbt när man skulle kommentera LO-tidningens reportage om Komvux. Det gick så pass snabbt att man inte kollade upp hur det egentligen låg till med antalet Komvuxplatser, utan var tvunget att dra till med en ren lögn för att få tillfälle att kasta skit på regeringen. Tomas Tobé skriver:

"Antalet utbildnings- och omställningsplatser har förstärkts för 2010 med resurser motsvarande hela 180 500 helårsplatser. Det innebär bland annat:

- 30 000 fler praktikplatser
- 18 300 fler platser i yrkesvux/komvux
- 37 200 fler i jobb- och utvecklingsgarantin
- 54 000 fler i jobbgarantin för unga
- 10 000 fler platser på universitet och högskola
- 4 500 fler platser i yrkeshögskolan
- 40 000 platser i Lyft
- 6 000 fler med nystartsjobb m.a.a. fördubblad kompensation"

Vidare utökas antalet platser med drygt sexton tusen under 2011-2014. Meningen med arbetsmarknadsåtgärderna var att de skulle dras ner på under högkonjuktur och utökas under lågkonjuktur, Socialdemokraterna tyckte annorlunda. Så lätt var det att leta upp, men då hade det inte blivit någon story för Alliansfritt, inte utan att behöva ljuga.

@SJ_ab - När resenären inte hamnar i första rummet

"Skälet till att vi tar bort möjligheten att resa biljettlöst med kundkort är att det finns situationer då bokningen saknas i tågvärdens dator."

På detta sätt adresserar SJ anledningen till att möjligheten med att resa biljettlöst på deras tåg nu tas bort. På något sätt känns det som att de vill att monopolet ska försvinna. Att minska krånglet för sin egen del, slopa system istället för att effektivisera dem går tydligen före att göra det det enkelt för sina resenärer. För min del har det inte varit några problem att resa biljettlöst. Fördelarna finns där:

- Du slipper stå i kö vid en eventuell biljettautomat.
- Du slipper hålla reda på en massa biljetter, de finns ändå på ditt kundkort.
- Det är miljövänligt eftersom det sparar SJ mängder med utskrivna biljetter, vilket även gör att kostnader kan läggas på annat.

Visserligen finns möjligheten att resa med mobilbiljett, men det systemet borde vara minst lika utsatt som systemet med biljettlöst resande och ger ingen anledning för ett slopande. SJ ser sig som ett bra miljöval. Nu slopar de ett system som gör det ännu lite mer miljövänligare att resa med dem. Att minska det egna krånglet var syftet, men att göra det enklare för resenärerna fanns inte med i kartan denna gången.

Behovet av ny ekonomisk reformagenda för Alliansen del2

Svenskt Näringsliv är del två i denna serie om behovet av en ny debatt kring Alliansens ekonomiska reformpolitik. Behovet av en mer aktiv och ambitiös reformagenda är stor, Sverige befinner sig i ett gynnsamt läge, men utan reformer riskerar Sverige att försumma sina möjligheter och sin starka position.

Ekonomiska reformer som underlättande av att möjliggöra större rörlighet av kapital är en förutsättning. I del ett handlade det om att säkra högkvalificerad kompetens genom att fokusera på värnskattens avskaffande. SN lyfter fram behovet av en annan viktig del, den om företagens beskattning. Den företagsskatteutredning som har initierats är ett viktigt led i utvecklandet av Alliansens företagspolitik.

Som ett led i utvecklingen av Alliansens nya ekonomiskpolitiska reformagenda är just företagens villkor en oerhört viktig del. Förutsättningarna för ett land som Sverige begränsas av oerhört höga marginalskatter och beskattning på kapital. Om företagsskatteutredningen skulle landa i en slutsats likt denna vore det välkommet.

Förutsättningarna för svenska företag och nya innovativa lösningar är att behovet av att kapital blir mer lättrörligt och inte allt för koncentrerat till vissa starka aktörer på den svenska arbetsmarknaden. Existerande företag kompletterat med framväxten av nya tillväxtföretag är förutsättningar för att ta tillvara på den goda tillväxtenoch skapa en mer flexibel kapital-och arbetsmarknad. Det är här debatten kring framtidens förutsättningar bör föras, kring förutsättningarna för kapital och nya expansiva tillväxtföretag.

Media: SvD.

tisdag, februari 22, 2011

Vem har en diktator på favolistan?

Vem har en diktator på favolistan? Det är egentligen en riktigt bra fråga. Sanningen är ju den att ingen vill trilskas med diktatorer vid sin sida. Vändningen i de nordafrikanska länderna tyder på en ny världsordning. Det finns inte riktigt läge att hålla diktaturer under armarna, det bör vara en allmän uppfattning. Även Svenska FN-förbundet är inne på den linjen, trots det borde de vara de som inte höjde rösten allt för mycket. Fortfarande är det faktum att Libyen fortfarande sitter kvar som medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Hur går detta egentligen ihop med Aleksander Gabelics åsikter? Rätt dåligt faktiskt.

Sanningen är ju den att Qadhdhafi (notera det ironiska med "adhd" i namnet) är en galen diktator. Dock kan jag ibland fascineras över den här karln, han vet att hans gärningar inte är rätt diplomatiska. Karln kör över och han bara gör det, det är ju beviset på hans totala galenskap, men alla diktatorer besitter någon form av paranoia, inte minst vår gode herr Muammar.

Carl Bildt är en särdeles herre, inte går det en konflikt utan att han rör upp känslor. Dock är det här bilden av en teflonpolitiker av högsta klass. Jag besitter inga tvivel att Carl Bildt inte skulle tillföra något i EU:s hanterande av konflikten i Libyen. Notera att EU:s roll i hela utvecklingen är viktig, vissa kan tycka att Sverige skulle vara mer högljudd, men jag hör ofta detta från den svenska vänstern. Att medverka inom ramen för EU, tydliggöra viljan av en stabil demokratisk utveckling är långt ifrån den svenska hållning som exempelvis Palme hade, en hållning som inte sällan skapade konflikter med andra länder.

Händelserna i Libyen är att beteckna som en ren massaker, Qadhdhaffi bedriver en ren fars till styre. Det kan säkert vara fallet nu att han förlorar det sista stödet från folket. Ambassadörer lämnar landet, militärer deserterar och Libyens FN-sändebud säger sig stå på folket sida. Greppet om landet faller sakta men säkert ur Qadhdhaffis händer. Även Carl Bildt och EU är medvetna om detta.

Dock börjar man fundera kring den framtida utvecklingen inom landet. Landets ekonomiska förutsättningar är i ett helt annat läge än dess grannländer. Det är av stor vikt att säkra en demokratisk utveckling samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna inte sätts på spel. Under min postning får jag höra Carl Bildts kommentar kring hans uttalande från igår. Stabilitet och demokrati står inte varandras motsats. Diktatur kan aldrig ses som stabilitet. Stabilitet är demokrati, jag har egentligen inget att tillägga. Libyen förtjänar fred, frihet och demokrati. Och ja, stabilitet, för det är detsamma som demokrati enligt herr Bildt.

Framtiden för Public Service

Jag noterade under gårdagen två kristdemokraters, Andreas Carlsson och Caroline Szybers linjeförklaring för den framtida televisionen. artikeln var förstås ett inlägg i rätt tid. På morgonkvisten halkar jag över SvT:s VD Eva Hamiltons viljeförklaring. Diskussionen om Public Serviceuppdraget kommer sannolikt att få nytt fokus under den närmaste framtiden, att utbudet eller snarare efterfrågan förändras står helt klart, det har även SvT märkt.

Eva Hamilton är helt och hållet rätt i analysen om internets utmaningar och förutsättningar. Det är inte televisionen som längre styr tablån. I och med internets intåg i det moderna mediet efterfrågar tv-tittarna tillgång till material oavsett tid och rum, nyheter ses inte vid fasta tidpunkter som sex och halv åtta, de ska vara tillgängliga när som helst. SvT:s internetsatsningar är ett steg i rätt riktning, att fortsätta i den inriktningen och fokusera mer på internet samt att göra arkiven mer tillgängliga är det naturliga steget för framtidens Public Serviceuppdrag.

Samtidigt är den springande punkten den om den framtida finansieringen av Public Service. Eva Hamilton är här inne på att bredda den allmänt omoderna tv-avgiften. Att tv-avgiften kom till i en tid då monopol rådde på den svenska tv- och radiomarknaden, har idag lett till att den som finansieringsform idag är förlegad. Att ta ut en avgift på innehav av tv-mottagare är inte i tiden, hur det skulle lösas enligt Eva Hamiltons mening att bredda uttaget av avgiften känns som en mer modern lösning.

Sanningen är att framtidens finansiering av Public Service ligger mer i en allmän finansiering av den. Det finns förslag på lösningar, som en allmän avgift likt kyrko- eller begravningsavgiften. Detta är en avgift som går vid sidan av budgeten. Alternativt går det med hushållsfördelad avgift, dessa lyfts fram av ledamöterna från Kd, väl värt att undersöka hur det praktiskt skulle fungera.

Framtidens Public Service kräver en förändring både i utbuds- och finansieringsstruktur. Att döma av viljan finns en efterfrågan av Svt som Public Serviceförmedlare. Det är då läge att bredda dess uppdrag och finna nya lösningar för att nå ut. En alternativ och mer modern finansieringslösning är en viktig del, att bredda utbudet inte minst genom tillgängliggörandet av arkiverat material är ett steg på vägen.

Bloggar: Dummmokraten, Marknadsliberalen.
Media: AB, DN, Exp, SvD, SvT.

måndag, februari 21, 2011

Behovet av ny ekonomisk reformagenda för Alliansen


Efter att ha läst igenom Per Altenbergs artikel på SvD, kan jag inget annat att säga att detta är en artikel värd att lägga på minnet när det kommer till Alliansens fortsatta utveckling. För att inte Alliansen som koncept ska dö ut som idé krävs en ny idépolitisk debatt bland dess fyra partier. Eftersom få borgerliga bloggare inte tycks ha snappat upp denna artikel, gör jag mitt försök att lyfta denna i många avseenden genial och viktig artikel.

Den ekonomiska politiken har i många avseende kretsat kring en person, Anders Borg. Med Anders Borg som finansminister framstår bilden av ansvarstagande och sunt ekonomiskt hanterande. Det har varit räddningen genom finanskrisen. Dock sker förändringar i samhället, tillväxtsiffrorna pekar spikrakt uppåt, sysselsättningen pekar nedåt enligt nyligen släppta SCB-siffror. Detta kräver förstås en mer aktiv finanspolitik, därför krävs en ny debatt om utvecklingen av Alliansens ekonomiska politik.

Därför blir Per Altenbergs artikel just den artikel som pekar på behoven av vart den ekonomiska reformagendan för 2010-talets Allianssamarbete. Behovet av en nyansrik debatt är i många avseende stor, att Altenberg med kollegor sjösätter projektet Libereko är just ett projekt i tiden. Det som Altenber pekar på är viktiga aspekter som bör prägla Alliansens fortsatta ekonomiska reformagenda.

Av just den anledningen blir första problemet tydligt, Alliansens senfärdighet med att slopa värnskatten. De fyra steg som har genomförts inom ramen för jobbskatteavdraget har varit nödvändig trots LO:s tvivelaktiga motstånd mot den, en reform som gett mer tillbaka i plånboken än den reallöneutveckling som har skett. Men värnskattens avskaffande är viktig, inte minst för att motverka flykten av kompetens, en skatt som inte ger finansiella fördelar, men som med dess avskaffande nu enligt flera studier skulle leda till ökat skatteintag.

Det som är det andra och tredje problemet är just det som motverkar en större flexibilitet inom jobb- och bostadsmarknaden. Alliansens idédebatt måste syfta mer till att luckra upp och förenkla för både jobbskapande och rörlighet på arbetsmarknaden. Gårdagens melodi att låsa fast människor i en falsk trygghet fungerar inte på dagens allt mer utsatta arbetsmarknad. Människor rör sig mer mellan jobb och arbetsplatser, därför måste reformagenda anpassas mer efter dagens förändringar.

Av just denna anledning tänker jag inte lägga Per Altenbergs partsinlaga till handlingarna. Denna artikel beskriver just behovet av vad som behöver göras, en mer innehållsrik debatt om den ekonomiska reformagenda som Alliansen bedriver. Försvarandet av sunda finanser har gjort Sverige gott, låt inte försvarande sinka arbetet med en mer reformambitiös agenda. Den behövs för Alliansens fortsatta utveckling.


Fritt skolval fungerar om dåliga skolor försvinner

Lena Sommestad har en konstig syn på skolans utveckling under de senaste åren. Trots att ingen forskning hänvisar till det som hon säger, hävdar Sommestad att det fria skolvalet är en bidragande orsak till ökad segregation. Det är inte fallet, orsaken ligger i andra orsaker som bostadssegregation. Om nu Lena Sommestad vill motverka det fria skolvalet, vill hon också motverka elever i segregerade områden att inte välja en annan skola.

Syftet med fritt skolval är att medverka till att elever har friheten att välja bort en dålig skola. Lösningen med en dålig skola är inte att hålla den under armen. Dåliga skolor ska man göra sig av med, lärare som inte uppfyller målen ska kvalitetstestas. Att tvinga elever till en skola har heller inte varit en lösning. Det som Lena Sommestad vill är att välja åt föräldrarna, bestämma på vilka premisser föräldrar ska få välja. Lösningen är inte att motverka det fria skolvalet.

Det ligger andra orsaker till sjunkande resultat, ett urvattnat betygssystem, dålig kunskapsuppföljning till exempel. Om nu Lena Sommestad kollar till det kommer hon säkert inse att det finns andra orsaker. Dock finns det inga belägg för att det fria skolvalet ökar segregationen. Att skjuta sig in på just detta är att bortse från den politik som har bedrivits inom den svenska skolan. Kunskapsmålen måste stärkas, kvalitetstesterna måste skärpas. Men framför allt får inte dåliga skolor hållas under armarna. Det fria skolvalen leder till att elever väljer skolor som de inte trivs i. Om skolor som väljs bort märker detta bör de se till hur de ska stärka sina positioner. Det är syftet med det fria skolvalet, att dåliga skolor väljs bort och elevers vilja sätts före politikers.

Utan Kina inget avtal

Jag börjar känna att de Wikilieaksrapporter som släpps börjar bli lite urvattnade. Att Sverige har haft stärkta band med USA under de senaste året är ingen direkt överraskning. Att Sverige har jobbat med att få med USA på banan i klimatförhandlingarna är heller inget nytt under den här regeringen. Att få med USA i en bred klimatöverenskommelse är av största vikt.

Dock bör det påpekas att klimatöverenskommelsen på COP15 skulle bygga på konsensus, att I-länderna men även de framväxande U-länderna gemensam skulle ta ansvar för en bred överenskommelse. Att få med Kina på banan var en enormt viktig uppgift, Kina har seglat upp som en av de ledande länderna när det kommer till klimatutsläppen.

Dock bör man minnas hur det hela slutade. Kina torpederade hela förhandlingen, skickade allehanda tjänstemän för att punktera förhandlingarna, vägrade ställa upp på några krav. Det är en allmän uppfattning hos de stora aktörerna, Kina havererade förhandlingarna i Köpenhamn. Att Sveriges band med USA har blivit starkare under de senaste åren är inget nytt, det finns dock andra orsaker man borde kolla på än vad det gäller Sveriges samarbete med USA.

söndag, februari 20, 2011

En fråga om frihet, snusets vara eller icke vara


Som Tokmoderaten påpekar det har Christoffer Fjellner varit ute långt mycket tidigare. Dock kann jag inte undgå att mitt medhåll med socialministerns vilja att strida för svenskt snus bevarande. Och trots allehanda socialister/kommunisters cyniska skramlande om att ministern tycks bry sig mer om snus än om svensk sjukvård, är detta dock en relevant fråga.

Frågan är ju om huruvida EU ska moralisera om svenskars snusande, begränsa snustillverkares möjligheter att sälja till andra EU-länder förutom Sverige. Självklart är det inte fallet att EU ska moralisera över snustillverkares rätt att sälja sina varor, inte minst med tanke på att de tillåter cigarettförsäljning. Om det är för att hålla cigarettillverkarna bakom ryggen går att fundera på, men det är till största del en frihetsfråga.

Får tillägga att det inte har med min eventuella konsumtion att göra, jag varken röker eller snusar. Dock tycker jag att människors ska få ha friheten att ta den risken själv, hälsa är till största del ett personligt ansvar. Och som kommentar till allehanda socialisters cyniska skramlande, sjukvård är till främsta del ett landstingsansvar. Många landsting styrs fortfarande av socialister, det handlar om prioritering av resurser, att sjukhusledningar prioriterar vårdplatser framför dyr utrustning. Göran Hägglund har all rätt att försvara snuset och ska inte behöva bli anklagad för att han sviker sjukvårdsdebatten för detta. Om nu socialisterna kan komma med något mer än sitt vurmande för tvångssocialisering och hat mot fri konkurrens.

Bloggar: Tabberaset.
Media: AB, AB, DN, Exp, SvD, SvD, SvD.

Naivt önsketänkande om en ny tid?

Nog må det vara lika överraskande som förbryllande. Jag får ett mer eller mindre "aha?" i min åtanke, men ändå en stilla undran om hur. Att partier som inte lyckas bryta igenom, backar undan är en sak. Att partier som inte lyckas kommunicera något nytt är en annan. I det avseendet kan man undra hur det kommer sig att ett sånt skadeskjutet och desillusionerat parti kan tyckas vara så tilltalande som de fortfarande verkar vara.

Socialdemokraterns intag i opinionen får tydas av ett parti i medias rampljus. Människor frågar sig om hur partiet ska lösa den evighetslånga frågan om vem som ska efterträda på partiledarposten. Någon mer slutsats än människors desperata förhoppning till att en ljusning kan vara på väg, att det kan hända något som vänder allt på rätt köl igen. Fortfarande ett övertag för Alliansen, men de befinner sig i någon form av vägskäl om vart de ska härnäst, Socialdemokraterna försöker ställa sig frågan om de kan bli intressanta igen.

Trots allt ter sig Socialdemokraterna lika status quo som Moderaterna. Det politiska läget är i många avseenden rätt ointressant för tillfället. Det är nästan lika påtagligt som med vädret, att svensk inrikespolitik behöver sig en upptining. Bara någon kan träda fram och axla ansvaret för socialdemokratin finns det läge för en annan fokusering än det som tar folks intresse just nu.

Det är också det som jag väntar mig, en fungerande opposition som kan just axla sitt ansvar som opposition. Inte bara för spänningens skull, utan också för demokratins skull. Demokrati handlar också om att det politiska samtalet ska vara levande. Just för tillfället befinner vi oss inte där ännu, eftersom vissa är i en helt annan fas.

Då blir förhoppningen om en upptining i svensk inrikespolitik påtaglig. Att människor trots allt tyr sig till socialdemokratin, att socialdemokratin åter ska attrahera blir frågan för framtiden. Att nu socialdemokratin får ett uppsving rent opinionsmässigt, är en stilla förundran om att det fortfarande finns personer som tyr sin förhoppning till ett desillusionerat parti. Men det är kanske den positiva känslan som de kanske behöver. För egen del blir det bara en axelryckning. Intresset ligger snarare i att det inrikespolitiska klimatet ska tina upp med veckorna som kommer.

Media: AB, SvD.

lördag, februari 19, 2011

Att skrika som en stucken gris

På väg mot MUF Stockholms distriktsstämma, på morgonkvisten noterar jag Sveriges Radios vrål på uppmärksamhet. Anledningen till deras rop är klart och tydligt, medielandskapet är utsatt för konkurrens och SR räds tydligen konkurrrens från andra medier. SR räds för vad de tycker är en "radikal kapitalisering", herregud jag storknar. Det är till synes ett desperat angrepp från en part som till synes räds att andra parter blandar sig in på radiomarknaden.

Det intressanta när de försöker förklara medielandskapet, är att de inte nämner en sak. Det är den koncessionsavgift som reklamsfinansierade medier betalar till staten och som SR slipper undan. Kommersiella medier får jaga finansiering och tvingas betala avgift för sin sändningsrätt, SR får glatt se sin kassa påfylld utan att behöva lyfta till synes ett finger. Nu har förvisso TV4 sluppit avgiften, det är en bra bit på vägen mot avgiftens avskaffande.

Via historikern Anders Edvardsson finner jag också det som jag kan stämma in i "Och jag är dels i synnerhet mot att dylika för mina pengar sänder tråk som division femtioelvafotboll och rent ploj som Melodifestivalen". Inte för att jag är emot sport i SR, men att tvingas betala för saker som man inte vill lyssna på är förstås ett problem.

Därför blir det lite löjeväckande att se till SR:s kapitalismfientliga inställning till att medielandskapet har breddats och SR inte längre har monopol på radiomarknaden. Det är bra för radion i sig. SR bör fokusera på det som de har fått som uppdrag, att förmedla sitt Public Serviceuppdrag och tänka på vad som ingår i det ansvaret, inte klaga på att andra aktörer blandar sig in. Det är inte blind kapitalism, det är sund konkurrens, Sveriges Radio är uppenbart rädda för den.

fredag, februari 18, 2011

Dags att räkna bort Damberg?


Mikael Damberg blir näste man i raden att deklarera sin kandidatur. Därför bör man ställa sig frågan, är det kört för Damberg nu? Damberg har ju till synes brutit mot den interna socialdemokratiska kulturen och öppet deklarerat sin vilja att "leda förändringen" inom partiet. Nu finns det en person som har förmåga att förändra partiet, men som nu har gjort det som får ses som ett brott mot den genomgående partietiketten, säg inte att du kandiderar.

Mikael Damberg är förstås en avkomma från SSU-tiden. På den tiden var han högst delaktig i den bittra strid som rådde mellan höger och vänster inom ungdomsförbundet. Tillslut blev han ordförande efter en bitter strid, den andre kandidaten Luciano Astudillo fick se sig stå tillbaka. Sen var det förstås att bakom Luciano stod en annan person, Veronica Palm. Det är just denna person som nu träder fram på vänsterkanten. Bara hon deklarerar sin kandidatur kanske vi har en ny höger- vänsterstrid i sann SSU-tappning.

Mikael Damberg är en politisk broiler, uppväxt i ett hem av före detta framträdande socialdemokrater, fostrad i inom SSU, dess ledare under fyra år och har haft det otacksamma jobbet att tackla just den konflikt mellan höger och vänster som han har varit högst delaktig i. Nu ska han försöka göra samma sak i Socialdemokraterna, och det är just försöka. För vad är det karln ställer till med när han nu säger att han vill, innan valberedningen gett sitt yttrande?

Det är givetvis en intressant kandidatur. Mikael Damberg är en person som skulle ge en lite farhågor om en obehaglig motståndare som skulle stå upp mot Fredrik Reinfeldt. Dock vill jag dock påpeka att han kan tyckas vara lite för höger för sitt eget bästa i partiet. Och det är just därför som hans kandidatur blir lite oviss.

För vad Damberg riskerar att göra är att dra in SSU-striden på allvar i partiet. Skulle valberedningen föreslå en kandidat med lite mer vänsterprofil, blir det den klassiska striden inom SSU vardag inom partiet. Dock finner jag att Dambergs kandidatur är en intressant kandidatur. Att han bryter mot partiinterna sedvänjor är en sak, det är dock djärvt att han nu gör. Det får ses som lite islossning i partiledarprocessen.

Bloggar: Högberg, Peter A, Peter J, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, AB, AB, DN, DN, Exp, GP, SvD.

torsdag, februari 17, 2011

Med verkligheten som fiende

Morgonens postning blir med Per Gudmundsons ledare som grund. Socialdemokratin befinner sig i en situation som de har svårt att hantera. I omvärlden råder kaos, socialdemokraternas gamla kamrater i Socialistinternationalen utesluts på grund av sitt maktinnehav. Urban Ahlin försöker dra på socialdemokratin stämpeln frihetens bastion. Det är dock svårt när man i åratal satt tillsammans med dessa partier som nu har tvingats tillbaka av folkets revolter. På något sätt påminner verkligheten dem om vad som händer, det är allra värst för dem.

Förmågan att påverka för den framtida socialdemokratiska partiledaren, det är något som det kommer att funderas kring. Det finns de som tror att den nye ledaren kommer kunna ta strid för en ny politik, andra tror inte. Det är dock fallet att Mona Sahlin försökte, men hon misslyckades dock och nu står socialdemokratin utan ledare igen.

Det som kan tala snarare för tillbakagång än framtida förändringar är ju den krisrapport som kom i förrgår. Det är en namnstark grupp människor som har kommit fram till att allting som har lett fram till raset för socialdemokratin är det som ska lösa framtidens utmaningar. Fortfarande finns det ett stort stöd för Socialdemokraternas hållning, motstånd mot sänkt inkomstskatt, mindre valfrihet och reglering till döds på verksamheter för att inte framstå som direkta motståndare till dem.

Frågan är dock den som Gudmundson ställer, kan den nye ledare ta strid mot detta? Till döma av Monas självkritik finns fortfarande ett stort stöd för den politik som inte fungerade. Mona Sahlin försökte förändra socialdemokratin, det var en fantasi, i verkligheten är situationen en helt annan. Ibland blir verkligheten socialdemokratins stora fiende.

onsdag, februari 16, 2011

Tillbaka till rötterna med EneROTh

Snart längst fram för Eneroth?

Ytterligare en kandidat traskar in i partiledardiskussionerna. Det börjar likna mer vid att vem som helst kan kan tänkas bli kandidat. Thomas Eneroth är inget oanvänt bestick i kökslådan, mannen är en del av central socialdemokrati, dock en som kommer rätt lindrigt undan det stora debacklet som socialdemokratin lider utav. Att finna en kandidat som finns lite utanför, inte i själva centrum av de som styrde skeppet mot avgrunden, är idag mångas krav.

Då kan just Eneroth bli den kandidat som uppfyller deras önskemål. En ung relativt ny kandidat som kommer till och får axla det uppdarg som ingen riktigt vill säga att de vill axla. Men det är ju en socialdemokratisk tradition, säg nej framtills det inte går att säga nej längre. Då är det bara att stå där och njuta av kongressombudens rungande applåder. Aldrig ensam men alltid ensam, en välanvänd och välpassand klyscha för en person utsett att leda ett parti genom politikens hetluft.

Vad ska egentligen Eneroth tillföra socialdemokratin? Frågan är dock om han är rätt man för posten. Jag finner att Eneroth befinner sig lite på samma kant som Mona Sahlin. Törs han gå i klinch med den politik och de falanger som styr inom socialdemokratin? Kommer han lyckas implementera kriskommissionens rapport i förändringsarbetet som det sargade partiet nu behöver? Nu finns han trots allt där i spekulationerna tillsammans med de andra stora elefanterna, Österberg och Östros.

Vi kan ju sitta här och spekulera sönder kandidater dag ut och dag in. Till slut måste ju ett besked komma. Vecka nio ska kandidaten presenteras av valberedningen. Då finns det ingenstans att gömma sig. Att Thomas Eneroth blir ytterligare en het kandidat i processen gör ju situationen än mer förvirrad. Hur valberedningen hanterar detta tryck som de utstår avgörs i dess förmåga att hitta den kandidat som de enhälligt kan ställa sig bakom. Thomas Eneroth blev ytterligare ett vedträ som skulle kastas i brasan.

DN:s lögner och vänsterhetsen

Tänka sig att denna nyhet skulle ta en sån tvist som den gjorde idag. Tydligen var det jobbigt för DN att bli navelskådade. Som jag skrev igår, ser vi en ny tid där även de som granskar blir granskade. Regeringen och statsminister Reinfeldt hade blivit totalt felvinklade, och eftersom folk inklusive jag själv blir förundrade när Reinfeldt tillskrivs en åsikt som denna att han totalt skulle döma ut hyresrätten, blir det ganska naturligt att regeringen bemöter. Reinfeldts åsikter var ju i egenskap av statsminister och det är tämligen självklart att regeringen förtydligar om det skulle bli missförstånd.

Det som har urartat sig under dagen är en särdelses fars huruvida vilka växlar som regeringen och Moderaterna drar av detta. Det blir lätt lite upptrissat, det är inget krig om inte DN nu vill ha det. Att döma av de ljudfiler som lades ut känner jag mig mer tillförlitlig i var Reinfeldt står, även om han står långt ifrån något som vore en rimlig ståndpunkt för Alliansens bostadspolitik.

Det går till och med så långt att DN nu uppenbart ljuger för att förstärka hela historien och göra det till något som helt och hållet saknar proportioner. Det leder också till att Vänsterpartiet går ut och KU-anmäler Reinfeldt för tilltaget att förtydliga regeringens hållning. Ibland förstår jag varför Vänsterpartiet inte har fler väljare, dess ledamöter borde förmedla politik inte springa och grina hos KU.

Om nu vissa kunde läsa på. Jag noterar fortfarande en skadeglad stämning bland vänsterbloggare. Tokmoderatens motsvarighet, Peter Johansson på sitt röda berg, Alliansfritt med sin dyngspridare och några därtill. Priset tar väl Sebastian, som tar till den ena sosseklyschan efter den andra. Det hela låter som repris av SSU-valrörelse á la 2006. Friskolor är dåligt, välfärden utarmas och ambulanserna saknar nödvändig utrustning. Hade myntinkast på akutsjukhusen bara varit med hade floskelfaktorn varit total.

Jag tror att DN får inse att vi nu har ett annat medieklimat. DN likt andra gammelmedier får helt enkelt tåla att bli granskade, oavsett om det är de som blir granskade bemöter kritiken eller om det är av sociala medier. I grunden är det människor som drabbas. Hur media hanterar sitt material och vinklar det för att få ihop en sån bra story som möjlig är också satt under granskning. Att nu Gunilla Herlitz reagerade mot detta och tog till lögner om hur de hade blivit kontaktade, var ju något som jag hade förväntat mig. Men aknske inte ska vara förvånad.

Bloggar: Ekonomisten, MMK.
Media: Exp, Resume, Resume, Resume.

Nu är det (S)lut



Att det var slut var ju ingen överraskning. Därför tänker jag inte tillägna mina lunchminuter åt det som får ses som lite av en ickenyhet. De interna dokument följt av de analyser som har släppts, vittnar om ett samarbete utan vision, utan idéer om framtiden, med bara en idé, om att återta regeringsmakten. Det är som man brukar säga, den som sätter karriären framför idéerna har till slut bara en idé kvar, att göra karriär. De rödgröna hade satte regeringsinnehavet framför visionerna, därför hade de bara en vision kvar, om att återta regeringsmakten.

För vision är ju något man sätter upp för man vill uppnå. De rödgrönas vision om att återta regeringsmakten blev bara en vision. Utsikten inför 2014 talar om en tillvaro där de söker terräng på enskilda håll. Det kan tyckas vara mer sunt. En kopia av något, se Alliansen, blir inte bättre än originalet.

Därför är det ganska naturligt men ändå inte överraskande att nu Aftonbladet vill sätta punkt för det som har varit, slut för något som inte hade förutsättningarna att fungera. Jag finner en slutsats som som väldigt rimlig, den från Miljöpartiets analys. Det handlade för mycket om plånboksfrågor och för lite av visioner i det rödgröna samarbetet. Den slutsatsen bör ses som rimlig.

För nu är det slut, vinjetten trummar in och de sårade partierna på vänsterkanten söker på nytt en position utifrån de kommer att agera ifrån. Hur valet 2014 ter sig, vilket resultat det nu blir är fortfarande skrivet någonstans långt borta. Men slut är det i allafall, det har det varit länge. Därför tror jag att det inte lär bli några fler diskussioner om det inom den närmaste framtiden.

Media: AB, AB, DN.

Urban Ahlin bröstar upp sig

Idag vill jag verkligen se utrikesminister Carl Bildt briljera. Dagens utrikespolitiska debatt är avstampet för hur regeringen kommer agera under det kommande året. Med tanke på de senaste veckornas händelser, kommer den utrikespolitiska deklarationen lägligt, det är bara att vänta att se hur regeringen och utrikesministern kommer att agera. Eftersom jag inte fick tillfälle att lyssna till utrikesministerns anförande igår inför Alliansens riksdagsgrupp, kan jag bara invänta dagens debatt.

Urban Ahlin vill dock brösta upp sig inför dagens debatt. Att utmåla svensk utrikespolitik som tyst och passiv känns mer som en taktisk manöver inför dagens debatt, ett sätt att försöka ta befälet i dagens debatt. Jag blir inte särskilt imponerad. Urban Ahlin må veta att ett allt för högburet huvud av Sverige, tidigare har skadat dess anseende. Inte minst med Olof Palmes agerande, FNL-tåg, "satans mördare" och besök på diktaturens Kuba. Hellre ärligt om än utåt tyst än en utrikespolitik som det ryker svavel om, men där handlingen bakom scen är en annan, som Norah beskriver det.

Jag väljer att plocka några punkter som Urban Ahlin ta upp:

USA och EU har låtit kortsiktiga intressen om stabilitet överskugga behoven av demokrati och mänskliga rättigheter i främst Nordafrika. Vi vill se ett slut på denna kontraproduktiva politik för att i stället främja demokratisering och mänskliga rättigheter. På det viset uppnås verklig stabilitet.

Ok, hur är det med Urban Ahlins agerande i den frågan? Det som är talande är att Tunisiens och Egyptens styrande partier RCD respektive NDP, till nyligen var medlemmar i Socialistinternationalen. Varför uteslöts de först när demonstrationerna i Tunis och Kairo bröt ut på allvar, varför inte tidigare? Vad gjorde egentligen Urban Ahlin åt detta. För att framstå som trovärdig, borde man ha visat på hur man har agerat inom den ramen.

Sverige bör slopa viseringsavgifterna för medborgarna i de länder som ingår i det Östra partnerskapet. Vitryssarna känner sig inte bara innestängda av sin regim utan också utestängda av EU.

En punkt där jag håller med. Det finns moderata ledamöter och europaparlamentariker som skriver upp på detta krav. Vitryssarna ska känna sig välkomna i EU, en möjlighet att komma ifrån den diktatur som förföljer de oppositionella.

Socialdemokraterna kräver också en blocköverskridande överenskommelse om utrikesförvaltningen. Nedläggningen av utlandsmyndigheter har passerat en kritisk gräns.

Varför inte tidigare? Var det inte något som de kunde tänka på innan de drev igenom sina sparförslag?

Urban Ahlin vill förstås brösta upp sig inför dagens utrikespolitiska debatt. Det är dock bara att se hur Carl Bildt agerar. Det blir troligtvis inte passivt som Ahlin gör sken av. Jag förväntar mig ett och annat från utrikesministerns håll. Snarare något troligt än en önskedröm. Hur han hantera Ahlin och sin vänstertomte Hans Linde hade blivit mitt popcorn moment, om man nu hade haft tillfälle att sitta hemma och beskåda detta.

tisdag, februari 15, 2011

När granskarna blir granskade

Det är intressant att se hur det kan gå till när de institut i vårt samhälle som har till uppgift att granska makthavare, själva blir granskade. Jag kommer tänka mycket på den diskussion som har försigått mellan kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm och den lokala tidningen Katrineholmskuriren. En historia där Jansson öppet visar de frågor som han har fått från tidning, en fingervisning för läsarna om hur media ibland jobbar.

Tydligen var detta lite jobbigt för dem, vilket fick en särdeles märklig reaktion. Jag finner det ganska givande, att granskarna själva blir granskade. Ibland blir det lätt fel det man läser, uppgifter tas, de analyseras och bearbetas. Hur nu dessa frågor kan bearbetas av Kkuriren efter att Mattias Jansson offentliggjort dem återstår att se. Det är dock en fingervisning på hur en ny typ av media befäster sin ställning. Människor tar idag inte bara del av medial information, de vill också vara med och skapa den också.

Finns det det fördelar med detta som har skett? Den stora fördelen är förstås om man får till en situation där även de som är till för att granska blir granskade. När vi får tillgång till rådatan, inte bara de färdiga artiklarna, kan sanningen ta sig en annan form än vad den gör av när vi läser artiklarna i tidningen. Inom forskningsvärlden finns en etik om att hålla rådata öppen för alla, varför skulle inte det vara något självklart när det gäller hur journalister granskar makthavare?

Hela diskussionen kommer också lägligt med den rapportering som kom ifrån Dagens Nyheters artikelserie om bostadsmarknaden. Det som fick mig att förbryllas var statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande om hyresrätter i Stockholms innerstad. Jag hade svårt att förhålla mig till att Reinfeldt skulle ha sagt en sån märklig sak. Dock vara sanningen en helt annan.

Sanningen i sig var inte den att Reinfeldt dömde ut hyresrätten i sig. Det är ingenting som jag har köpt av någon annan. Tack vare de ljudfiler som finns att tillgå gick det att bilda sig en egen uppfattning om vad som menades. Den tolkning som görs av de uttalanden som statsminister Reinfeldt gjorde, var en bild av att hyresrätten som funktion inte fungerade i Stockholms innerstad, anledningen? Att de inte fungerar som de är tänkta att fungera som när det kommer till formen hyresrätt.

Jag finner det resonemanget mer rimligt. Det finns ju dock en viss uppenbarelse, nätrötter som läser det de vill läsa, eller varför inte göra som Alliansfritt som gör sig till exempel av selektiv hörsel, lyssna på det som de vill höra. Jag är egentligen inte förvånad, jag tror att dessa njöt ganska skadeglatt åt det som kom ut igår, men man hade svårt att lyssna till sanningen när den väl kom fram, sanningen kan ju ibland vara obekväm.

Det är förstås en fingervisning om vad social media kan ha för funktion. Granskningen sker inte bara inom traditionell gammelmedia, fler vill vara med påverka, fler vill granska, då är det ganska naturligt att de som granskar också blir granskade. Att Dagens Nyheter och Katrineholmskuriren nu fick sina byxor nerdragna, visar på att när inte bara de skrivna artiklarna, utan också materialet bakom det blir allmänt, då skapas helt andra förutsättningar för människor att ta del av information. Bara det inte var detta som de var rädda för.

Bloggar: Johan Ingerö, MMK.
Media: AB, DN, Exp, Exp, Exp.

Att defribilera en betongkoloss - första analysen av kriskommissionens rapport


Jag kom över den socialdemokratiska kriskommissionens valanalys på morgonkvisten. Detta är alltså rapporten som ska bringa klarhet i varför det gick som det gick, en arbetarrörelse som växte sig starkt, särskilt under 1920- och 30-tal, blev en central del av svensk politik under 1900-talet, men som under 2000-talet har fallit tillbaka som ett parti som ses som något tämligen omodernt. För lång tid av regeringsinnehav, bristen på nya idéer och ett fokus på att förvalta makt och regeringsinnehav snarare än att försöka beskriva de nya samhällsproblemen och våga förändra sin politik.

Jag har inte hunnit gå igenom rapporten ännu, det tar sin tid, längre en en vardagsmorgon. Men jag skummade igenom kriskommissionens rekommendationer, och det är en läsning som det borde vara. Det är en hyllning till vad socialdemokrati står för dem, det är kritik mot de reformer som nu genomförs av Alliansen, men också lite kritik mot hur Socialdemokraterna har betett sig och hanterat samhällets förändringar under senaste tid.

Jag fäster mig ganska mycket vid en mening, "Om politiken träder tillbaka blir resultatet inte ökad frihet för den enskilde, utan bara att andra maktgrupper - exempelvis starka ekonomiska intressent träder in istället"- Ja, eller att människor får större frihet att styra sina egna val i vardagslivet, val av skola, val av vårdgivare, själva få bestämma föräldraledigheten. Socialdemokraterna har en udda syn på frihet. I många delar är det deras syn att politiken skapar frihet, snarare blir det friheten att slippa välja, därför politiken kan göra det åt sig.

Dock finns det lite andra intressanta aspekter, särskilt den med fokus på välfärdens aktörer. "När nya aktörer etablerar sig inom välfärden medför det mycket positivt, men det vaxer nya frågor". Man kan ju fundera kring hur deras tidigare rödgröna kamrater i Vänsterparter ställer sig till detta. Meningen avslutas dock med en rimlig slutsats, att innehåll och finansiering ska skapa likvärdighet och kvalitet.

Det som dock står i centrum i kriskommissionens rapport är den gamla vanliga klyschan, "jobb åt alla". Det är ganska naturligt för en gammal arbetarrörelse, jobb ska all ha, men instrumenten för jobbskapande har varit det mest kritiska området för socialdemokratin. Olönsamheten att arbeta var en springande punkt till att Moderaterna kunde plocka åt sig den frågan under valet 2006. För generösa bidragssystem, speciellt för de i arbetsför ålder, med arbetsförmåga som inte arbetade. Det är en utmaning även för Alliansen, man har nått en bra bit på vägen, trots det har man en bra bit kvar.

Detta blir dock en första reaktion på den valanalys som kommer släppas idag och som jag fick ta del av, fler analysera av rapportens olika delar är att vänta. Jag får väl tacka Ulf Kristoffersson på Tv4 för generositeten att läcka ut rapporten i god tid innan presskonferensen. Idag ska det bli intressant att lyssna till vad de har för kommentarer kring sin rapport. Hur rapporten implementeras i rörelsen blir en framtida fråga, hur kritiken mot det som inte blev bra, leder till förändringar i den socialdemokratiska politken återstår att se. Hur stora förändringarna bland de socialdemokratiska företrädarna blir, är också en framtida fråga. Förmågan att väcka en fallande rörelse är socialdemokratins utmaning för framtiden. Att defribilera en betongkoloss, blir min lite cyniska och lite retfulla rubrik.

Media: AB, AB, AB, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvT.

måndag, februari 14, 2011

Hon som gjorde LO till hyckleriets högborg


Det beskrev hur toppdirektörerna tjänade som 15 industriarbetare, men missade att de skattade som 31. De bortsåg från den ekonomiska utvecklingen som har gynnat vanliga arbetare, reallöneutveckling och jobbskatteavdrag. Fokus var en intetsägande rapport med ett väldigt selektivt utval för att få till ett enligt dem kontroversiellt resultat. Inget nytt blev det av denna rapport som tydligen är en årligen återkommande rapport.

Det var dock en annan sak. Wanja Lundby-Wedin har under sin tid som LO-ordfärande varit högst delaktig till denna löne- och bonuskultur som hon ger sig sken av att avsky. AMF-bonusarna satte grillor i huvudet på bonus-Wanja. Det var till följd av detta som denna rapport som kom förra veckan fick ett lite löjeväckande skimmer, inte minst på grund av det som Wanja hade åstadkommit.

Nu kommer en till sak. Folksam, ett fack-styrt företag har en vd som trots allt har ökat sin lön stadigt. Jag har förvisso inget emot det. Men nu är det på det viset att Wanja Lundby-Wedin sitter som ordförande i ett av Folksams bolags styrelse. Återigen Wanja, det blir lite löjeväckande. Förra veckan försökte hon göra sken av att tycka illa om direktörernas lönelyft. Nu står hon där återigen, som högst delaktighet till att han underlättat just dessa lönelyft, alltid mer, aldrig nog. Det blir lite av Wanjas signum, att sätta hyckleriets fana högst upp på LO-borgen. Facket förtjänar trots allt någonting bättre.

Frimärkt för framtiden


På något sätt tycker jag att Peter Forsberg sätter en lite udda punkt på sin karriär. En trial and error som blev mer av en error. Det kan tyckas märkligt, Peter Forsberg förtjänar ett bättre öde än den snöpliga sorti som han bjuder på.Men på något sätt betyder inte detta någonting för hans karriär, detta blir trots allt en liten parantes mot vad han har åstadkommit, det är också detta vad vi ska minnas honom.

Född i Domsjö i Örnsköldsvik, staden som fostrat fler hockeyproffs per capita än något annat ställe, trots att Sverige är en bråkdel av det antalet aktiva spelare som finns runtom i världen. Debut i Modo vid sexton års ålder, draftad av Philadelphia Flyers vid arton års ålder, debuten kom säsongen 94/95. Som en av sitt lags mest betydelsefulla spelare har han satt sin prägel. En enormt fysiskt stark spelare, med imponerande teknik och spelsinnesförmåga utöver det vanliga.

Peter Forsberg har under sin karriär vunnit i princip allt, 2 VM-guld, 2 OS-guld, 2 Stanley Cup, 2 Guldpucken, bästa juniorspelare i NHL, vunnit poängligan och mest värdefulla spelare samt TV-pucken. Det enda som saknades och grusades av ett lag uppbyggt av en viss Percy, var det SM-guld som han mest av all hade förtjänat vid det här laget. Dock kan det påpekas att Mats Sundin aldrig vann Stanley Cup, men går ändå till historien som en av svensk hockeys största spelare.



Peter gick från en person med ett tämligen hett temperament till en person som utstrålade ledarskap, en blick för spelet som få har svårt att komma upp till. Det märktes inte minst under hans sista sejour i Elitserien, där en Peter Forsberg utan att vara i hundra procents form kunna spela ut några av de bästa i serien. Peter var i många avseenden en spelare som befann sig i före i alla lägen, det var mycket därför som han fick övertaget.

Vad ska man minnas av Peters karriär? Obegripligt bra är en komplimang, enastående briljant är en annan. Det är vad Peter Forsberg har åstadkommit som man måste minnas honom, inte hans tjurskalliga försök att återigen komma tillbaka. Men är det något som man ska minnas av det, är det just det att han aldrig gav upp. Peter är svensk hockeyhistorias allra främste spelare.





Media: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvT.

Ett litet köttben

Måndagmorgon och ljusnande tider, köldslaget i dubbel bemärkelse, både i väder och opinion. Det är kylslaget i partiet där förändringsprocessen varit en tung last att bära. Socialdemokratin harvar fortsatt runt, ännu utan förmågan att hitta det där som förmodligen ska vända allt till rätta igen. Att ligga runt 25-procentsstrecket har blivit mer eller mindre vardag nu, inget har ju egentligen förändrats. Inte heller för någon sker det något smärre förändring, det är dock den där lite unkna känslan av ett annat parti som fortfarande göds. Det är därför det finns en del nyfikenhet inför den krisrapport som släpps imorgon och det fragment av det släpptes på morgonkvisten.

Ökat medlemsinflytande,minskad partistyrelse och öppnare valberedningsprocess, som en önskedröm för ett vanligtvis så sargat parti. Hela den självkritiska rapporten har inte släppts ännu, imorgon kommer den slutliga luntan med en beskrivning på hur kriskommissionen med stort K ser på den utvecklings om har varit inom partiet. Det blir intressant att se hur partiet tar till sig den här rapporten, den kommer säkert kritisera den process som har varit, men hur mycket förändrar den?

Detta är ju också en process som kommer påverka den förestående kongressen i mars. Den process som sker kanske inte är den som kriskommmissionen ville se. Det förklaras inte minst av den partiledarprocess som sker, en segsliten fars där ingen vågar träda fram och deklarera sitt tydliga deltagande i partiledarprocessen. Ökat inflytande för medlemmar, det är ju trots allt en kritisk punkt för socialdemokratin. Det är i mitt tycke en punkt där Socialdemokraterna ligger långt ifrån att uppnå. Att tillse sina medlemmars intresse är ju förvisso en vital punkt i en föreningsorganisation.

Men jag väljer att sluta där. Det är trots allt imorgon som den stora rapporten släpps. Detta var ytterligare ett köttben till omvärlden att sluka, som förrätt inför den stora huvudmåltiden imorgon när slutrapporten släpps. Hur den tas emot, hur den implementeras i förändringsprocessen är förstås den stora frågan som kommer besvaras framöver.

Bloggar: Johan W.
Media: Svd.

söndag, februari 13, 2011

Sd:s humorbefrielse



Jag brukar lyssna till ett i mitt tycke briljant program. Public Service, ett satirprogram i Sveriges Radio P1, inom ramen för söndagsprogrammet Gomorron Världen är ett program som bjuder på en och annan skön kavalkad av politikersatir. Just satiren som instrument för att påverka men också liva upp den politiska debatten är oerhört viktig. Det känns rätt avkopplande att ibland lyssna till hur man lyfter fram politiken på ett humoristiskt sätt. Att skratta gått åt hur några gör narr av sina egna som av motståndarna är den självdistans som man behöver ibland.

Tydligen har Sverigedemokraterna inte uppfattat detta. Satir är inget som uppfattas av dem, inte till följd av den reaktion som kom utav Margareta Sandstedts blunder. Martin Kinnunen som är pressekretare för Sd, har uppenbarligen inte förstått det där med satir. Istället för att bjuda på lite självdistans bygger Kinnunen på den där stämpeln på Sverigedemokraterna som ett missförstått och martyrskapande parti. Han tycker det är tråkigt att Svt gör sig lustiga över Sandstedts felräkning. Kinnunen har till synes missförstått helt och hållet det där med satir.

Jag brukar inte vanligtvis försvara Svt. Men som en kanal med ett public serviceuppdrag är det också viktigt att blanda kritisk granskning med humor. Det var ju därför som detta klipp lades upp i humorfliken och inte i Agenda- eller debattfliken. Det biter dock inte på Martin Kinnunen, som tycker detta är uppseendeväckade att Svt ägnar sig åt detta och gör sig lustiga över en felsägning. Men Kinnunen, vad är det för problem med att Svt gör satir av felsägningar gjorda av sverigedemokrater likt vad de gör av andra partiföreträdare?

Jag finner satir oerhört roligt, jag skrattar lika högt när det gäller satir av en sverigedemokrat som om det gäller en kristdemokrat, lika mycket när det handlar om en socialdemokrat som om det handlade om en moderat. Satir är till för att roa och det behövs en del självdistans, något som nu tycks saknas hos Martin Kinnunen. Det är bara för Kinnunen att sluta grina och inse att detta handlar om satir och inget annat. Utan satir blir politiken tråkig.

Eftersom jag är en person som finner satir väldigt underhållande för att jag tycker det är välbehövlig livsluft till det ibland stela politiska klimatet, kan jag bjuda på ett och annat gott skratt. Jag har inga problem om de gör satir av Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Carl Bildt likt de gör satir av Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson. Den självdistansen behövs det ibland, därför bjuder jag på på lite satir från olika politiska håll.









40 000 miljarder.
Bloggar: Zac.

Att våga säga något


Att våga säga något, att visa på vad man vill är talande för två partiter som nu befinner sig i varsin fas i sin utveckling. Socialdemokraterna befinner i ett bottenläge där de söker efter en vändpunkt för att kunna komma tillbaka, Moderaterna befinner sig i ett vägskäl, stärkta av sina framgångar, men med en uppgift att lösa, vart ska partiet härnäst? I det avseendet är det ganska naturligt att vissa nu kräver svar på de som vill vara med och förändra, inte minst i den mest uppslitande partiledarprocessen som nu pågår.

SvD skickar ut en enkät till de toppkandidater som har lyfts fram, oavsett om de har sagt ja eller inte, frågar dem om vad de tycker i olika frågor. En tämligen banal enkät, men det är ju ändå här som det finns en grundfråga att ställa till de spekulativa kandidaterna, vad vill de? Det finns förvisso de som tycker att kandidaterna ska svara, fast inte från "högermedia". Man kan ju undra hur trångsynta de eventuella efterträdarna i till exempel Kristdemokraterna och Centern skulle vara när Aftonbladet kontaktar dem för svar.

På något sätt befinner sig Moderaterna och Socialdemokraterna i varsin rak motsats för tillfället. Moderaterna har sakfrågorna men saknar fortfarande lite av en vision om vart de ska, Socialdemokraterna har förvisso en vision men saknar sakfrågor som fungerar. På något sätt kan Moderaternas egen idégrupp vara något av en vital del för att fortsätta framställa Moderaterna som nytt och intressant, samhällsbeskrivande och samhällsutmanande. I den tid som råder har Moderaterna all möjlighet i världen att inte bara inneha taktpinnen, utan också föra utvecklingen framåt.

Den som dock träder fram lite grann i den partiledarprocess som nu råder inom socialdemokratin är Lena Sommestad. Lena Sommestad framstår som en person med en vilja, det är ju därför som den före detta ministern som hellre vill diskutera politik än att spekulera i kandidater. Jag finner det dock som ett gott tecken för mig som motståndare, att sakpolitiken står i skymundan, bara mitt parti inser detta och utnyttjar detta tillfälle för att dra ifrån ytterligare. Lenas åsikter är en sak, men hons räds inte att kommunicera dem. Det är en klar skillnad mot var hennes parti befinner sig i övrigt.


Vad händer då härnäst? Hur många frågor ställs? Hur många svar ges. Förändringsprocess är dock en vital del oavsett var man befinner sig, i medgång eller motgång. Att dikesköra är minst lika illa som att stå stilla vid vägskälet och inte veta vart man ska. Detta är ett tecken på att den förändring som sker i ett parti inte bara är nödvändigt för dem. För förändring är något som måste ske ständigt. Utan förändring blir man inte intressant, det vet både moderater och socialdemokrater.

Bloggar: Röda Berget, Sebastian, Tokmoderaten.